”Presstöd, varför är det så fel? Där blev det uppenbart att den frågan behöver en ny belysning från oss äldre som ser att det är vår överlevnad att vi inte tar emot presstöd. Behöver klargöras.”
Det här läser jag i en sammanställning av diskussionerna på FiB/K:s senaste tidningskonferens (för ett par veckor sedan), som jag tyvärr var förhindrad att delta i. Många viktiga saker framfördes, men tvivlen på, och svårigheterna att leva vidare är trots allt inte först och främst ekonomiska, de är av helt andra slag. Återkommer till det.
Först måste jag säga att det faktum att över 30 personer över landet samlades en lördag under flera timmar i ett digitalt möte för att diskutera hur en oberoende radikal tidning kan vara till någon nytta för att motverka demokratiskt, politiskt och kulturellt förfall i vårt land och i världen i övrigt, tänk att en sådan gammeldags – men i djupaste och bästa kulturradikala mening – idé fortfarande kan leva i denna övermedierade tillvaro som är allas vår verklighet. Det är sannerligen inte skit!
Tänk på att ett verkligt krig pågår i Europa där människor stupar i tusental varje vecka, men där den ena parten håller på att vinna kriget medialt, samtidigt som den andra parten håller på att vinna kriget i verkligheten. Detta måste ändå vara ett nytt fenomen. Min konstiga fråga är: kan det vara möjligt att dödandet på slagfältet (det verkliga kriget) kan upphöra på grund av att den ena sidan mal ner allt fysiskt motstånd, utan att omvärlden upplyses om att så är fallet? Är frågan begriplig? Alltså, kan Väst förlora det militära kriget mot Ryssland men ändå vinna kriget i människornas medvetande? Jag börjar tro att det håller på att bli möjligt.
Och det leder mig förstås in på mediesituationen och betydelsen av en så relativt blygsam påverkansröst som FiB/K i vårt lilla Sverige, eller för all del denna lilla webbtidning, steigan.no och många fler relativt små men fria medier (obs! utan citationstecken). Men först till frågan om hur medierna blivit starkare än bomber, missiler, granater och soldater.
Yttrande- och tryckfriheten
Den klassiskt liberala demokratiska samhällsordningen förutsatte yttrande- och tryckfrihet, alltså att en person/medborgare (privat eller juridisk) i princip kunde starta en egen tidning och genom den yttra sig i offentligheten. På så sätt skulle olika samhällsintressen balansera varandra innan det blev till gatustrider eller storkrig. I vårt land blev denna ordning tidigt grundlagsfäst i Tryckfrihetsförordningen (1766) liksom i USA:s konstitutions första tillägg (1791). Dessa jättekliv för folkets fria röst är alltså nästan två och ett halvt sekler gamla och har haft enorm betydelse för hur människor tänker om rätten att få yttra sin mening – utan att bli straffade. Detta är i sanning den mest grundläggande av mänskliga rättigheter, som sitter djupt i oss alla.
Men vad är det som nu har hänt när den liberala västvärlden med sina demokratiska traditioner och sin ”pressfrihet” – med flaggskepp som New York Times, Washington Post, Daily Telegraph, Finansial Times, Le Figaro, Frankfurter Allgemeine, BBC, SVT/SR, DN SvD, you name them… – håller på att få västvärldens befolkningar att tro att Väst besegrar Ryssland moraliskt/ideologiskt, fast Ukraina förlorat 100.000-tals döda och håller på att i det närmaste utplånats från Europas karta i det verkliga kriget – som Väst finansierat och lett ifrån kulisserna sedan 2014?
Men i herrans namn Knut L! Det var ju Ryssland som gick till anfall den 24 februari, och startade själva skjutandet. Jo, så var det, och det var ett brott mot folkrätten, och säkerligen hade de ingen aning om att kriget skulle bli så svårt att avsluta som det blivit. Men många glömmer också att kriget i Donbass redan pågått i sju år, och Ukrainas upprustning hade stöttats av Väst med alla till buds stående medel lika länge. Så, enkelt är det inte att döma vem som borde hängas först.
”Pressfriheten”
Det här säger något om Västvärldens ”fria press”. Något har hänt sedan t ex Vietnamkriget då de undersökte och rapporterade även om USA:s krigsbrott. Men idag är detta nästan omöjligt. Se hur det gick för Julian Assange. Varför rapporterade pressen fritt då men inte nu?
