Den 23 augusti år 2020 skrev jag om boken From Mad to Madness, Paul H Johnstones memoarer som hans dotter Diana Johnstone lyckades få utgivna trettiofem år efter faderns död. Texten hade Paul Johnstone själv gett titeln Memoir of a Humanist in the Pentagon och handlar om hans arbete för Pentagon mellan åren 1949 till 1969. Ett arbete som till stor del bestod av att förutse resultatet av ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.
Nu har Daniel Ellsbergs bok Domedagsmaskinen givits ut på svenska av Gerundium förlag. En bok, vars författare är född tjugoåtta år senare än Paul H Johnstone, men skriver om samma tema utgående från en liknande erfarenhet. Hans arbete för Pentagon under åren 1958–1961 som konsult från analysföretaget RAND Corporation med arbetsuppgifter som främst rörde området med atomvapen.
På RAND upptäckte Ellsberg att han hamnat i en arbetsgrupp med samma höga begåvning som han själv. Där motargumenten kom direkt utan några omvägar och alla satsade hårt under långa arbetsdagar. Sin första sommar arbetade han sjuttiotimmarsveckor och slukade hemliga studier och analyser till sent varje kväll.
Han berättar nu om hur han fick i uppdrag att kontrollera tillförlitligheten i säkerhetsrutinerna i Stilla Havsområdet för mottagning av meddelanden om att ett atombomsanfall skulle inledas. Rutinen var den att två personer på varje flygbas ansvarade för att ta emot radiomeddelanden som presenterades med en åttasiffrig kod på en display. De två kände vardera till fyra av siffrorna i den kod som betydde att man skulle gå vidare och öppna ett kuvert med fortsatta instruktioner.
Nu hade försvarsledningen i Stilla Havet beslutat att det var av särskild vikt att meddelandet om anfall alltid nådde basen trots sådana malörer som att den ene av de ansvariga inte var anträffbar eller att en av dem inte kom ihåg rätt kodsiffror. Man hade därför helt enkelt satt koden till att alltid vara åtta nior.
Ellsbergs tankar gick genast till filmen om Dr Sterangelove. Han skulle senare kunna konstatera att ”militären säkerställt en praktisk oförmåga för presidenten eller någon civil person att på ett tillförlitligt sätt förhindra att bombplan genomför anfallen när de väl fått autentiserade order (ifrån vem som helst) att anfallet skall verkställas”.
Ett annat viktigt kapitel i Ellsbergs bok har rubriken ”Kuba. Den verkliga historien”. Där berättar Ellsberg om några ej tidigare kända förhållanden som visar hur kritisk situationen egentligen var. Vad Kennedy ej visste var att en sovjetisk ubåt, som amerikanska krigsfartyg försökte tvinga upp till ytan med sjunkladdningar som irriterade men ej skadade ubåten, var utrustad med en torped som kallades ”det speciella vapnet”. Och vad Chrusjtjov ej visste var att denna ubåt hotades av amerikanska krigsfartyg. Världen räddades av att ubåtens befälhavare valde att inte avfyra ”det speciella vapnet”. Som var utrustat med en kärnkraftsladdning.
Vad mänskligheten äntligen borde inse är att förekomsten av kärnladdningar så småningom kommer att leda till en katastrof. Oavsett vad de stater som innehar dem utformar för säkerhetsrutiner för hanteringen av dem. De bör förbjudas och förstöras genom beslut på internationell nivå.
Ellsberg avslutar kapitlet med några ord av Chrusjtjov från en intervju som gjordes av Norman Cousins några månader efter krisen:
” … De säger att jag var rädd för att stå upp mot en papperstiger. Allt är bara sådant struntprat. Vilken glädje skulle det ha varit för mig under den sista timmen av mitt liv att veta att även om vår stora nation och USA låg fullständigt i ruiner, så var Sovjetunionens nationella ära intakt”.
I bokens inledning berättar Ellsberg om vilka hemliga handlingar han kopierade under sin tjänstgöring på RAND och vad de innehöll:
” … Faktum är att från hösten1969 till dess att jag lämnade RAND Corporation i augusti 1970 kopierade jag allt som fanns i det strängt hemliga kassaskåpet på mitt kontor. Pentagondokumenten (som blev Pentagonrapporten om Vietnamkriget) var bara en mindre del, sju tusen sidor. Jag kopierade ganska mycket mer från flera av mina kassaskåp för mappar belagda med sekretess som Hemligt eller Konfidentiellt, kanske totalt femton tusen sidor. Jag gjorde flera kopior av varje. Jag hade för avsikt att avslöja allt detta, inte bara Pentagondokumenten. Den avsikten, tillsammans med arten av dessa andra dokument, var den hemlighet som jag bevarade från det att jag kopierade dem och fram till nu. …”
En hjältemodig insats av bestående värde. Läs hela boken på drygt 400 sidor för att inse vidden och betydelsen av vad Daniel Ellsberg gjort.
