Elena Ferrantes ”Neapelkvartett”

Det mesta är kanske redan skrivet om Elena Ferrantes Neapelkvatetten (Norstedts 2016–17). Ändå måste även jag säga något.

Efter att ha hört en liten bit av uppläsningen i radion blev jag fängslad, men trodde aldrig jag (tidsfattig bloggredaktör) skulle orka igenom de nästa 2000 sidorna. Men jag misstog mig.

Jag visste efter uppläsningen vad det var för en sorts roman – trodde jag. Efter att allt fler talade om boken omkring mig blev jag nyfiken. Den stillsamma juldagen 2016 öppnade jag så den första; Min fantastiska väninna, och satt sedan fast.

För den som ännu inte erövrat detta mästerverk rekommenderar jag som intro ett strålande kulturreportage i SvD av Lisa Irenius från mars förra året, när romanen var ny i Sverige. Där får vi bland annat en skarp intervju med författaren, men får inte veta vem hon är. I Italien kom böckerna redan 2012 och i USA blev de succé efter en stor artikel i New Yorker 2013.

Vad har jag nu att tillägga? Kanske inte så mycket. Men jag kan inte låta bli att uttrycka min beundran för detta ganska oerhörda romanbygge. Det innehåller så mycket på så många plan. Vi får italiensk nutidshistoria och politik, ett närgånget porträtt av Neapel, klassklyftorna som styr nästan allt, männens kulturella upphöjdhet, kvinnors utbrytningskamp, passionernas oemotståndlighet, böckernas och kunskapernas frigörande kraft, den politiska vänstervågen, språkklyftans särskilda förmåga att stänga inne – men också att befria, kamp för kunskap, vänskap, våldsamheten, skrikandet, våldet…

När det gäller det sistnämnda har även kvinnorna detta i sig. Det finns en passage (sid 52–53 i sista boken) där huvudpersonen Lenus mamma skäller ut sin dotter. Det här övergår det mesta jag läst eller hört.

Situationen är den att Lenu just har bestämt sig för att lämna sin intellektuellt betydande, men tråkige man, för en mer osäker tillvaro i ett nytt stormande passionerat förhållande. Hon har sin mamma på besök, som fjäskar för den tråkige mannen och klagar på sin dotter. Lenu blir irriterad och ber henne sluta gnälla. Då utbryter mamman…

”Tyst med dig din hora, tyst med dig, tyst med dig. […] Ett tag trodde jag att det var Lina som fick dig på fel spår”, skrek hon. ”Men jag hade fel, det är du, du, som inte har någon skam i kroppen, och när du försvann, blev det en bra människa av henne. Åh, fan ta mig för att jag inte bröt benen av dig när du var liten. Du har en man som är guld värd och låter dig leva som en fin dam i den här tjusiga stan, och som tycker om dig och har gett dig två döttrar, och det är tacken, va, din slampa. Kom hit, det är jag som har fött dig och jag ska slå ihjäl dig!”

Det berättar något om den syditalienska mentalitet, som det för övrigt finns många exempel på i böckerna, som är standard – och som är så främmande för vår svala återhållsamma svenskhet. Nog bråkar vi också, men en mor hotar inte gärna att slå ihjäl sin dotter utan att bli polisanmäld.

Att sådant här trots allt är ganska normalt visar sig i att vardagen snart återgår snart till just det normala. Relationen kraschar inte! Istället leder utbrottet till att den tråkige mannen blir mer förstående inför Lenus livssituation.

Det som också gjort stort intryck på mig, men som jag inte sett kommenterat, är skildringen av barnen. Med en exakt precision prickas barnens repliker och reaktioner in, sådant är mycket ovanligt. Den yrkesarbetande moderns mer eller mindre konstanta försummande av barnen gnager hela tiden, men visar sig till slut ändå leda till bra liv för alla tre flickorna.

Huvudtemat är emellertid Lenus livslånga vänskap med den andra huvudpersonen Lila, som både befriat och fängslat henne, något hon verkligen aldrig blir fri ifrån – trots att både Lila och hennes lilla dotter helt enkelt upphör att fysiskt existera i sista boken. Det här blir aldrig utrett och hänger alltså kvar som en livets gåta, en sådan som vi alla säkert bär med oss några stycken av ända fram till gravens kant.

Jag kan inte låta bli jämförelsen med Per-Anders Fogelströms Stockholmssvit. Ett myller av människor under flera generationer i en stad där allt sjuder av liv och politisk utveckling. Missa inte detta!