Fram till 80-talet – i Folkrörelsesverige – ägdes tidningar av olika privata intressen, men till stor del även av intresseorganisationer med anknytning till arbetarrörelsen och andra folkrörelser. Borgerliga familjeintressen och näringslivsintressen med stora ekonomiska resurser (Bonniers m fl) balanserades av demokratiskt organiserade medborgarintressen (fackorganisationer, politiska partier, frikyrkor, bonderörelsen m fl). Genom många medlemmar kunde man ekonomiskt säkra egenfinansierad tidningsutgivning.
Nu har medierna köpts upp och samlats i så kallade mediehus, som i sin tur ägs och styrs av finanskapital med rottrådar till Wall Street. De medieföretag som ännu inte ägs på det viset har istället blivit totalt beroende av det skattefinansierade mediestödet, som successivt förändrats från ett regelstyrt system till ett åsiktsstyrt dito. För att få ut sina pengar måste innehållet numera hålla ”hög kvalitet” och inte strida mot ”Sveriges demokratiska värdegrund”. Det liknar allt mer det gamla sovjetryska, dagens kinesiska eller det shiamuslimska Iranska systemet med en överideologi som utgår direkt från regeringsmakten.
Läs också om Svegforsutredning; ”Ett hållbart mediestöd för hela landet”.
Dessa medievärldens två etablerade delar; den Wall Street-styrda och den statsstyrda, är helt överens om att de tillsammans företräder den sanna ”pressfriheten” och att alla utanför detta system är ”alternativmedier”, alltså en helt annan kategori av medier, där en massa konstiga åsikter, fake news och konspirationsteorier får tumla om fritt från kvalitetskriterier.
Fri press måste vara ekonomiskt oberoende
Det här leder mig nu tillbaka till den diskussion som förts i Folket i Bild/Kulturfront ända sedan 1971. Då fanns det så kallade presstödet, men som man avstod från – av politiska skäl. Man ville vara oberoende av staten. Man biter inte den hand som föder en, som man sa på den tiden. 1973 nafsade FiB/K statens hand med avslöjandet av IB. Det blev ett herrans liv.
Så har alltså FiB/K resonerat sedan starten. Med jämna mellanrum har diskussionen varit uppe, men FiB/K har beslutat i demokratisk ordning att hålla fast vid sin princip om oberoende. Idag är man i princip en del av ”alternativmedierna”, fast med rötterna i en äldre klassisk journalistik tradition. Inget chattande och slarvigt kommenterande och helst ska allt vara tryckt på papper, vilket inte alls är någon antikverad idé. Man har haft svårt att utnyttja de nya digitala möjligheterna, men man har blivit det levande exemplet på att folkrörelseorganiseringen kan bära mycket långt.
Ett andra demokratiskt ben FiB/K stått på sedan starten är alltså folkrörelseorganiseringen. Medlemskap, stadgar, mötesregler, styrelseval, revision… Genom alla år har regelverket hållit samman människorna. Meningsskiljaktigheter har lösts med ordnade diskussioner och omröstningar. Sammanhållningen runt dessa principer har gjort att tidningen kunnat leva vidare och samla in pengar vid ekonomiska kriser och i takt med en minskande prenumerantupplaga. Min övertygelse är att, hade man på 80-talet anpassat sig till systemet för tidskrifts- eller presstöd hade tidningen varit död för länge sedan.
Vänstern och oberoendet
FiB/K var en liten del av 70-talets radikala rörelse, som till stor del var en ungdomsrörelse. När Vietnamkriget och solidaritetsrörelsen för FNL i Sverige (efter 1975) tynade bort, splittrades hela rörelsen helt naturligt i många olika föreningar, partier och andra grupperingar, var och en med sina käpphästar. Från att ha varit en relativt stark och väl organiserad gruppering blev FiB/K allt svagare. Idéerna om ekonomiskt oberoende av staten, blev man ganska ensam om. Andra radikala grupper (Socialistiska/kommunistiska partier V, K, SP och ETC) kastade sig gärna i armarna på staten med radikala argument: Skattepengar är folkets pengar, alltså våra pengar!
Nu har ett halvt sekel passerat och på FiB/K:s tidningskonferens ställdes åter frågan av några ungdomar: ”Presstöd varför är det så fel?”
