Efter att Daniel Foe någon gång i 35-årsåldern gått omkull med sin strumpfirma började han skriva på allvar och tog sig namnet Daniel Defoe.
Skriftställare Defoes litterära produktion kom med god marginal att överträffa det brittiska nationsrekordet och uppgår till närmare 250 arbeten av större eller mindre omfattning. Förutom historiska dokumentärer utgav han politiska pamfletter, fräna satirer, halsbrytande noveller och inte minst en serie svindlande äventyrsberättelser.
Den förhärjande pestepidemin i London 1665 skildrade han i A Journal of the Plague Year – på svenska betitlad Pestens år – medan Karl XII:s utrikes odysséer fick sin belysning i The History of the Wars of Charles XII. Utan att låta sig generas intervenerade Defoe även i svensk inrikespolitik, närmare bestämt 1719, med en stridsskrift till förmån för den dödsdömde finansministern von Görtz, mannen med nödmynten.
Men utan tvivel är det historien om Robinson Crusoe som har gjort Defoes namn odödligt. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe of York, som är skildringens ursprungstitel, är ett av skönlitteraturens största paradnummer genom tiderna och har, bara på svenska, getts ut i mer än trettio olika översättningar.
En något tvehågsen förläggare erbjöd Defoe tio pund för originalmanuset och gjorde onekligen en god affär…
Vanligen brukar Robinson Crusoes obebodda ö identifieras med den ensligt belägna Islas Juan Fernández i Stilla Havet, några hundra sjömil väster om den chilenska hamnstaden Valparaiso. Denna ogästvänliga klippö har i alla år ansetts vara Robinsons ö. Det beror på att en skeppsbruten friskus från Skottland, Alexander Selkirk, vistades i total isolering på just Juan Fernández-ön under lika dramatiska som Robinsonartade former åren 1704-09, tills man en vacker dag slutligen lyckades bistå honom – och denna Selkirks autentiska ö-vistelse har betraktats som själva utgångspunkten för Defoes egen robinsonad. Ja, berättelsen om Robinson Crusoe från York är i praktiken den litterära versionen av snedseglaren Alexander Selkirks självupplevda eskapader, har man sagt.
Det finns goda skäl att avvisa denna tolkning.
För det första upptäcker kritiskt sinnade individer ganska omgående att Juan Fernández-ön på 34 graders sydlig bredd rimligen inte kan vara identisk med Robinsons ö.
Ty när Crusoe och hans fartyg, en bastant 150-tonnare, på tolfte resdagen drabbas av våldsamma stormbyar, så befinner man sig någonstans i de karibiska farvattnen nära Trinidad och Tobago på helt andra breddgrader. Den allra sista positionsangivelsen före sammanbrottet är ”12 grader och 18 minuters nordlig latitud”. Sedan regnar och blåser det visserligen utav helvete i åtskilliga dygn, oklart hur många, och fartyget driver hela tiden västerut ”långt bort från den mänskliga samfärdselns stråkvägar”, innan det till sist går under med man och allt – om än, som bekant, med ett lysande undantag.
Emellertid kan fartyget under inga som helst omständigheter ha nått fram till den chilenska Stillahavskusten på sin gastkramande irrfärd. Händelsevis omöjliggörs detta mycket effektivt av den centralamerikanska landtunga, där våra dagars Panama representerar den yttersta västgränsen – och Panama-kanalen öppnade vattenvägarna ner till Juan Fernández-ön först 1914. Mr Crusoe var ute och seglade avsevärt tidigare. Han landsteg på sin ö redan den 30 september 1659, alltså för noga räknat 357 år sedan.
Slutsatsen är given: Robinsons obebodda ö bör sökas i vattnen norr om Colombia eller Venezuela i det Karibiska till skillnad från det Stilla havet. Alla andra geografiska slutstationer är och förblir otänkbara.
För det andra är det mycket troligare att Daniel Defoe, med Robinson Crusoe som förebild, ville spegla sin egen brydsamma och prekära livssituation snarare än den skotske beckbyxan Selkirks. Även Defoe var på sätt och vis skeppsbruten och strandsatt under senare hälften av sitt liv.
Som arbetarvän och nära lierad med whig-partiet fungerade Defoe nämligen rätt och slätt som spion mittibland tory-partiets anhängare. I agentrollen bekämpade han de högkyrkliga på samma gång som han reservationslöst stödde Vilhelm av Oraniens trontillträde. Men 1703 – med tories och Anna Stuart invid köttgrytorna – hamnade Defoe plötsligt bakom lås och bom efter att i känd och satiriskt stil ha smädat de styrande med sin giftdrypande penna. I knappt sex månader orkade han skaka galler. Ironiskt nog led Robinson Crusoes författare av cellskräck och såg till slut inga andra utvägar än att köpa sig fri. Det pris han fick betala för att slippa fängelset var ovanligt högt: från och med nu tvangs han att spionera på sina egna för tories och drottningens räkning.
På det sättet blev Defoe i praktiken, och i moderna termer, politisk dubbelagent med en förkvävande ensamhet som evig följeslagare. Han kom att leva i ett slags permanent skuggtillvaro i hela 28 år, med andra ord exakt lika länge som Robinson levde i sin exil. I det kryllande folkvimlet på Londons gator och torg kunde Defoe inte ty sig till en enda människa; han hade gått i kvav och lämnats i sticket.
”Jag är avskild och isolerad från hela världen och dömd till ett liv i betryck”, filosoferar Robinson på sin karibiska ö. ”Från all gemenskap är jag bannlyst”, fortsätter han. ”Det finns ingen som kan hjälpa mig och ingen som talar med mig.”
Med ord som dessa reflekterar författaren i själva verket sitt eget nödläge.
Men trots allt var det lika gott virke i Defoe som i Crusoe, och först 1731 – vid 72 års ålder – kallades den gamle strumphandlaren hädan. Då hade han också hunnit kampanja för nödvändiga reformer i undervisningsväsendet och inom mentalvården.
Ja, under sitt växlingsrika liv gjorde Daniel Defoe utan tvivel skäl för de tio pund han förärades för sin Robinson.
