Utiskt från min arbetsplats 2021. Uppsala Konsert och Kongress UKK.
Jag läser i boken Lagen om krig – utgiven 2013 av alliansfriheten.se – på sidan 123 i avsnittet om ”Våldsförbudet och noninterventionsprincipen”:
”Enligt FN-stadgans helt grundläggande norm, som återfinns i artikel 2.4, ska FN:s organ och alla medlemsstater avstå från hot om våld och användning av våld i sina internationella förbindelser. Detta är den internationella rättens grundfundament: krig är förbjudna. Från detta absoluta förbud finns det bara två undantag: (i) rätt till självförsvar för att avvärja ett väpnat angrepp och (ii) enligt beslut av säkerhetsrådet för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Våldsförbudet kompletteras av principen om nonintervention som framgår av artikel 2.7 i FN-stadgan och förbjuder inblandning i staternas interna affärer.”
Det här skrevs 2013 under Syrienkriget, vilket var ett klart och tydligt exempel på Turkiets, Israels och USA:s brott mot dessa krigets grundlagar i det kriget, vilket efter de senaste veckorna står ännu mycket klarare. De blandade sig ogenerat i Syriens inre konflikter på alla tänkbara sätt, vilket ledde till ett 10 år långt och blodigt krig, ett krig som skulle kunna ha stoppats redan 2011. Det här är folkrättens fundamenta, som vi alla egentligen känner till. Men de kan aldrig läsas för ofta, tycks det. Sliriga tolkningar uppkommer ständigt. T ex att varje land har rätt att ansluta sig till vilken krigsallians man vill. Om detta står ingenstans. Eller att man börjat trolla med truten och bryta mot dessa principer samt kalla folkrätten för ”The Rules Based International Order”.
Rysslands och Irans inblandning i Syrien var en följd av att deras värsta konkurrenter på världsscenen (Turkiet, Israel och USA) begick så flagranta övergrepp mot Syriens suveränitet. Ryssland höll sig till folkrätten genom att endast efter begäran av Syriens lagliga regering ge militärt stöd.
När det gäller Ukraina har alla västerländska stater och experter, inkl alliansfriheten.se, fastslagit att Rysslands invasion 24 februari 2022 var ett brott mot folkrätten. Såvitt jag kan bedöma kan man inte gärna komma till någon annan slutsats.
Men! Går det verkligen inte att finna några som helst lagliga tveksamheter eller andra omständigheter omkring Rysslands militära operation, någon liten glipa för att öppna kontakter mellan huvudantagonisterna Öst och Väst i FN:s säkerhetsråd? Finns verkligen inga möjliga trådändar att börja nysta i för att närma sig ett eld upphör och slut på dödandet? Eller måste kriget sluta med att en av de länder som med sina egna landsmän krigar på marken måste gå under som stat?
Jo, svarar jag på den frågan. Vad jag genast ser som en möjlighet är artikel 2.4, om att alla FN:s medlemsstater måste avstå från hot om våld och användning av våld i sina internationella förbindelser. Vad som försiggick i Ukraina mellan Majdan 2014 och Rysslands inmarsch 2022 var uppenbart hot om och användning av våld – om inte direkt mot ryskt territorium – så i alla fall mot ryska intressen i östra Ukraina. Kraven på att Ukraina skulle anslutas till Nato måste man kunna förstå som möjligt att uppfattades som ett direkt hot mot Rysslands kärnland. USA:s och övriga västländers hetsande inblandning i Majdanhändelserna är omöjliga att förneka – klara brott mot artikel 2:7 (förbudet mot inblandning i staternas interna affärer).
Vad som borde skett på senhösten 2021 var att FN:s säkerhetsråd skulle ha beslutat om en internationell konferens för återställande av fred och säkerhet runt Ukraina (och i Europa). Men USA, Storbritannien och Frankrike kunde med sina veton stoppa ett sådant beslut, vilket förlamade situationen. De ville ha detta krig, någon annan slutsats är omöjlig att dra. Ickebeslutet att förhandla måste därför främst lastas dessa tre vetomedlemmar.
