Dottern, en berättelse om folkhemmets upplösning

Den här boken handlar om den duktiga flickan Elsa som växer upp i Paradiset. Jo, den del av Förstaden där hon bor med pappa Ragnar, mamma Elisabet och brodern Erik heter just Paradiset. Elsa är ordningsam. Redan som tvååring ordnar hon familjens skor i skohyllan så att rätt vänstersko står bredvid rätt högersko, prydligt bredvid de andra skoparen. Hon vet ännu inte så mycket om världen, men tycker om kunskap, särskilt språk. Hon vill göra saker rätt, och hon vill, precis som pappan, att rätt ska vara rätt. Därför följer hon sin far tätt i hälarna och tar lydigt emot hans ambition att forma hennes karaktär. Och idrott är karaktärsdaningens bästa arena, tycker Ragnar, och därmed Elsa. Därför börjar Ragnar och Elsa att träna skidåkning.

Skidåkning
Det är Elsa som åker och fadern som är infrastrukturen bakom allt som rör hennes träning. Det går bra för Elsa. Hon går från framgång till framgång, från seger till seger. Hennes kropp och psyke harmonierar med kost och vila. Allt som rör Elsa och skidorna är ett välfungerande maskineri. Hon vinner nästan allt och nu är hon precis vid dörren till världseliten. Kunde hon bara gå ner fem kilo vore hon där, säger hennes tränare och visar hur korrelationen mellan viktminskning och sekunder per kilometer ser ut. Och det är i den matematiska formeln som elitserien finns. Elsa går ner några kilo, den matematiska formeln fungerar, hon väger mindre, hon åker snabbare. Men något blir fel. Den naturliga relationen mellan hunger, mat och mättnad blev teori. Kroppen vrålar att den är hungrig och Elsa känner inte igen det uttrycket, hon har aldrig upplevt denna hunger tidigare. Hon har kommit till den punkt där framstegen, idén om framstegen drivits till sin fulländning – och då är det slut, då upplöses den. Och vänds till sin motsats.

Så här skriver författaren på romanens första sida.

”Söker man längst ner i folkhemmets modernism finns fröet till dess egen upplösning där. Reaktionen på idén är i själva verket idén driven till sin fulländning, varvid idéns bärare förskräckes.”  

Elsa faller
Hur hanterar Elsa denna nya hunger, vad händer? Jo, hos den hungriga Elsa är det inte en spröd Madeleinekaka som öppnar dörren till en annan värld. Nej, för Elsa är det en dubbel inbakad Calzone, ”Den heter Saturnus”, från den lokala pizzerian som öppnar falluckan. Hon tappar taget, hon faller, hon sväller och allt rämnar: den vältränade Elsas kropp, den ”sunda förnuftets bondska torva”, det vanliga, det normala. Allt faller. Vi befinner oss i slutet av åttiotalet ”Valutorna flyter, världsordningen skakar, Elsa sväller”. Fadern, Ragnar, Sveas son, slöjdläraren som kunde allt, som varit den lojale arbetaren i folkhemmets vingård ser hur allt håller på att gå om intet.

Elsa har blivit en annan, hon frossar i godsaker, blir åtta kilo tyngre och kommer numera på ”femtionde plats i tävlingar hon vann för ett år sedan”. Hon vandrar ut från Paradiset in i både Skärselden och Helvetet i sin obekväma kropp: ”Det här är inte min kropp. Jag lånar den bara medan den rätta är på lagning.” (s 194) är ett mantra som hon upprepar och kommer att upprepa även i helvetets innersta krets.

Folkhemmet faller
På detta plan är Dottern en lysande berättelse om en ung flicka som drivs av ambition och förväntan att ständigt prestera mer och mer, och därmed mer bli än mer perfekt. Men som till slut faller. En inte ovanlig företeelse i en ung människas värld. Men det vore ju inte Lena Andersson om det bara fanns ett lager i hennes roman. Den handlar ju lika mycket, kanske mer, om hur folkhemmet och den gamla världsordningen börjar lösas upp i slutet av 1980-talet, när Elsa är 19-20 år. I synnerhet berättar författaren om hur tänkandet och språket förändras, hur en dogm faller och en ny dogmkritisk dogm tar plats. Och den metamorfosen gestaltar författaren briljant med Elsas tid i USA. Men innan hon kommer dit beger hon sig ner i underjorden, ner bland tunnelbanorna, där hon börjar arbeta som spärrvakt. Här möter hon Ylva, en klok kvinna från Norrbotten som suttit ”trettio år i SL:s biljettkur och läst böcker”. Ylva är ett slags fornnordisk varghona, en vis kvinna som med sin klokskap kan ge den vilsna Elsa goda råd. Det är inte alltid hon förstår ett gott råd men ”lägger det i sitt minnesarkiv för frystorkning, att en dag hälla erfarenhetens vatten på och få det att uppstå intakt och avklarnat” s 126.

