Till Björn julen 1991
Det var när dimman plötsligt svepte runt gathörnet som Björn tappade bort Maud. Eller om det nu var Maud som tappade bort Björn. Det var ingen poetisk kvällsdimma som likt älvor dansade fram över gatstenarna. Den kom som en stor balja ärtsoppa sköljande rätt ner över dem. Tjock och lätt gulaktig med en stickande doft av kolrök som kittlade i näsan och fick Björn att nysa.
”Maud”, ropade han, först försiktigt och sedan allt högre. Men det var som att ropa ner i en stor säck full av fetvadd och tystnaden ekade i öronen.
Nu såg Björn inte längre handen framför sig. Foggen var kall och fuktig och föll som dagg ner i håret, på kläderna och i ansiktet. Fukten började sorgmodigt falla i tunga droppar från hans näsa och kylan trängde sakta upp genom skosulorna. Dimman dämpade alla ljud, den alldeles nyss så livligt trafikerade trottoaren verkade nu helt folktom och Björn insåg plötsligt att han varken visste åt vilket håll husväggen eller körbanan låg.
Han trevade med skospetsen framför sig och flyttade sig sakta framåt. Till sin förvåning märkte han att gatubeläggningen bestod av grova gatstenar, ganska ojämnt satta, och plötsligt trampade han i en hög av något mjukt som gav efter. När han böjde sig ned kände han doften av ännu varm hästspillning och då dimman lättade något för ett kort ögonblick såg han en mager hästkrake stå där och försöka få tag i några ynka strå hö i botten av en nästan tom tornister.
Plötsligt slogs en dörr upp och ett par överförfriskade äldre gentlemän raglade ut. De försvann bortåt gränden sjungande ”For he is a jolly good fellow” utan att begagna vare sig samma takt eller tonart. En fläkt av brasvärme slog emot Björn och han hörde ett sakta klirrande därinifrån. Dimman hade lättat betydligt och nu såg han en skylt med texten ”The Golden Lion” ovanför dörren och förstod att han stod utanför en av Londons oräkneliga pubar.
Där inifrån kan jag ringa efter en taxi tänkte Björn och sköt med någon svårighet upp den tunga trädörren och stod inne i en liten, inrökt lokal upplyst av några oljelampor och en flammande brasa i en öppen spis. Nog hade han hört att engelsmännen är konservativa men att det skulle finnas kvar pubar med inredning som från början av adertonhundratalet hade han inte väntat sig. Telefonsamtalet fick vänta lite, han makade sig sakta bort mot brasan för att först värma sig och hamnade bakom ett par herrar i cylinderhatt och ålderdomliga kostymer. De måste ha tittat in på väg till en maskerad.
Det var inte lätt att förstå deras knepiga uttal men den ene hade tydligen köpt ett nytt fickur som han skröt rejält med inför sin granne vid brasan. Efter en omständlig beskrivning av sin otroliga tur att ha fått tag på denna klenod skulle han äntligen hala upp dyrgripen ur västfickan. Björn lutade sig nyfiket framåt och blev lika förvånad som de båda herrarna när klockkedjan hängde och dinglade tom framför deras häpna ögon.
Ännu mer förvånad blev han när herrn snabbt vände sig om, grep honom i nacken och utropade: ”You nasty boy. You have stolen my precious watch. This will really get you into trouble!” I samma ögonblick smög en grabb i Björns ålder fram och gav herrn en rejäl spark på smalbenet som fick denne att släppa greppet om Björn och vrålande av smärta hoppa runt på ett ben i farlig närhet av brasan.
”Follow me”, viskade grabben i örat på Björn, grep tag i hans hand och ögonblicket senare var de ute på gatan och i full karriär på väg nedåt en gränd. Upprörda rop hördes bakom dem men rösterna dog snabbt ut och de kunde stanna lutande mot en vägg och hämta andan.
”Så sant jag heter Oliver, där drog jag dig rejält vid näsan”, sa Björns nya kamrat och skrattade glatt. ”Jag hade redan norpat dinkan innan du hade skuggan av en chans att lägga vantarna på den. Vad gör du förresten här i Fagins distrikt? Fick han tag på dej skulle du råka riktigt illa ut.”
Björn visste inte riktigt vad han skulle säga. Han tänkte att det kanske skulle låta lite larvigt att säga att hans föräldrar lärt honom att ärlighet varar längst. I stället försökte han förklara att han gått vilse i dimman. Han nämnde inte heller att han haft sällskap med sin mamma. Det var nog besvärligt ändå att få ordning på de engelska glosor han kunde hitta fram till i sitt upprörda tillstånd. ”Du jag måste kila, Fagin väntar på redovisning från hela gänget”, sa plötsligt Oliver och så var Björn ensam igen i dimman som nu hade lättat så att han ganska tydligt såg husen i gränden.