Allt detta är för Rysslands del förmildrande omständigheter. Det här förefaller mig helt nödvändigt för alla ansvariga politiker att inse. Och man måste sluta låtsas vara överens om omöjligheten att få Putin på fall innan Ukraina faller ihop som ett Libyen eller ett Syrien. Det var ju inte det som var meningen – inte ens för USA.
Det här var mitt sista inlägg för 2024. Vill därför – efter denna korta utläggning – passa på att tacka alla bidragsgivare, som sammanlagt skänkt 28.481:25 kr hittills i år. Det täcker på några enstaka tusenlappar när firmans utgifter. Tack vare ett överskott från tidigare är ekonomin ännu relativt stabil. Tack också alla återkommande skribenter och kommentatorer som gör innehållet varierat och spännande och som gör det möjligt för mig att fortsätta driva lindelof.nu ännu ett år (till att börja med).
Nu blickar vi framåt och jobbar vidare på att det äntligen ska bli slut på både det onödiga Ukrainakriget och på folkmordet i Gaza. Båda får mig som svensk, europé och västerlänning att skämmas för alla dessa tre identiteter.
Men efter regn kommer sol…
Knut L skrev:
”Sliriga tolkningar uppkommer ständigt. T ex att varje land har rätt att ansluta sig till vilken krigsallians man vill. Om detta står ingenstans.” Men om något inte är förbjudet, då är det väl tillåtet? Jag menar inte, att orimliga gärningar skulle vara tillåtliga, bara för att där saknas ett förbud. Men rätten att ansluta sig till en allians är knappast en slirig tolkning. Är Finlands medlemskapsansökan till NATO ett brott mot världens fred och gemensamma framsteg, för att Finland gränsar till Ryssland?
Ryska federationens invasion var ett brott mot folkrätten skriver han också. Ett anfallskrig. Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea) har upprättat en ”krigsallians” med Ryska federationen, för att kriga mot Ukraina. Har Demokratiska Folkrepubliken Korea gjort fel?
Nästa sak: ”hot om och användning av våld – om inte direkt mot ryskt territorium – så i alla fall mot ryska intressen i östra Ukraina.” Men begreppet ”hot” handlar bara om hot mot en suverän stats eget territorium. Att en suverän stat skulle ha ”intressen” i en annan suverän stats territorium finns inte som rättsprincip nuförtiden. Tvärtom är idén att stater skulle ha rätt att intervenera på grund av sina ”intressen” i andra stater misskrediterad på grund av folkens historiska erfarenheter. Vidare: ”klara brott mot artikel 2:7 (förbudet mot inblandning i staternas interna affärer).” Menas att brott mot FN-stadgans 2:7 i princip (icke bara i Ukrainafallet) kan bidraga till att upphäva stadgans 2:4, förbudet mot anfallskrig? I så fall undrar jag, om det inte är en ”slirig tolkning”? Förenta staterna sade så här: ”Nordvietnam blandar sig i Sydvietnams inre angelägenheter, så förbudet mot att anfalla Nordvietnam är icke lägre absolut.”
För det tredje, finns någon anledning att kalla Ryska federationens nuvarande ansträngning en ”militär operation” snarare än ”krigföring”? Många har hävdat, att det vore en ”operation”, eftersom Ryska federationen icke gjorde sitt yttersta. Men står det inte klart, med koreanska soldater och allt, att Ryska federationen sätter in tillgängliga resurser, och att det alltså är fullt krig? Visserligen råder icke allmän mobilisering i Ryska federationen, men ingen torde väl bestrida, att Förenta staterna förde fullt krig i Indokina, trots att antalet soldater som skickades dit var begränsat.
För det fjärde: ”Ryssland höll sig till folkrätten genom att endast efter begäran av Syriens lagliga regering ge militärt stöd.” Eftersom de skiftande statsledningarna i Kiev (Leonid Kravtjuk, Leonid Kutjma, Viktor Jusjtjenko, Viktor Janukovytj, Petro Porosjenko, Volodymyr Zelenskyj) samtliga har varit Ukrainas lagliga statsledningar, då följer logiskt att länder som stödde Petro Porosjenkos och Volodymyr Zelenskyjs statsledningar efter 2014 i konflikter inom Ukraina ”höll sig till folkrätten”?
Gott nytt år!
