Hans röst var den mest fulländade. Einar Ekberg sjöng så att himlen öppnade sig. Han var pingströrelsens stora trumfkort.
Einar Ekberg föddes på samma dag och samma år som Dag Hammarskjöld, nämligen den 29/7 1905. Han avled 1961. Einar Ekberg lever i allra högsta grad hos den äldre generationen både inom pingströrelsens led men också bland människor utanför samfundet. 100-årsminnet av storsångarens födelse, 2005, uppmärksammades även genom den lovordade biografin Blott en afton bor jag här. En biografi om Einar Ekberg av Mattias Agnesund.
Einar Ekbergs betydelse för pingströrelsen skildras också i P O Enkvists bok om Lewi Pethrus Levis resa där det konstateras att många icke-troende sökte sig till Pingstkyrkorna runt om i landet när Einar Ekberg skulle sjunga.
Einar Ekberg och Levi Pethrus blev tidigt nära förbundna. Einar Ekberg föddes bokstavligen in i musikens och frikyrkans värld. Han växte upp i ett sjungande och spelande frikyrkligt hem i Malmö. Han blev andedöpt som 11-åring. Precis som en annan storsångare Jussi Björling började han turnera som barn.
Yrkesbanan var dock tänkt att bli någon annan. Han skulle arbeta inom familjeföretaget som var en möbelfirma. När Einar Ekberg var över i USA för att praktisera som tapetserare mötte han emellertid Levi Pethrus som var i USA på en predikantturné. Pethrus övertalade Einar Ekberg att följa med och sedan inleddes ett samarbete som kom att vara i decennier. Förutom karismatisk sångarfurste i pingströrelsen var Ekberg också redaktör för rörelsens tidning Sångens Härold och även programchef vid den nystartade IBRA-radion som sände från Tanger i Marocko.
Bortsett från ett inhopp på den världsliga arenan under beredskapsåren med sången ”Hälsa pojkarna därute” blev Ekberg pingströrelsen trogen livet ut.
Einar Ekberg vistades dock periodvis i USA. Under 1950-talet blev han också amerikansk medborgare. En orsak till emigrationen uppgavs var att han var rädd för kommunismen och att ryssarna skulle erövra hela Europa. Han skriver också i ett brev från USA till Levi Pethrus ”att det skulle vara kusligt att bli fångad i ett litet land av ryssen”. En inte helt ovanlig känsla under kalla krigets värsta år. Einar Ekberg återvände dock regelbundet till Sverige för långa sommarturnéer. Han övertog också en del amerikanska 1950-tals-manér. Ekberg gillade stora amerikanska bilar och uppträdde solbränd i eleganta kostymer. När Einar Ekberg i slutet av sitt liv drabbades i cancer flyttade han tillbaka till Sverige för gott.
1953 sjöng Einar Ekberg för 30.000 åskådare i Kungsträdgården. De som var på plats vittnar att det var ett ”magiskt” framträdande. Einar Ekberg var sannerligen en dåtida kristen storkändis kanske i stil med Carola idag. Han betydde också mycket för medlemstillströmningen till Pingsrörelsen och det insåg entreprenören Levi Pethrus.
De mest önskade andliga sångerna med Einar Ekberg är ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus”, ”Blott en afton”, ”O, store Gud”. Han har också sjungit in Levi Pethrus ”Löftena kunna ej svika”. Andra favoriter är ”Jag är en främling” och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och naturligtvis ”Blott en dag”. När man hör Einar Ekberg sjunga den sistnämnda sången förstår man varför han kallades för ”rikströstaren”.
Slutligen kan vi kanske minnas Einar Ekberg vackra baryton i artikelförfattarens personliga favoritsång nämligen Carl Olof Rosenius ”Vart jag går i skogar berg…”
”Vart jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän jag hör hans röst. Väl osynlig är han, men han talar. Talar stundom varning, stundom tröst.”
Bäst har Mats Gellerfelt skrivit om Einar Ekberg, under strecket i Svenska Dagbladet. Mats G skrev i en annan artikel om de goda sommarbarnsföräldrar, som tog med lille Mats till tältmötet, varest Einar E sjöng.
Einar E:s rädsla för krig är icke blott en lustighet. Många pingstvänsfamiljers skäpna har avgjorts av krigsrädsla (”skäpna” är det riktiga svenska ordet för ”öde”). Noll komma åtta procent av finlänningarna är pingstvänner. Men i Nya Holland (”Australien”) på södra halvklotet var sex procent av finska invandrare pingstvänner. De ville se världens slut från en tryggare horisont. Och i Ngambri (”Canberra”), varest jag bor, härstammar 15 procent av finnarna från pingstvänner. Men detta har fört det goda med sig, att de, på troendes vis, uppförde en stor möteslokal, som, förutom lovsång, kan användas för förtäring av finsk julmat, självständighetsdagsfirande, finsk skola, som jag satte mina barn i, med mera.
I Sverige gav rädslan bland annat upphov till skriften ”Dom över Sverige”. Boken skildrar en profetisk syn av pastor Birger Claesson, som jag skrivit om på Wikipedia. Einar E fruktade kanske konventionellt krig och Sveriges sovjetisering snarare än kärnvapenkrig, eftersom han flydde till Förenta staterna. Kanske att den flamboyante Einar E icke ägde samma tro på världens slut, som drev enklare bröder till södra halvklotet? Mats G lutar åt något dylikt.
En liten bild från Hälsingland
När bybor begravs i Bergviks kyrka vid Ljusnan/Bergviken (där vi har ett torp) bärs kistan ut till gravplatsen under sång. Den vanligaste Psalmen i en sådan ceremoni är ”Vart jag går i skogar berg och dalar”.
Tack för Ekberg.
Här kan ni läsa vad jag skrev om pingströrelsen för ett år sedan.