Mitt råd är att hålla fast i det ekonomiska oberoendet av alla stora organisationer och av staten. Det är viktigare nu än någonsin faktiskt. Situationen är den ovan beskrivna. Alltså, att någon ”fri press” i den mening man tidigare menade knappast längre existerar, alltså utanför det pressetiska systemet och mediestödssystemet (som numera är sammankopplade). ”Pressfrihet” utan ekonomiskt oberoende är en ren kuliss.
Vinjettbild från Satirarkivet
– Ni har ordet, förklara er, ni är fri!
(Bilden är av Honoré Daumier, 1808–1879. Daumier var i stort sett autodidakt. Denna bild är ur veckotidskriften La Caricature, nr 236, den 14 maj 1835. Denna bildtyp förbjöds samma år i lag.)
Knut L skrev ”Ukraina [har] förlorat 100.000-tals döda och håller på att i det närmaste utplånats från Europas karta i det verkliga kriget”.
”100.000-tals” betyder, allra minst, långt över 200 000. Vilka är källorna? Hur många ukrainska civila och hur många kombattanter?
KL skrev: ”Det här säger något om Västvärldens ’fria press’. Något har hänt sedan t ex Vietnamkriget då de undersökte och rapporterade även om USA:s krigsbrott. Men idag är detta nästan omöjligt. Se hur det gick för Julian Assange. Varför rapporterade pressen fritt då men inte nu?”
Verkligheten är att när bilder dyker upp som tycks visa att ukrainska styrkor skadar och dödar motståndare, då skriver de stora medieföretagen, och undersöker genom att lokalisera händelserna med satellitfoto och dylikt. När Italiens största tidning skrev om ett fall när ryska fångna kombattanter föreföll att bli dödade, tillade tidningen att ”det är inte första gången som bevisning framkommit om oberättigat våld från Ukrainas sida”.
Förklaringen till att rapporterna om ukrainska mord på fångar är få kan vara den enklaste: att de inte mördar så många.
När jag försökte tala med Knut L om att massmedia i Väst gjorde ett korrekt journalistiskt arbete om de döda, synbarligen kapitulerande ryska soldaterna i Makijivka, svarade Knut att det visste jag mer om än han. Det var inget bra svar. Tänk om alla skulle bemöta obekväma påståenden på det viset? Då såge det ut så här:
Knut L skriver i sin tidning:
– Det finns en förhistoria före 24 februari om att kriget i Donbass redan pågått i sju år, och Ukrainas upprustning har stöttats av Väst med alla till buds stående medel lika länge!
Den läsande allmänheten:
– Det vet du mer om än vi, Knut. (Varefter samtalet upphör.)
Ja du, Knut L, din fråga ”kan Väst förlora det militära kriget mot Ryssland, men ändå vinna kriget i människornas medvetande?” är onekligen intressant. Och självklart har det att göra med mediesituationen i världen av idag och hur världens tillstånd återspeglas i våra medier.
Din undran får mig att tänka på det jag lärde mig om vikten att komma fram till en ”läsart” när jag i yngre år spelade amatörteater … att innan man sätter upp en teaterpjäs behöver man bli klar över vilken läsart (eller vinkling) man ska lägga på den pjäs som ska spelas. Synsättet kan med fördel översättas till dagens medierapportering där uppenbarligen ”mainstream-media” valt att tolka i stort sett varje händelse på slagfältet eller i politiken utifrån en viss läsart och att man avstår från att rapportera allt det som inte går att passa in i nämnda läsart.
Och på så sätt kan Ukraina vinna kriget ”på teaterscenen” (ungefär på samma sätt som USA och England i Hollywoodproduktionerna vinner 2:a världskriget medan Sovjets kamp tilldelas en högst perifer roll) – medan Ryssland vinner kriget i verkligheten och dikterar de fredsvillkor som Ukraina förr eller senare måste acceptera om man vill överleva som stat.
Mainsteam-media i väst kommer att få mycket arbete med att omtolka dessa faktiska händelser till att passa in i sin läsart – men det torde knappast komma som någon överraskning om man då till sist kommer fram till slutsatsen att Putin var tvungen att sätta sig vid förhandlingsbordet och förhandla om fred (därtill tvingad av Ukrainas tappra oövervinneliga kamp trots Ukrainas stora förluster i manskap och reella förluster i territorium). Och vi ska nog inte heller bli alltför förvånade om det ganska snart börjar välla in över oss Hollywood-produktioner om alla djärva uppdrag de ukrainska motståndskämparna genomfört mot de dumma och klumpiga ryssarna (som till och med skjuter mot sig själva vid kärnkraftverk).