Efter tiden i underjorden är det så dags för Amerika. Lena Andersson skriver Amerika inte USA, kanske för att skapa en tråd till farmor Sveas far som en gång utvandrade och försvann till Amerika.

Amerika
Elsa ska arbeta som au pair i Amerika. Au pair, det har Elsa tagit reda på, ”är franska för ’på samma nivå som’. Det är avsett att beteckna jämlikhet”. Hon ska inte vara en piga alltså. Nej, jämlike. Förutom att sköta sysslor i ett hem ”ser hon det som ett uppdrag att sprida den socialdemokratiska framstegstanken till alla som ännu inte hunnit dit.” Och det går inte så bra. Från den första familjen i Chicago, en konservativ familj med tyska rötter, får hon sparken och flyttas nu till västkusten, till det liberala Berkley, San Francisco, Kalifornien. Parallellt med skötsel av ett litet spädbarn börjar Elsa läsa språkkurser. Dels är det spanska för nybörjare ”på obegripligt låg nivå”. Men så hittar hon kursen i lingvistik. Och det är nu som den stora reningsprocessen tar sin början, det är nu som Elsa kliver ner i helvetets allra innersta krets.

Lingvistikkursen
På kursen i lingvistik pågår den slutgiltiga uppgörelsen med och upplösningen av upplysningstidens alla gamla, koloniala, eurocentrerade, förnuftscentrerade och mansfixerade sanningar som egentligen inget annat är än förtryckande fördomar. Kurskamraterna Janet och Dolores tar med Elsa på en resa där hon lär sig att allt hon tidigare trott på är missförstånd, att det språk hon äger är ett enda stort förtryck och att hon som vit kvinna egentligen aldrig kommer att kunna förstå något överhuvudtaget. Svenskar är nämligen rasister och förtryckare och har inget arv att vara stolta över. Svenskar som Elsa kommer ju från ”Linnés ättlingar och rasbiologins hemland”. Själv är Dolores navajo och detta skall Elsa respektera och underkasta sig samtidigt som det är helt oåtkomligt för en sådan som hon att förstå vad det innebär att vara navajo. ”Mitt liv är mitt” säger Dolores. ”Det är inte till salu till någon vit människa. /…/ Det finns ingen anledning för mig att låta dig komma in som en voyeur i mitt liv, stå och glo på det och slicka i dig av ’indianflickans berättelse’… ”. Elsa blir både förvirrad och arg och råkar i vredesmod säga något om skalpering. Och då är ju cirkusen riktigt i gång. Rektorn för lingvistikkursen ringer till Elsa, varnar henne och kräver att hon ber Dolores om ursäkt. Elsa erkänner inte att hon gjort fel men är trots allt fångad av de språkfilosofiska resonemangen och återvänder till kursen och ansluter sig åter till Janets och Dolores gäng.

En kurs i identitetspolitik
Den som vill närma sig och försöka förstå vad postmodernism, identitetspolitik och intersektionalitet är, lär sig mycket av romanförfattarens strålande sätt att gestalta dessa ismer. Genom att få ta del av mötena med folkhemmets Elsa från Sverige och Dolores som talar om sig själv som navajo lär sig läsaren något viktigt om identitetspolitikens speciella logik.

Berättelsen om lingvistikkursen, eller om det är kursen i identitetspolitik, är romanens crescendo och är stundtals mycket plågsam att läsa. Men som det är med den ”torra” Lena Andersson så är hon ju tokrolig också – mellan raderna.

Jag ser fram emot att ta del av replikerna mellan Elsa, Dolores, rektorn och Janet som teaterpjäs. Men kanske det är för mycket att begära av det politiskt korrekta kultursverige?

Jag ska inte avslöja hur boken slutar, men redan bokens undertitel ”en berättelse om folkhemmets upplösning” säger det mesta. Folkhemmet är borta.

Men att det som en gång var ett antal intressanta filosofer som Nietzsche, Foucault, Fanon, Kristeva, Austin och andra också skulle malas ner till stoft och bli en besynnerlig hitte-på-värld var kanske lite oväntat.

Parallellt med att det gamla förnuftet dekonstrueras till något oklart försvinner också Elsas pappa Ragnar ut i sina egna dekonstruktioner; demensen. Det finns gläntor av kunskap, men ”det som är menat släpper från fogar och fästen.”

Hur det går med Elsas kropp som varit på lagning får ni läsa själva för jag unnar alla läsupplevelsen att möta Lena Anderssons roman ”Dottern”.

Dottern av Lena Andersson
Bokförlaget Polaris,
2020