Så föll då den siste folkrörelsesossen från partiledartronen. Eftersom vad folk vill ha inte är detsamma som vad media vill ha blev han obönhörligen detroniserad. Det här är sannerligen ett folkrörelsernas problem. Utan egna medier är man chanslös. Läs Göran Greider i AB igår.
Sedan Palmemordet har Socialdemokraterna svajat allt mer ut i nyliberala experiment. Det första stora steget var väl Ingvar Carlssons medlemsansökan till EG 1990. Sverige hade allvarligt börjat vackla i sin alliansfrihet efter murens fall. För att passa in i EU:s marknadsidéer har man anpassat sig allt mer och till slut blivit bäst i hela EU-klassen. Så fri skolmarknad som Sveriges finns inte maken till i hela EU. Under denna tid har den socialdemokratiska pressen till stora delar gått upp i andra mediakoncerner eller lagts ner.
Det här kan inte skyllas bara på traditionellt borgerliga partier. Hela denna utveckling har Socialdemokraterna medverkat till och sett som historiskt nödvändig. De problem som uppkommit har betraktats som nödvändiga offer för att hänga med i den internationella konkurrensen.
Denna politik med fria marknader, tillväxt och billig energi som grundbultar har lett till ökad exploatering av människor och miljö . Nu har den nått vägs ände. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visserligen talat ett annat språk om dessa ting, men haft sina blinda fläckar som marginaliserat dem.
Finanskris, skuldkris, energikris, miljökris, matkris, vattenkris, antibiotikakris, jordbrukskris, biologisk mångfaldskris … allt det där hänger ihop. Det är kapitalismen som orsakar rubbet. Att Socialdemokraterna politiskt inte förmått slå mynt av denna goda karamell är rent förbluffande. Här finns ju en stort politiskt tomrum som ingen verkar vilja träda in i.
Socialdemokraterna måste presentera en politik för framtiden som bygger på avskaffandet av en kapitalism som föröder vårt klot. Ett nytt system för ekonomi, energi och naturresurser måste alltså diskuteras fram. Varken mer eller mindre. I ett sådant system blir frågan om ”valfrihet” en skitfråga. Solidaritet däremot blir mycket viktigare – precis som i industrialismens barndom då hungrande massor bodde i backstugor, söderkåkar och lantarbetarbaracker.
Det finns alltså inte längre någon lösning inom den tillväxtfixerade kapitalismens ram. Fortsätter vi som nu kommer vi inom en generation att hamna i en okontrollerad och allt annat en demokratiskt samhällskollaps. Politiker som inte tar dessa samband på allvar är på sikt rökta. För att få folkets förtroende måste näste socialdemokratiske partiordförande ta dessa frågor på allra största allvar.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Juholt, Socialdemokraterna, kapitalism, miljökris
Ja, och därför vore kanske — paradoxalt nog — Jonas Sjöstedt den bäste partiordförande SAP kunde få. Han talar väl, säger sig bry sig om miljön och har dessutom ”mediatycke” (så länge denna smekmånadseffekt nu varar).
Bra analys. Politiken är fel, måste man då vara partibunden? Stå för en vettig poitik, välj sedan parti.
Margareta …
Ja, jag tror V med Jonas S vid rodret kommer att dra sådana som mig till sig.
Lars …
Nej, man behöver inte vara partibunden. Men med S är det lite speciellt – tycker jag. De är den politiska kraft som har närmast till insikt om sakernas tillstånd – trots all (S)tockholmsadel och vänskapskorruption. Vilket parti man arbetar med är en sak, vad man röstar på i val kan faktiskt vara en annan sak.
Juholt höll tre fantastiska tal. På kongressen, i Almedalen och i Västertorp. Då kände man att värmen och uppskattningen strömmade mot honom. Ungefär som på Erlanders tid. Tyvärr räckte inte detta. Vackra och värmande tal bör kopplas till konkret politik. Här svajade Juholt. Till detta kom alla ”affärer” som jag menar till slut sänkte honom.
Allvarligast är dock inte detta, utan att partiet saknar en politik som väljarna känner tilltro till.
Läget ser dock mycket bra ut trots detta. S ligger på den normala nivån för europeiska socialdemokratiska partier. V och Mp drar till sig nya skaror väljare och förändrar styrkeförhållandena på den rödgröna kanten. Jag läser på olika håll att det till och med sker en överströmning från moderaterna till V! Det öppnar för en jämlik koalition 2014 (s: 25%, Mp: 12%, V: 13%).