Jag vill bara påminna om att Kuba, Haiti, Nicaragua, Panama, Venezuela, Grenada (Operation Urgent Fury), Afghanistan, Irak, Iran, Nordkorea och många andra officiellt etiketterats som hot mot USA:s nationella säkerhet vid olika tillfällen. Det har varit ursäkten för otaliga framgångsrika eller misslyckade invasioner, terroristattacker och ekonomisk krigföring utan slut. Inte minst den senare har träffat civilbefolkningen hårt.
Förre presidenten (1976–1980) Jimmy Carter avled igår, 100 år gammal. Han var en kort period ”min” president sedan jag lagligen bosatt mig i USA. En anständig, ”decent” man, som jag tyckte mig kunna relatera till, men läs det här…
Global Politics översatte och publicerade våren 2022 en text om Rysslands rätt till självförsvar. En text skriven av Daniel Kovalik som undervisar i internationella mänskliga rättigheter vid University of Pittsburgh School of Law.
Sedan har vi att se fram emot en spännande doktorsavhandling av Omar Kamel. Den ska handla om massmedia och internationell lag. Kamels tes är att massmedia driver fram felaktiga tolkningar av internationell lag. Felaktigheter som inpräntas i, och vidareförmedlas av, allmänheten, politiker och media.
När jag kontaktade Kamel om att läsa avhandlingen berättade han att den ännu inte är klar. Han bad mig hålla koll på Opinion Juris där han medarbetar. Alla hans fyra artiklar finns samlade här.
Jag ser verkligen fram emot hans avhandling.
Bengt S!
Det vore hjälpsamt, om du ville meddela oss vart du vill komma med dina oftast korrekta påminnelser om Förenta staternas imperialistiska politik? (Jag skriver ”oftast” eftersom där finns en massa nyanser). Vad är sammanhanget med något som Knut L skrivit i artikeln, eller som jag skrivit i min kommentar?
Magnus B!
Knut L har i ett vänligt ögonblick sagt, att jag har en intellektuell revisorsroll här på lindelof.nu. Jag måste nu komma med skarpa invändningar mot saker, som du refererar och hänvisar till. Detta är inget personangrepp, utan en fråga om vad ord betyder.
Begreppet ”skyldighet att skydda” är den vedertagna svenska översättningen av ”responsibilty to protect”, som är ett definierat folkrättsligt begrepp.
(Förskona oss från det fåniga anglifierade ”R2P”! Varför skall alla motståndare till Förenta staternas imperialism stödja Förenta staternas imperialism på det språkliga området?)
Tillbaka till saken. Eftersom termen ”responsibility to protect” (skyldighet att skydda) är en del av folkrätten, och är definierad av världens stater inklusive det globala syd, genom FN och genom FN:s säkerhetsråd, så KAN man inte använda termen på något annat sätt, än det som stämmer med definitionen. Om FN:s säkerhetsråd inte leder en aktion, så KAN man inte hänvisa till responsibility to protect i sin beskrivning av en aktion. Givetvis kan en person eller ett land missbruka språket efter eget skön, men om man hänvisar till responsibility to protect om en aktion som inte går via säkerhetsrådet, så pratar man strunt i rättslig mening.
Din länkade artikel länkar i sin tur till detta: ”Without more [sic!], this situation represents a much more compelling case for justifying Russian intervention under the Responsibility to Protect (R2P) doctrine which has been advocated by such Western ‘humanitarians’ as Hillary Clinton, Samantha Power, and Susan Rice, and which was relied upon to justify the NATO interventions in countries like the former Yugoslavia and Libya.”
Responsibility to protect är ingen ”doktrin” i betydelsen ”något som auktoriteter säger”, utan ett lagligt definierat och fastställt begrepp.
Jag har jämfört med ordet ”konkurs” i Sverige. Om inte en tingsrätt sköter saken, så existerar inte en konkurs. Varje användning av ordet ”konkurs” i Sverige är lögn, om man ger sken av att tala om en juridisk eller fysisk persons lagliga ställning med avseende på tillgångar UTAN att en tingsrätt beslutar om saken.