Har läst Ellsbergs bok för sådär ett halvsekel sedan. Oerhört nyttig läsning då och nu. Läste om den under förstörelsen av Iraq 2003. Inte mycket nytt där, E:s bok tycktes mig helt aktuell, sånär på geografiska detaljer. Rekommenderar varmt filmerna ”Dr Stangelove or how I learned to love the Bomb” samt även ”Failsafe”, baserad på romanen med samma namn (har glömt författarens namn då boken befinner sig i mitt andra bibliotek.) Den senare slutar med ömsesidig förstörelse av New York och Moskva.
Undrar varför västvärldens ledare inte firar segern över nazityskland…
Hej Arne W!
Din undran är lätt besvarad. Se på vart flera nazianknutna längre ner i partiet kom att hamna under åren efter krigsslutet! Främst i Tyskland naturligtvis, men de var heller inte frånvarande i USA.
Har just kommit hem från Hiroshima. Staden är sedan länge helt återuppbyggd och de synliga spåren av bomben i stort sett borta. Ingen radioaktivitet. Däremot finns massor av dokument, vittnesmål etc om vad som verkligen hände. 140.000 människor dog, inte alla direkt, ofta efter flera veckors lidande med svåra brännskador, hud som föll av och benmärg som kollapsade. Och sedan alla långsiktiga effekter: genetiska skador, missbildningar, cancer. Bomben i Hiroshima var en uranbomb, den i Nagasaki en plutoniumbomb. De nya kärnvapnen är vätebomber, runt 600 gånger så starka som Hiroshimabomben. Den som tycker kärnvapen är en cool försvarsstrategi bör besöka Hiroshima…
I Danmark uppmärksammas 4 och 5 Maj och 5/5 är flaggdag. General Friedeburg kapitulerade för norra Tyskland, Danmark och Norge 4/5 att gälla från 5/5 men i praktiken upphörde allt 4/5. I Tyskland uppmärksammas 8 Maj som ”Befrielsens dag” sedan 1985.
Nog uppmärksammas krigsslutet varje år, mest vid jämna årtal.
Men det finns ett antal datum. I Danmark 4-5 Maj, och även Berlin föll 4 Maj.
Kapitulationen i Reims var 7 Maj och då var det fortfarande 6 Maj i USA. 8 Maj i Berlin och då hade det hunnit bli 9 Maj i Moskva. Men Tyskland höll faktiskt ut ända till 12 Maj på kanalöarna Jersey och Guernsey, så dagens datum 12/5 kanske är rätt? Vilket också säger lite om hur illa kriget sköttes när det stod soldater utspridda från Norge i norr till Norditalien i söder, från Kanalöarna och Holland i väster till Prag i öster. Medans Berlin försvarades av småpojkar och hemvärnsgubbar.
Kalla kårar känns över min hud när jag funderar vilken katastrof Moder Jord står inför.
Och avgörandet ligger för närvarande bland annat i Sveriges valda företrädares händer, som till exempel Jimmy Åkesson och Ulf Kristersson. Inte nog med detta i denna fråga, sida vid sida med dessa två står Socialdemokraterna. Ett parti som av tradition verkat för nedrustning och fred, samt en kärnvapenfri världsordning. Man får därtill inte glömma bort att detta parti har inskrivet i sina historieböcker ett otal namn som goda föredömen i fredsfrågor och om nedrustning; för att bara nämna fredspristagarna Hjalmar Branting och Alva Myrdal. Andra framstående personer i samma anda att uppmärksamma som exempel är Inga Thorsson, Olof Palme, Tage G Peterson och många fler.
Jag vill mena att hedra dessa personer är ett ansvar som förpliktigar. Och nu ställer sig deras s-parti vid samma sida där ett högerparti på ytterkanten finns. Och i övrigt råder det såväl tystnad som anpassning inom de socialdemokratiska leden.
Jag är besviken, minst sagt, ty min värld är präglad sedan barnsben av gemenskapen som finns i den röda folkrörelsen.