Igår noterade jag att Vänsterpartiets motsvarighet i Nederländerna har växt till den grad att det är landets största parti med över 30 procent av väljarkåren bakom sig. Öppenhet, tydlighet och folkligt gräsrotsarbete har gett resultat. Det är raka motsatsen till den politik som den svenska socialdemokratin står för: slutenhet, otydlighet och elitistisk maktkamp på Sveavägen.
Jag håller inte med om att Socialdemokraterna saknade konkret politik under Juholt. Sanningen, enligt mig, är att han hindrades av sina egna (i partitoppen) att föra denna politik. Fortfarande tycker jag det är anmärkningsvärt att inte fler kommentatorer reagerat på att Juholt fälldes av öppen och offentlig fraktionism. Inte i något annat parti, oavsett ”färg”, hade detta kunnat passera.
Janne – ingen har påstått att S saknar konkret politik. Jag talar om en politik som är tydlig och som väcker människors tilltro.
Nu läser jag att S börjat svaja i fråga om Europakten. Jag gissar att Juholts Nej till denna pakt var halmstrået som knäckte hans rygg. Det gjorde att maktapparaten var tvungen att agera blixtsnabbt. Jag vet inte om någon gräsrots-sosse har förstått vad Europakten innebär. Här är en snabblektion:
https://www.youtube.com/watch?v=myzgAHVBg_s&feature=player_embedded
80 procent av svenskarna är emot att vi går med i denna pakt. Ändå svajar sossarna. PR-konsulten HSB har ju sagt att vi måste vara med. Här talar vi i princip om landsförräderi. Men allt är tydligen okej om man tillhör den s-märkta maktapparaten.
Tror att ett av misstagen Juholt gjorde var att han trodde SAPs toppskikt kämpade för idéer och mot kapitalet. Vilket inte är vad klätteraporna kämpar för, utan bara för sin egen bekvämlighet och inte blanda sig för mycket med förbannade medlemmar.
Och så får vi då veta att efter Juholt … kommer Stefan Löfven!
Efter omständigheterna förmodligen något av det bästa som kunde hända för S. En konstruktiv och samarbetsinriktad man, med (skulle jag bedöma) stor möjlighet att, så gott det nu går, hålla samman partiet.
Han var ju bl a med och konstruerade de epokgörande avtalen om nedgång i arbetstid under industrikrisen, som följde den finansiella krisen i spåren för ett par år sedan. För detta fick han mycken spott och spe av de ”renläriga” inom vänstern, men att jobben räddades över produktionsnedgången för att sedan lägga grund för en av de största tillväxtframgångarna i senare svensk industrihistoria är till inte ringa del hans förtjänst.
Att han partipolitiskt är mindre erfaren kan i det korta perspektivet kanske rentav bli en fördel, även om det (för att vara regeringsduglig) krävs en hel del ytterligare på den punkten. Kanske till 2018?
Ja, hur han är som person och ledare i ett splittrat gäng är avgörande på kort sikt. Hans politiska meriter vet jag inte så mycket om. Gammeldags industrialist är mitt snabba och slarviga intryck. Han vågade stå emot opportunisterna i kärnkraftsfrågan då det begav sig. Den storskaliga kärnkraften är ju visserligen en tillfällig energilösning, men den är på medellång sikt inte den mest hotande energiformen – som jag ser det. Vi får se.
Knut! Menar du med det du säger att kärnkraften verkligen är DEN MEST HOTANDE energiformen på både kort och lång sikt? Men av någon (outgrundlig) anledning INTE är det på just ”medellång” sikt? Jämfört med detta uttalande är ju hela socialdemokratin just nu ett underverk av tydlighet och precision i ställningstaganden.
På lång sikt måste den gammeldags storskaliga kärnkraften bort. På kort och medellång sikt måste dock andra drastiska omställningar till i energisystemet. Så menar jag Dennis.
Ja, f-n vet om det blev så mycket tydligare?