Diskussionen på det här forumet skulle på sitt sätt kunna omtolkas till att handla om olika läsarter när det gäller det som rapporteras – men att det är stor skillnad mellan att ta varje enstaka ”nålstick” från ukrainsk sida till intäkt för en ukrainsk seger medan den stadiga ryska framryckningen (oavsett att den går långsamt) skjuts i bakgrunden som icke-väsentlig (i linje med hur ”pajasen” Paasikivi rapporterar om krigshändelserna i mainstream-media – det är häpnadsväckande att han får hålla på för övrigt!).
Jan Arvid G!
Intressant fråga du tar upp inom diskussionen om yttrandefrihet. Jag menar dock att den blir till ett sidospår, som mera kommer att handla om etik och moral än faktiska frågor om den sakliga upplysningens värde.
Eller, för att uttrycka det annorlunda, yttrandefriheten kan ju vara bra, men vad ska vi använda den till?
Att i huvudsak (nota bene!) ägna spaltmeter efter spaltmeter (eller annat utrymme i media, som t ex ljud och bild) åt att vidarebefordra propaganda för Zelensky och den nuvarande ukrainska statsledningen tjänar inte till att sprida sakkunskap över de olika frågorna som stridigheterna i Ukraina handlar om. Detta handlande utgör ett direkt stöd för en part i konflikten.
Och det är där det blir fel. Du verkar ha glömt bort att sanningen är första offret i kriget, Jan Arvid G. Den publicistiska uppgiften blir alltid att avslöja dolda agendor på båda sidor i konflikten. Men det kan inte göras utan att historiska fakta alltid får ligga till grund för diskussionen. I just Ukrainafrågan är detta helt avgörande. Ända sedan Nato i och med ”fiendens” försvinnande förvandlades från en allians för försvar till en tydlig anfallsallians mot allt ifrågasättande av USA:s dominans i världen, har detta blivit alltmer uppenbart.
Dennis Z!
Din kommentar vållar mig huvudbry. När jag gör mitt bästa för att förstå din text blir det som följer.
Jag förmodar att du håller med om att tidningen lindelof.nu har till uppgift att publicera motbilder till gängse västliga massmediemajoritetsbild. Min invändning mot Knut L och hans meningsfränder är att de stundom överdriver och skriver osakligt, till förfång för fullgörandet av tidningens uppdrag.
Jag granskar ofta detaljer. Men en helhetssyn måste grundas på fakta, så en anhopning av konstiga detaljer undergräver syntesen och helheten som KL med flera vill måla upp.
Jag förstår inte vad du menar, när du sammanfattar mina granskningar med orden att jag ”tar upp [en fråga] inom diskussionen om yttrandefrihet”, som ”blir till ett sidospår, som mera kommer att handla om etik och moral än faktiska frågor om den sakliga upplysningens värde.”
Jag gissar att du menar ungefär detta: Huvudsaken är att de flesta västliga massmedia domineras av ”propaganda för Zelensky och den nuvarande ukrainska statsledningen”. Eftersom ”historiska fakta” är att Nato förvandlats ”till en tydlig anfallsallians mot allt ifrågasättande av USA:s dominans i världen”, vilket nu tar sig uttryck i att Nato för krig mot Ryssland, så stödjer västliga media en part i kriget genom att dölja sanningen om dessa historiska fakta. Därför är mina påpekanden i stort sett oviktiga. Jag har kanske en poäng om att yttrandefriheten fungerar bättre än vad KL menar, men vad är nyttan när västmedia inte fullgör sin publicistiska huvuduppgift? (Det var alltså mitt försök att tolka ditt inlägg.)
Just nu har jag inget annat svar än tre motfrågor. Vad i västlig rapportering är ”propaganda för Zelensky och den nuvarande ukrainska statsledningen”.
Vilka är ”frågorna som stridigheterna i Ukraina handlar om”?
Vilka är de ”dolda agendor[na] på båda sidor i konflikten”? Specifikt, vad är Rysslands (och dess allierades) dolda agendor?
(Avämnes åsikt: Där finns inget skäl att byta ut det svenska ”hemlig/dold dagordning” mot det engelska ”dold agenda”.)