Konstigt. Han hade tydligen hamnat i ett slags museistadsdel med ålderdomliga hus och för att förbättra lokalfärgen fanns där flera personer utklädda i ålderdomliga kläder, det satt till och med en tiggare i lumpor vid en husvägg och tycktes frysa på riktigt. Härifrån hittar jag aldrig hem själv tänkte Björn och trevade efter portmonnän i byxfickan för att få fram telefonpengar.
Men fickan var helt tom och med ens förstod Björn varför Oliver fått så bråttom i väg. Han hade helt enkelt bestulit honom på sparslantarna som skulle räcka till hela Londonvistelsen. Hur skulle han göra nu, kunde han be någon om telefonpengar. Ja, där kom en äldre man linkande längs husväggen. Han såg inte särskilt vänlig ut men Björn beslöt sig för att ta chansen: ”Please Sir, can you give me a coin for a telephone call?” sa han och sträckte fram handen som den gamle mannen emellertid bara föste undan med ett föraktfullt fnysande.
Men då blev det fart på tiggaren som flög upp från sin plats vid husväggen. ”Hey you there!”, skrek han ilsket. ”Vad menar du med att tigga i mitt distrikt. Och vad är du för amatör som försöker vigga pengar av gamle Scrooge. Av honom får du aldrig ett rött öre. Du kan vara glad att han inte passade på att lura av dig rocken. Men en minnesbeta skall du inte slippa undan.”
Björn tog förskräckt ett steg bakåt för att skydda sig mot tiggarens attack och då kände han en tung hand på sin axel. Han mera vändes än vände sig om och där stod en man i ålderdomlig uniform med buskiga knävelborrar och tittade bistert på honom. ”Bettleri på allmän plats. Och gunstig herrn har inget tillstånd förstår jag. Det blir att följa med till polisvaktkontoret. Det här blir det rättssak av.”
Björn knuffades omilt fram genom gränden. De flesta tycktes inte bry sig om vad som hände honom men ett par gatpojkar räckte lång näsa vilket besvarades av grovt rytande av mannen som ledde Björn och ett hotfullt mummel om att nästa gång är det er tur. En röd lykta syntes utanför en port. Där leddes han in i ett stort rum och placerades på en bänk bredvid några trasklädda individer som kunde vara statister i pjäsen om David Copperfield.
Sedan gick det raskt undan. En efter en leddes de fram till ett skrank framför en hög pulpet. Där satt ett par surmulna herrar i peruker som tycktes ha använts som trasselsuddar vid rengöring av en gammal traktor. Den ene mumlade något ohörbart, den andre antecknade febrilt med en lång, raspande gåspenna och en efter en leddes Björns bänkkamrater ut genom en dörr i rummets fond tills det blev hans egen tur.
”Bettleri på allmän plats utan vederbörligt tillstånd. Kan borgen ställas? Givetvis inte. Dömes till bysättningshäkte. Nästa!”, rabblade den ene perukstocken och innan Björn visste ordet av var han ute genom dörren och förpassad in i en fångvagn förspänd med ett par eländiga hästkrakar. Han hamnade i knät på en av sina olyckskamrater och knuffades med en svordom ner på en av vagnens bänkar. Ett par piskrapp hördes och så rullade ekipaget igång.
”Vad är du för en underlig krabat?”, sa Björns bänkgranne, ”Det måtte vara första resan för dig så bortkommen som du ser ut”. ”Vart är vi egentligen på väg?”, frågade Björn förvirrat. ”Är det en filminspelning eller en teaterföreställning eller vad är det som pågår. Jag förstår ingenting.” ”Vad då förstår ingenting?”, fortsatte bänkgrannen. ”Det här är väl den naturligaste sak i världen. Vi är på väg till bysättningshäktet vid Fleet Street. För mig är det sjuttonde resan och fler kommer det att bli.”
Mer hann inte avhandlas för fångvagnen stannade plötsligt med ett ryck och alla kommenderades ut och föstes in genom en jättelik järnbeslagen port som med ett brak föll igen bakom dem. Björns olyckskamrater tycktes vara stamgäster på etablissemanget och nickade bara bekant till en jättelik karl med en präktig nyckelknippa på magen och försvann bortåt ett par mörka korridorer.
