Jag har läst någon gång att kulturen är som syret, den finns men vi tänker inte på den. Fanns den inte skulle vi dö omedelbart. Kultur är så viktigt att man inte bör slarva, framför allt inte hyckla runt begreppet. Tänk om den tunnas ut så att vi kvävs? Har så länge jag kan minnas känt olust när man talar om ”kultur”.
Ett dagsfärskt exempel. Annika Flams (2007-05-24) tar upp frågan om det finns en särskild P1-ska, det vill säga om man i P1 talar ett särskilt språk som utesluter lyssnare av annan klass och kultur. Hur märks eventuella Sociolekter i Sveriges radio P1? frågas. Programmet är ännu inte sänt. Men bara frågan – och det sätt som den framförs på i olika trailers – vittnar om aningslöshet och hyckleri. Förmodligen förstår hon inte ens problemet. De på P1 känner sig alltmer träffade av den kritik som ibland mumlas fram i lite mer eftertänksam ton.
Visst tar man i P1 upp viktiga frågor. Ovanstående är en viktig fråga. Men det är tråkigt, erbarmerligt tråkigt, trots flamset. Varför saknas Hasse&Tage idag? Inte för att det inte finns begåvningar, utan för att kulturlivet blivit som ett zoo. Alla sitter och kurar i sina små kulturburar. Att röra sig fritt som AB Svenska Ord gjorde verkar numera omöjligt.
Betänk att man i radions P1 skiljt på tal och musik. Vilket kulturmord! Vilken grottmentalitet! Klart att folk tvingas välja bort P1. Så blev det väl för att popmusiken en gång tvingades ut ur salongerna. Samtidigt pinkades så kallad klassisk musik in i sitt revir (Musikradion i P2) såsom svår och ofolklig. Vilket trams! Ur detta steg en gigantisk schlagercirkus, som är underhållande och välljudande, men dränerad på allt utom pengar, ungdom, sex, flärd, teknik och form. Allt är kultur, men trots allt bara en liten smal rännil i folkets verkliga kultur. Det stora som förbigås förpassas till utkanternas skuggor. Vem ser exempelvis arbetet någonstans?
Kulturens egna program i SVT och SR är ännu tråkigare. Det tas många gånger upp bra saker, men den språkligt diskriminerande tonen tillhör kanalens sympatiska nervsystem (det viljelösa). Möjligen kan det bero på att det leds av personer med namn som Epstein, Lundström, Blomberg, Wikars, Bolin och Dufva. Man faller liksom in i tonen, det sitter i väggarna som man säger.
Därför försöker man lätta upp med Annika Flams. Och Ring P1 har pågått flera år för att få vanligt folk att låta i radion. Ibland är det tänkvärt, men målet är underhållning och ”folklighet”, inte upplysning eller omrörning. Rutinerade radioprofiler balanserar och leder tyckanden in i rätta fåror så att inget farligt inträffar. En olämplig åsikt bemöts alltid eller får stå helt oemotsagd med slutkommentaren: ”Ja, nu har du fått säga ditt, tack och hej då.”
Och hur är det möjligt för ”kultursverige” att blunda för de pågående krigen? Skygglapparna är stora som dasslock och otroligt komiska. Vem gör bilden, vem skriver pjäsen, vem diktar sången, vem skrivet texten – kort sagt – vem gestaltar och blottar denna stora tragikomik? Ja, det kommer inte att komma från parnassen, det kommer att komma underifrån. Men det kommer att bli en förening av högt och lågt, ungefär som hos Hasse&Tage, framfört av sådana som Monica, Lena, Gösta och andra. Dylan, Cornelis och Lars Forsell har få andliga efterföljare. Och vem minns förresten Lasse O Månsson?
