Fotot dök, denna kyliga novemberdag på tröskeln till kommande vinter, upp som av en ren tillfällighet inifrån min dator. Jag kan inte på rak arm uppge hur det hamnade där. Eller vem som tog det. Det föreställer Elin. Min mormor. Född 1893, död i cancer 1959.
Inte kan man påstå att hon fick ett långt liv. Och inget liv i materiellt överflöd. Slutade i ett rum och köks pensionärslägenhet efter flytten från ett rum och kök på Bruket. Men inte klagade hon någonsin över ödets lott, vad jag vet.
Fader Edvard Göransson, martinsmältare till yrket, tillhörande det Vladimir Lenin kallade ”arbetararistokratin”. Syftade väl på bristande revolutionär medvetenhet. Samma efternamn, smått ironiskt kunde det tyckas, som grundaren av Sandvik.
Hann knappt fylla femtio innan hans slit vid ugnarna var över. Om honom vet jag i stort sett bara det. Och att han en gång uppkallades till ”Konsuln”, efter att bolagsspioner iakttagit honom på ett utomhusmöte med August Palm. Kunde slutat med avsked och svartlistning.
Jag utgår ifrån att Edvard var politiskt radikal. Kanske nyfiken på rabulisten och den hänryckande folktalaren med ordet i sin makt. Möjligen både och. Palm drog ju alltid stor publik. Inklusive länsmän och bolagslakejer.
Elin blev med min mamma blott sjutton år gammal. Jag brukar tänka att de visste väl inte hur de skulle skydda sig. Någon Elise Ottesen-Jensen hade inte synts till mellan brukskåkarna.
Det mottogs inte nådigt. Dröjde något år innan min mor erkändes på riktigt, dessförinnan ”född utom äktenskapet” i kyrkböckerna. Jag tror att insikten om hur det förhöll sig, kanske mest undermedvetet, präglade hennes syn på barn.
Ofta från henne: ”Barn är Guds välsignelse.” Alla barn är önskade, det finns inga oönskade. Hon kunde på sin Levingitarr klämma i med ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord”.
När hon upptäckte, jag hann eller snarare vågade inte berätta det för henne, att vi var gravida med vår förstfödda: det är välsignat.
Mitt minne fallerar. Nja, jag skulle vilja uttrycka det så här: vissa saker föredrar jag att de stannar bortom minnet, ”glömska är grönska” menade Nietzsche. Andra ville jag förstärka.
För att därigenom fördjupas mitt liv, förses med rötter, samma korta och enda liv sträcks ut – även om det kanske låter egendomligt.
Mormor tillhör det som jag mer än något annat skulle vilja att minnas. Utan att idealisera. Svårt låta bli. På ett fotografi, gömmer sig någonstans i ett album, fångas jag i ett obevakat ögonblick när jag betraktar henne med kärleksfull, oförställd blick.
Hon kunde vara sträng. Säga ifrån med barsk stämma när hon tyckte att barnbarnet betedde sig bortskämt. Mer regel än undantag. Alltså inte att jag var bortskämd. För det var nog sladdisen.
Jag vet inte mycket om Elin. Inte tillräckligt. När det nu är det. Hon vilade tillsammans med maken Alfred, den tre år äldre rörsliparen, i en grav granne med mina föräldrars på kyrkogården i Sandviken. Och bredvid den mormors föräldrars grav. Edvard och Katarina.
Tre generationer i en och samma rad.
En okänslig figur till släkting flyttade på mormor och morfar till minneslunden, utan att rådgöra med mig. Gravstenen försvann. Liksom min syster vilar mormor numera i anonymitet. Ingenting i lunden att fästa blicken på.
Jag önskar att jag kunde berätta mycket mer om Elin. Främst för min egen skull. Men när jag ”tittar in i huvudet”, pappas uttryck, förblir hon svårbestämd. Min älskade mormor.