”Dig skall vi titta närmare på”, sa karln med nyckelknippan och sköt in Björn genom en dörr till ett rum intill där han trycktes ned på en stol mitt i det tomma rummet. ”Här skall du sitta för ditt porträtt”, sa karlen och försvann ut igen men kom strax tillbaka med en rad andra karlar som började gå runt Björn och titta på honom ur alla synvinklar. ”Var har ni kameran?”, frågade Björn förvånat men karlarna tycktes bara intresserade av att lägga Björns utseende noga på minnet. ”Så där, nu är ditt konterfej klart”, sa karln med nyckelknippan och sköt ut Björn i korridoren igen. ”Härifrån smiter du inte ut innan alla papper är klara, var så säker på det”.
Och därmed tycktes han helt tappa intresset för Björn som stod där mitt i korridoren som ett stort frågetecken. ”Du var mig en underlig gynnare”, sa en ung man som muntert visslande kom släntrande genom korridoren. ”Så sant jag heter Sam Weller så har jag aldrig sett ett större frågetecken i mitt liv. Har du sålt smöret och tappat pengarna? Har du glömt vad du heter? Vet du inte var du bor? Dig kan man väl lika gärna fråga vad klockan är som att titta på ett solur klockan tolv på natten.”
”Ja nog har jag blivit av med pengarna”, svarade Björn. ”Det är egentligen det enda jag är riktigt säker på. Annars vet jag varken ut eller in. Jag skulle behöva låna en telefon.” ”Skulle du vilja låna en teffelån? Vore det inte bättre att låna ett pund. Ett pund är alltid ett pund men vad en teffelån är har jag inte den blekaste aning om. Kom med här, jag tror det är bäst att Mr. Pickwick får tala lite förstånd med dig. Han brukar kunna få ordning på de mest egendomliga krumelurer.”
Och därmed drog Sam Weller med sig Björn bort genom korridorerna som bjöd på det mest egendomliga människomyller. Det här skulle alltså vara ett fängelse men liknade mest kulisserna bakom en teaterscen där man just uppförde en pjäs av Dickens. Så småningom sköt Sam Weller in Björn genom dörren till ett litet rum som var förvånansvärt ombonat i all den omgivande misären. I en tämligen bekväm länstol satt en rund liten herre i vita byxor och vit väst, åtsittande som om han haft dem på sig i duschen.
Den lille herrn ställde försiktigt ifrån sig en tekopp på bordet bredvid sig och tittade med nyfikna, vänligt plirande ögon på Björn genom sina runda glasögon med tunna bågar. En falnande brasa kastade sina reflexer i mannens blanka hjässa, omgiven av en tunn bård av mörkt hår. Ett fickur, alldeles likt det Björn redan sett i gossen Olivers hand, vilade tryggt på hans mage, säkert förtöjt med en guldkedja om mannens hals.
”Stig på min gosse”, sade mannen vänligt. ”Jag förstår att Sam Weller, min högt värderade betjänt, har funnit dig i bryderier någonstädes och vill sätta min uppfinningsförmåga på prov. Du ser ärlig ut och har säkert utan egen förskyllan hamnat i klammeri med rättvisan. Ett alls icke ovanligt förhållande. Berätta din historia. Jag är säker på att den kommer att intressera mig. Men drick för guds skull först en kopp te. Jag tror att du rent av håller på att förlora sansen.”
Och det var nättopp vad Björn höll på att göra. Men Sam Weller fick snabbt ned honom på en stol, han fick en härligt ångande tekopp i händerna, ett par rejäla skivor fårstek och ett par skivor bröd trollades fram ur ett skåp och Björn kände krafterna återvända.
När Björn avslutat sin historia satt Mr. Pickwick tyst en lång stund. ”På min ära”, sade han slutligen. ”Herrens vägar är i sanning outgrundliga. Var det en teffelån du sa att du önskade, unge vän? Ja det skall vi säkert ordna, eller vad säger ni Sam. I morgon kommer vi säkert att kunna skaffa fram både en och flera teffelåner. Men i afton är det något sent. Snart stängs porten för såväl in- som utpassering. Vill ni vara snäll att ta fram den stora pläden, Sam, så får unge herrn tillbringa natten här i länstolen så skall allt ordna sig under morgondagen.”
Och det gjorde det mycket riktigt också. Klockan var redan över nio när Maud hittade Björn djupt insomnad i länstolen i vardagsrummet med en tjock bok av Dickens i knäet. Han hade pläden virad tätt omkring sig och talade i sömnen: ”Hjärtligt tack Mr. Pickwick. Mycket vänligt av er Mr. Pickwick. Men det enda jag önskar Sir är en teffelån. Sedan klarar jag resten själv. Jag skulle vara er evigt tacksam Sir. Ja just det, en teffelån, en vanlig teffelån. Sen klarar jag resten själv…”
