Bild: Eventeffect
För många år sedan i Sandviken kände jag en tjej som jobbade som sjuksköterska med nyrekrytering inom företagshälsovården på Sandvik. Anställningssökande skulle granskas i sömmarna.
Hon avslöjade för mig att arbetsköparen uppmanat henne att spana efter och anteckna om den arbetssökande signalerade något som kunde anses belastande, till exempel ett FNL-märke på rockslaget. Allt måste ske i smyg, den sökande skulle inte få veta vad det snokats efter.
Jag drar mig till minnes detta, även att studenter ängsligt brukade fråga ”hur skall jag vara för att få ett jobb?”, när jag läser en ledare i DN 2024-08-29 av Isobel Hadley-Kamptz om hur arbetsgivare anlitar undersökningsföretag för att kartlägga arbetssökande.
Det är så kallade A-människor man är ute efter. Inget sämre duger.
Du bör inte vara för tjock eller ha för högt blodtryck, diabetes kan också ligga dig i fatet. Ohälsa indikerar en människa som inte tar hand om sig, kanske inte motionerar tillräckligt, käkar skräpmat, till och med röker.
Naturligtvis bör du vara försiktig med spriten, helst avstå. Jag minns från min tid som SACO-ordförande att arbetsgivarna hade ett rehabiliteringsansvar i förekommande fall, men glöm det.
Det stannar inte vid ”hälsoparametrar”.
Du bör inte ha flyttat och bytt adress för ofta, det kan tyda på att du är en opålitlig ”Hopp-Jerka” som man sa förr. Jag som i min enfald trodde att en ”Stann-Anders” skulle man definitivt inte vara i dagens arbetsliv.
En iförd LAS-värmande trygghetskofta och som rotar sig på en arbetsplats, till varje pris klamrar sig fast.
Men tydligen är medarbetarlojaliteten viktigare än allt annat för en samtida arbetsköpare. Min framlidne vän Gunnar Adler Karlsson förutspådde att i framtiden skulle forskare försöka att finna ”lojalitetsgenen”, så att arbetsgivare på förhand kan sortera ut presumtiva bråkstakar.
Av lojalitetsskäl hålls ett vaksamt öga på sociala medier. Akta dig för att vara för öppenhjärtig, det minsta kritisk, på Facebook om hur du har det på jobbet.
Det finns ju alltid jobbarkompisar, dina ”vänner” på Fejan, som inte drar sig för att viska i arbetsköparens öra om du skrivit något för denne misshagligt.
Genom att skvallra kunna förbättra sin förhandlingsposition vid individuell lönesättning och förändring av arbetsvillkor. Var och en sin egen lyckas smed. Facket? Vad är det? Finns det längre?
Efter alla skandaler med pedofiler på förskolan är det vanligt att utdrag ut belastningsregistret begärs om du ska få jobb.
Vissa uppgifter, icke minst de känsliga som vi vill behålla för oss själva, om oss som privatmänniskor och medborgare är det förstås olagligt att efterfråga.
Men det är klart, du befinner dig i en utsatt situation med kniven mot strupen: ”Du behöver så klart inte lämna ut dessa uppgifter, det är ditt val om du gör det.”
Tilläggas förtjänar att det enligt DN-artikeln inte handlar om kvalificerade topptjänster utan ”vanliga” industrijobb.
I ett nuvarande arbetsmarknadsläge med många arbetslösa, tillika urholkad a-kassa, är det fritt fram för arbetsköparna att välja och vraka.
Så, vad du gör, vårda din anställningsbarhet!
Minns en kollega på det stora industriföretagets kontor som, det bör ha varit under 1990-talet, sa ungefär att ”numera är det bara en elit som är kvar. Förut kunde man ha några med problem som satt i ett hörn och inte gjorde så mycket, men i alla fall hade ett arbete att gå till, men nu är dom borta. Nu är det bara en elit på jobbet”. Och det har nog inte blivit bättre sen dess antar jag. Dj-t skönt att slippa ”det balla privata näringslivet”, som en ironisk DN-krönikör skrev vid nyliberalismens genombrott.