Nu skall jag säga nästa viktiga sak. Självfallet kan man tala om att Ryssland har moralisk rätt att göra det ena eller det andra. Jag har ingen anledning att här och nu debattera östra Ukrainas nutidshistoria, eftersom det inte är det saken gäller. Om alla Ukrainska ledare efter 2014 vore grymma nationalsocialister, om Ryska federationen och Vladimir Putin i stort sett har haft en klok, befogad och humanitär politik på 2000-talet, så kan man ändå inte tala om responsibility to protect i sammanhanget. Man måste, av intellektuell hederlighet, använda andra ord för Ryska federationens kloka, humanitära och befogade politik, om man tycker att den är det.
Två konstigheter finns i artikeln du länkade till. Där stod: ”USA har förespråkat interventioner i olika länder under hänvisning till den av FN-majoriteten avvisade formeln R2P (Right to Protect, en förskönande term). Avviker Ukraina-fallet från detta?”
För det första, R2P betyder Responsibility to Protect, inte Right to Protect. Konstigt översättningsfel eller slarvfel. För det andra, responsibility to protect är ANVISAD av FN-majoriteten, inte AVVISAD! Skrivfel? Texten du länkar till är konstig. Responsibility to protect är inget västligt påfund, och ingen ”förskönande term” som bara väst svänger sig med i eget intresse.
Man kan också tycka, att skyldighet att skydda tillämpats på fel sätt och i fel situationer, och att det juridiska begreppet utnyttjats av västmakter. De synpunkterna har inte heller någon betydelse för termens lagliga innebörd.
Jag har varit okunnig och orättvis i en detalj. ”Without more” är icke en felskrivning, utan ett idiomatiskt uttryck; mitt ”sic!” var fel.
Men den korrekta uttydningen av det formella och juridiska ”without more”, som jag nu lärt mig, gör denna passus i Daniel Kovaliks text ännu sämre och felaktigare än jag först förstod.
Jan Arvid G!
Orden ”hot mot USA:s nationella säkerhet” är centrala i min kommentar. Orden ”hot” och ”USA” förekommer också i Knut L:s text, så med lite långsökt välvilja kan man väl påstå att där finns ett samband. Men jag var långtifrån säker på att redaktören skulle publicera min text. För i själva verket är den en påverkansoperation.
Jag uppskattar verkligen dina klargöranden om internationella lagar, konventioner, avtal och regler och hoppas du fortsätter därmed. Men så finns allt det där andra. Ledande svenska politiker och opinionsbildare är rätt ointresserade. Om de båda slynglarna Putte och Bidde hotar och misshandlar sina grannar, men det bara är Puttes illgärningar som tas upp till diskussion? Hur han ska oskadliggöras och vilket straff som är strängt nog. Medan Biddes illgärningar inte verkar vara något som samhällets stöttepelare oroar sig för? Då skulle man kunna få för sig att lagen är en kuliss. Med eller utan lag får Bidde härja i fred, och med eller utan lag måste Putte bekämpas.
”Men om något inte är förbjudet, då är det väl tillåtet? Jag menar inte, att orimliga gärningar skulle vara tillåtliga, bara för att där saknas ett förbud.”, skriver du. Jag ber om ursäkt för mina konstiga och ovidkommande associationer, men ju äldre jag blir, ju mer odisciplinerat irrar min själ omkring i universum.
https://www.lindelof.nu/wp-content/uploads/2025/01/prohibited-items.jpg
För en del år sedan gjorde jag en kryssning med ca 3000 pers från San Francisco neråt Mexikos västkust och åter. På väg ombord passerade man en stor skylt med ”Prohibited items”. En underavdelning var ”Hand Guns and Shoulder Fire Weapons”, vilken speciellt nämnde ”cattle prods” i sin uppräkning. (En cattle prod är en elektrisk manick man kör upp i baken på grisar som uppvisar bristande samarbetsvilja inför färden till slakteriet). Under ”Explosives” nämndes bl a ”Dynamite” och ”Hand grenades”.
I mitt nya hemland anses det alltså inte vara ”orimliga gärningar” att ta med sina handgranater på kryssning ner och upp längs Stilla Havets östra stränder. För då skulle det ju inte behövas ett explicit förbud.
