Drömmen om uppbrottet från fabriken

STIG SJÖDIN KÄNDE min mor från barndomen och lekarna bland brukskåkar och utedass. När vi en gång träffades, han närvarade vid en doktorsdisputation i Uppsala på en avhandling om hans författarskap, mindes han mamma väl när jag berättade att hon hette Stake som flicka. 

Sjödin bröt sig ut från Bruket och den kvävande konformiteten. Klart att det fanns ogina, måhända avundsjuka röster bland hans arbetskamrater som tyckte att han var jollig, som det hette på sandviksmål, med sitt skaldande. En riktig sandvikare skriver inte poesi. 

Man gör rätt för sig – i Verket. Och är försiktig med stora ord. Sparar dem till femtioårstal och begravningar. 

Plötsligt minns jag Per Gunnar Evanders, en annan ursprungssandvikare, bok Berättelsen om Josef och nyckelrepliken: – Ängslan, vilket konstigt ord. 

Min morfars bror Otto var arbetskamrat med Sjödin. När Sjödin läste sina dikter offentligt på hemmaplan, fanns alltid Otto på första bänk. Jag antar att Sjödin stod för det uppbrott som Otto inte gjorde. 

Eller kanske räckte det med att Sjödin förkroppsligade att uppbrottet var möjligt. Det fanns där som en kvarvarande möjlighet, en utväg. Även om det aldrig realiserades. Men drömmen om att vända det livsslukande Verket ryggen kunde behållas. 

Det ryktades att Sjödins diktsamling Sotfragment lästes av högsta verksledningen, för vilken fabriksgolvet var ett främmande land. Arbetarna ett främmande folk. I poesins form ett industrireportage, inifrån och nedifrån. Sjödin en tidig Wallraff, men utan att dölja sin identitet. 

I en av sina dikter skriver Sjödin om den sysslolösa disponentsfrun som tittade med kikare ned i Verket på gubbarna. Om de tog för lång rast enligt henne ringde hon arbetsledningen. Jag citerade det i min avhandling Från Konsul Göransson till MBL. Varje gång jag passerar huvudporten, med blicken fastnar i stängslet runt fabriksområdet, tänker jag rysande: läger. Verket som arbetsläger. Arbeit macht frei.

Sjödin döljer inte kollektivets förtryck av den arbetare som sticker ut från samma kollektiv, inte är som andra. Det självförtryck, den självförminskning, som alltid varit arbetarklassens förbannelse. Men han tematiserar det inte lika långt som Folke Fridell och Kurt Salomonson. Och därmed kunde han förbli i socialdemokratins famn. 

Ett par somrar jobbade jag nere i Verket. Långhårig, försökte dölja det genom att bakåtkamma håret och lägga det bakom öronen. Fick snart höra från en av gubbarna: – Är du Jesu broder, du? En annan tyckte att jag såg för jävlig ut och fattade inte att mina föräldrar släppte ut mig. 

När det gick upp för honom att Gösta Ekstrand var min pappa, båda aktiva inom hemvärnet, såg jag på honom att han önskade han bitit sig i tungan. Farsan var inte att leka med. Kunde lätt brusa upp. Och försvarade sin ende son. 

Jag kan inte glömma att gubbarna när de gick förmiddagarna, instämpling 05.45 tror jag, mycket tidigt var på plats. Drack kaffe och donade i omklädningsrummet. Smågnolade och trivdes. Sedan till den väntande stämpelklockan, därefter maskinerna. Dag ut och dag in. Väl åter från semestern: – Skönt vara tillbaka i gängorna igen! Underförstått: när allt är som vanligt. 

Ge sitt enda liv till Verket – aldrig! Jag drog till Uppsala.