I byn Xizhou strax norr om staden Dali besökte vi en osannolik oas av stil och förfining i kombination med Baifolkets kultur- och odlartraditioner. Läs mer här…
Amerikanen Brian Linden – med rötter i Göteborg tre generationer tillbaka – stack hemifrån (Chicago/USA) 1983 för att förverkliga ”den amerikanska drömmen” någon annan stans, i USA hade det nämligen blivit omöjligt, ansåg han. Efter många år och slumpartade händelser hamnade denne begåvade äventyrare i Kina som engelsklärare, filmare, entreprenör etc etc. Gifte sig gjorde han så småningom med en cinoamerikanska och ”bosatte” sig i Kina med vissa avbrott i USA.
På vägen till detta Linden Center passerade vi genom smala gränder kantade av låga hus och murar av soltorkad lera, små odlingar, blommande hibiskusar, bougainvillea…, småskaliga nybyggen och arbetande människor. Vi var plötsligt långt ifrån turiststråket bara ett par kilometer bort. Här verkade tiden ha stått still mycket länge.
Men, så trädde vi in genom en vacker och typiskt kinesisk port i en mur som omslöt ett antal atriumgårdar. Utanför murarna på två sidor böljade stora vackert gul-grön-skiftande och skördemogna risfält.
Vårt besök var inbokat och vi skulle först få en kort matlagningskurs. Vi fick lära oss baka två små fyllda bröd, ett med söt fyllning och ett med köttfärsfyllning. Några kinesiska (icke engelsktalande) instruktörer hjälpte oss och visade de rätta handgreppen.
Plötsligt trädde den store Brian in i lokalen och presenterade sig med stor auktoritet, han fyllde liksom upp rummet.
”You guys are from Sweden, my grandgrandfather came from Gothenburg … is anybody from Gothenburg?” Jag signalerade att jag var det, varpå han sken upp, kom fram och skakade hand med mig och kallade mig ”a new brother”. Han var mycket typiskt amerikansk, stor, vältränad, shorts till knäna, rutig skjorta och tonat hår till axlarna (antagligen för att dölja en begynnande gråsprängdhet – 54 år).
Så berättade han mångordigt sin egen spektakulära historia, som innehöll flera högst ovanliga komponenter, ibland nästan för bra för att vara sanna. Att han blev uttagen till en resa till Kina för att han var den ”mest proletära” av de sökande t ex. Dessutom var han mer eller mindre specialist på ”The Flying Tigers” – amerikanska stridsflygare som hjälpte kineserna i kriget mot japanerna på 40-talet. Mer om det i ett senare avsnitt.
Han och hans fru har nu tillsammans sedan 2007 drivit detta Linden Center för inspiration för andra att starta projekt för hållbar turism och kulturarvsbevarande i Kina – med stöd från högsta ort i Peking till och med. Trots hans uppenbara framgångar måste han söka uppehållstillstånd varje år, medborgarskap är tydligen en omöjlighet att erhålla, hur nyttig man än är för landet.
Underhållande var han, och lyckad var han uppenbarligen, och de kinesiska lokala och centrala myndigheterna hade han skaffat sig ett gott förhållande till. Inte illa, utan tvekan en framgångsrik entreprenör.
Före den beställda lunchen fick vi ströva omkring genom de kringbyggda gårdarna, trädgårdar och terrasser med utsikt över den flacka omgivningen. Allt ypperligt smakfullt arrangerat, hållbart, varsamt renoverat och tillvarataget, såpskurat, ekologiskt och rättvisemärkt. Ett perfekt res- och besöksmål för västvärldens alla kulturtanter och deras gubbar. Lite långt bort bara.
De sista bilderna är klickbara (rekommenderas).