I dessa årets sista dagar har även den nordamerikanska ön Grönland utnämnts till ett hot mot USA:s säkerhet. Trump har sjangdobelt erbjudit sig att köpa ön för att avvärja hotet. Grönländarna borde givetvis lita på marknadskrafterna och sälja sin ö till högstbjudande. Rimligen är ön värd minst tio gånger mer än Twitter, som Musk köpte för 44 miljarder dollar. Det skulle bli ca 10 miljoner dollar per grönlänning och ändå bara 2.500 dollar per hektar. Kina sitter på massor av dollar och borde vara intresserat.
År 2025 har ännu inte börjat här, men det riskerar att bli ännu intressantare än 2024. Gott nytt år!
Bengt S!
Din kommentar handlar om det, som jag har brottats med i drygt fem år på lindelof.nu. De flesta som skriver här, tycks mena, att imperialistiska brott och fasoner av Ryska federationen och Folkrepubliken Kina skall ursäktas, och i värsta fall stödjas, därför att Förenta staterna har invaderat Irak, med mera, med mera, med mera.
Mitt skrivande började på allvar eftersom en grupp i Folket i Bild/Kulturfront och lindelof.nu tyckte att Folkrepubliken Kina skulle ha allt stöd som kunde uppbådas i Gui Minhai-saken, inklusive lögner, dimridåer och desinformation, DÄRFÖR ATT OCH ENBART DÄRFÖR ATT Konungariket Sverige och Konungariket Sveriges medborgare Gui Minhai är ”västliga” entiteter.
Denna vilja att stödja ett läger i en imperialistisk rivalitet, i stället för att sträva efter folklig enhet i motståndet mot all imperialism, är mig obegriplig.
Jan Arvid G skriver:
”Jag har ingen anledning att här och nu debattera östra Ukrainas nutidshistoria, eftersom det inte är det saken gäller. Om alla Ukrainska ledare efter 2014 vore grymma nationalsocialister, om Ryska federationen och Vladimir Putin i stort sett har haft en klok, befogad och humanitär politik på 2000-talet, så kan man ändå inte tala om responsibility to protect i sammanhanget. Man måste, av intellektuell hederlighet, använda andra ord för Ryska federationens kloka, humanitära och befogade politik, om man tycker att den är det.”
Det är här vi skiljer oss åt JAG och jag. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att förstå att folkrätt och nationella lagstiftningar måste ses på lite olika vis. Jag ska försöka förklara igen…
Folkrätten bygger på överenskommelser mellan stater (anslutna till FN) och andra internationella fördrag. Staters interna lagstiftningar tillkommer via interna lagstiftningsprocesser. Om lag bryts inom en stat straffas lagbrytaren efter ett domstolsförfarande i enlighet med statens sanktionssystem, villkorligt, böter, fängelse … eller dödsstraff. När ett sådant statligt rättssystem brakar samman uppstår anarki, varpå olika gruppintressen tar lagen i egna händer. I demokratier finns i bästa fall stor respekt för lagen och för statens sanktionssystem. I andra statsformer kan också finnas stor respekt för lagen och för sådana staters sanktionssystem. Men i stater som drabbats av USA:s och Västvärldens inblandning (nu senast Syrien) uppstår istället anarki, där den gruppering med starkast våldskapital bestämmer.
Det är den senare typen som folkrätten kan jämföras med idag. När internationella överenskommelser bryts, FN-systemet ifrågasätts och rundas och vissa tar sig friheter gentemot andra med inblandning även med militära medel, då fungerar inte längre folkrätten. Den med störst våldskapital segrar till slut. Där befinner sig nu världen, på randen till en konfrontation mellan två kärnvapenmakter.
Jan Arvid G hör till dem som satsar allt på ett kort och motsätter sig allt som Väst anser vara folkrättsbrott: ”Jag har ingen anledning att här och nu debattera östra Ukrainas nutidshistoria, eftersom det inte är det saken gäller.” På så sätt kan man framhärda med att allt endast handlar om Rysslands folkrättsbrott efter 22 feb 2022 och att därför kriget måste fortsätta tills Ryssland drivits ut till sina pre-2014-gränser.
Vad gäller ”skyldighet att skydda”, så är även det en relativ nyhet inom folkrätten som diskuterades intensivt innan den till sist passerade FN-systemets godkännande. Men det är och förblir ändå mycket tveksamt hur denna princip ska kunna bli till nytta och inte bara bli ett lite mindre tydligt uttryck för så kallad ”humanitär imperialism”.