Vad som irriterar mig lite är ju att vi andra (måhända med lite klenare förståndsgåvor) inte får en enda ledtråd om vad det nu är för hiskelig energiform som är farligare än kärnkraften på kort och medellång sikt (trots att kärnkraften då tydligen är farligast på lång sikt, även om jag i likhet med Keynes nog konstaterar: ”In the long run, we´re all dead!”).
Jo seru, jag tror faktiskt att koldioxidutsläppen medför temperaturökning och att den ökningen påverkar klimatet med glaciärsmältningar etc. I dagens UNT hävdar en vältalig person motsatsen. Jag känner flera som gärna klamrar sig fast vid det faktum att man ännu inte entydigt kunnat klarlägga de rent fysikaliska processerna i hela sin komplexitet. Vad har vi att förlora på att minska koldioxidutsläppen medan vi forskar vidare?
Din sista fråga är ytterst relevant, Knut! Så tycker jag också och därtill att vi bör arbeta vidare med att ställa om energianvändning i bostäder och industrier i syfte att motverka entropi och energiläckage! Alla kommer att vinna på sådana åtgärder!
Under tiden bör vi naturligtvis forska vidare, bl a så vi kan klart belägga påstådda orsakssamband mellan ökad koldioxidhalt och temperaturökning. Möjligen kan sambandet vara det omvända, dvs att det är högre temperatur som orsakar koldioxidansamling ute i den fria atmosfären!
Det där vet du inget om, du bara spikulerar, som Karlsson på taket sa – eller var det nå´n annan …
Nej, det är ju just det jag säger, Knut! Poängen är ju att du inte heller ”vet” nå’t om detta utan bara ”spikulerar”! Och därför förordar vi båda två (som jag förstår det) mera forskning på området. Och med forskning menar jag då inte ”sax, tejp och gamla uppsatser”-metoden och inte heller ”kontrollerade laboratorieförsök” (annat än i undantagsfall) utan studium av verkligheten!
Det förefaller ändå som vi är i huvudsak principiellt överens även om våra åsikter måhända skiljer sig en del i praktiken. Och det är väl så som det bör vara!
Vi måste akta oss för att behandla vetenskapen som en religion, dvs det som kan ge oss något att knyta vår tro om framtiden omkring. Det är en helt annan sak om vi, genom vetenskapliga bevis, skaffar oss visshet om vad som kommer att hända nästa gång vi upprepar avläsningen av vad som verkligen skett! Under den strikta regeln att förutsättningarna ska vara desamma!
Jag vet ju inte riktigt vad din UNT-källa menar, Knut. Men det finns en skola som säger att det är den växande användningen av icke förnyelsebara energikällor som förorsakar temperaturhöjningen. Med den utgångspunkten blir de fossila bränslena och kärnkraften lika stora bovar. Och koldioxiden bara ett symptom. Och vatten, vind, sol och jord de enda räddarna. De förorsakar ingen nettoökning av temperaturen. Luleälven t.ex. är idag runt 1,5-1,6 grader kallare än den skulle ha varit utan vattenkraftutbyggnaden.
Ja, så kanske det är. Kanske även kärnkraften är en temperaturhöjare. De enorma mängderna temperaturhöjt kylvatten som strömmar ut i haven kan kanske inte betraktas som försumbara t. ex.
Nej, försumbara är de kanske inte. Men den stora temperaturhöjaren utifrån den här infallsvinkeln blir förstås den i sammanhanget användbara värmen.
Just det, Bo och Knut! Och enligt termodynamikens andra lag kommer framtiden inte att bli ett ”utopia” utan snarare ett ”entropia”, oavsett vad vi hittar på! Som tur är sker det på ganska lång sikt och vi vet ju alla vad vi själva då är i för tillstånd!
Alltid lika snar att vitsa! Det piggar upp. Hörde ikväll i bilen Göran Rosenberg i Tankar för dagen i P1. Han slog ett slag för pessimisten eftersom denna har lättare att tvivla än optimisten. Riktigt bra faktiskt. Till och med lite humoristiskt, fast inte så vitsigt.
Jag skulle vilja komlettera DZ:s lite världsfrånvända science-fiction med ett kapitel om en mer jordnära. Och ett häftigt sådant – kapitel alltså – om den gröna revolutionen i Kina. Finns att läsa i Loretta Napoleonis ”Made in China” (Översättning Margareta Zetterström, Leopard förlag, 2011). Kapitelrubriken är ”Den förnybara energins stora mur”.