Under de två senaste åren har svenska menigheten matats med budskapet att Sveriges försvar inte räcker till när – inte om – Ryssland angriper oss. Vår enda chans att klara oss (från vad är mycket oklart) är att ta hjälp från världens andra Rysslands största fiende, alltså USA.
Att Ryssland kommer att angripa oss är inte längre en fråga för diskussion. Georgien, Krim och de sydöstra delarna av Ukraina är beviset. Mer behöver inte sägas om det.
Att Sverige avrustat och avskaffat värnplikten sedan mitten av 90-talet och sakta smugit sig in under USA-kommandot är inget att tala om. Inte heller att Nato expanderat med fler medlemmar runt Rysslands gränser, trots USA-löften om motsatsen, är något att tala om.
Att Ryssland varken av ekonomiska eller strategiska skäl skulle ha några intressen av att expandera västerut i Europa, eller på något sätt uttalat avsikter åt det hållet, talas det inte om. Georgien, Krim och Donbass är de handfasta bevisen för en nyvaknad rysk imperialism – trots att det med tanke på förhistorien är fullt rimligt att Ryssland ser dessa militära operationer som delar i sitt nationella försvar. Men denna text skulle inte handla om detta, utan om Sveriges försvar.
Sveriges försvar har alltså sedan mitten av 1990-talet i praktiken avskaffats. Sten Tolgfors, moderat försvarsminister på 2000-talet, själv vapenvägrare, såg till att värnplikten avskaffades och att regementen lades ner. Så här står det i Wikipedia: ”Tolgfors administrerade omställningen från ett invasions- till ett insatsförsvar, vilket bland annat innebar avskaffad värnplikt.” Då för 20 år sedan var det kalla krigets slut, det var det som motiverade vår avrustning då – trots att vi redan sett ett förfärligt krig i Europa på Balkan. Men synkroniseringen med Nato var redan i full gång. Sverige stred under USA-befäl 20 år i Afghanistan. Det var Tolgfors´ insatsförsvar som här trimmades samman med Natostandard.
Nå, nu är vi där vi är. Sverige har självmant manövrerat sig in i ett vasalliknande beroendeförhållande till USA. Turerna har varit många och många år har passerat så att unga människor idag saknar perspektiv på vad som hänt. Smygande har Sveriges försvar blivit en del av USA:s försvar. Och så länge man bortser från att Sverige och USA kan ha olika intressen, och så länge bilden av Ryssland som det stora hotet kan upprätthållas känns allt helt okej. Men denna historielöshet är mycket farlig. Före 1990 var Sverige ett demokratiskt självstyrande land. Sedan tappade man greppet. Nu är det en helt annan agenda som styr någonstans ifrån, långt utanför den svenska demokratins ramar.
Ännu en fundering på det här med det svenska försvaret. Över hela västvärlden står det allt mer klart att Ryssland håller på att smula sönder Västs militära resurser. USA/Nato/EU och Storbritannien saknar helt enkelt förmåga att möta Ryssland i krig. Det behövs inte bara dollar för att knäcka Ryssland. Det krävs fungerande vapen, ammunition, logistik och hundratusentals samövade soldater. Dessa resurser saknas nu i Västvärlden. Nato är en papperstiger. Naturligtvis finns det delade meningar om situationen är som jag skissar här. Men går man utanför DN och SR/SVT framträder min bild allt klarare. Sverige har i en hel generation satsat på fel häst.
Det var därför vi fick den jublande artikeln i DN idag (9 april) – om att Sveriges befolkning har ett ökat förtroende för det svenska försvaret. Men det är mycket förhastade och mycket löst grundade slutsatser.
“Papperstigern … har klor och huggtänder” (ur Valda verk av Mao Tse-tung).
Jan Arvid (och Mao) har rätt. Det är för tidigt att ropa hej och/eller att sälja skinnet…
Vi har möjligen satsat på fel häst och bäst av allt hade förmodligen varit att avstå spelet på hästar och fortsatt stå fria från militära allianser.
Nå, då svenska folket uppenbarligen inte tycks ha särskilt mycket emot att bli ockuperade kan vi konstatera att det under lång tid spenderats onödiga resurser på militärt försvar. Trist då att blivande ockupationsmakt och våra quislingar nu kommer att kraftigt öka dessa utgifter, som för övrigt kanske inte längre kan kallas försvarsutgifter.
Vart ska en uppgiven och rädd pensionär ta vägen? Australien är långt borta och kanske kan Jan Arvid G lägga ett gott ord?
Vad säger juristerna om brottsbalken 19 kap? ”De som verkar för att delar av sverige överförs till främmande makt […] de som med utländskt bistånd verkar för att landet skall invecklas i krig […]”. 1902 var straffet döden eller lifstids straffarbete.
Den låten kommer från England (tror jag).
”Go with me Diana, in å row boat to China…”
Det är en fin låt med fina harmonier. Jag har kunnat den sedan jag var barn.
Jan-Peter S!
Samväldet Australien är icke en stat som har rätt att existera, så jag skulle ej vara villig att tala med regeringen om visum och permanent uppehållstillstånd för dig. Mina kontakter i parlament och regering har för övrigt lämnat politiken. Däremot skulle jag kunna tala med företrädare för nationen Guugu Yimithirr om att inbjuda dig hit.
Vilket leder till en annan fråga: Varför är det så många på lindelof.nu som vill värna om politiska, kulturella och språkliga rättigheter för rysksinnade personer i östra och södra Ukraina, medan ingen bryr sig om att Guugu Yimithirr existerar, liksom många andra annekterade och ofria nationer?
Tack till Sven R och Jan Arvid G för visad omtanke!
Nu har jag läst Wikipedia-artikeln om språket Guugu Yimithirr, vilken jag förmodar är skriven av Jan Arvid. Min bildningsnivå är alltför låg för att kunna förstå och uppskatta all information som gavs, men ett och annat har fallit på plats och jag får därför än en gång anledning att tacka redaktör Lindelöf för det utrymme han här upplåter till kunniga människor.
Morig K!
Ngayu binaal Guugu Yimithirrngu! Nhayun guugu dabaar, walu Guugu Finnish. Ngayu gaban balgaalgal Guugu Yimithirrngu, ”Guugu Yimithirr Dictionary”. Nguba nhundu wawuthirr gaban nhaathinhu? Ngayu gabanngay maandii Stockholmbi 20 April.