En brun skog av sly håller på att växa upp runt om i vårt västerländska kulturlandskap. Av någon anledning gror de mycket lätt och växer upp i våra åkerkanter just nu och hotar att ta sig in i allt fler frodiga och tidigare produktiva odlingar.
Skolan är en sådan odling som är allvarligt hotad från att nästan växa igen. Ännu ett sådant litet hotfullt sly är artikeln på DN-åsikt den 16 november. En småbarnsmamma, Hanna Brunskog (namnet verkar nästan för bra för att vara äkta), menar att Begåvade barn bör få egen svensk skolform.
Hon skriver engagerat om alla stackars ”högbegåvade barn” som tvingas vara med dem som befinner sig i normalfördelningens puckel. Hon berättar sin historia ”för dem som inte tror på specialskolor” för dem i normalfördelningens två svansar, alltså också för dem i särskolan. Själv har hon olyckligtvis drabbats av egna ”högbegåvade barn”, med stora anpassningsproblem i den svenska skolan (p g a sin extremt höga begåvning). Dessa barn har det mycket svårt, ingen förstår dem och föräldrarna möts mest av oförståelse.
Nu har familjen tvingats emigrera till Danmark för att få tillgång till en specialskola för högbegåvade barn, där det finns ”en karta av kommunikation som vi känner oss hemma med … Den tysta gemenskapen, de sociala koderna, det sociala språket …” Så citerar hon sin tioåring:
”Sverige är lite tjurigt. Alla ska vara bra men ingen får vara bättre än någon annan, det är kontraproduktivt.”
Hanna Brunskogs resonemang utgår från ett visst mycket strikt IQ-tänkande, som utgår från att ärftliga – biologiska – faktorer i det man kallar intelligens helt dominerar. Alltså att intelligensen en ärftlig. Att det här råkar vara vetenskapligt synnerligen tveksamt och ifrågasatt, vilket naturligtvis inte bekymrar de frälsta, lämnar hon helt därhän.
Att olika barn kan ha glädje och nytta av att träffa, leka och lära av varandra finns inte på brunskogarnas karta. Att detta sätt att tänka leder till en annan skola av högre intellektuell nivå än den brunskogska monokulturen finns inte heller på brunskogskartan.
Det får alltså betraktas som extremt att plädera för att ens små extreminelligenta gluttar ska få en extremanpassad skola med extremkompetenta lärare, för att inte känna sig extremt utstötta. Extremism ligger ju i tiden.
Hanna Brunskoog driver också en blogg som domineras av denna fråga. Där fann jag den klassiska normalfördelningen, som redan ställt till så mycket elände i den svenska skolan.
Jag ser alltså detta lilla brunskott i skolans kulturella och sociala odling som ett tecken, av många, att biologiska förklaringar till olikheter mellan människor får företräda framför sociala och kulturella. Det känns som ett kusligt förebud om mer elitism, förakt för svaghet och sortering av människor i hierarkier – med ”objektiva mätmetoder”, och passar som hand i handske in i den aldrig sinande diagnosfloden för att finna ärftliga förklarings på mänskliga särdrag.
Det mest dräpande argumentet mot den sortens resonemang är väl annars att de begåvade barnen klarar sig bra ändå, de behöver inget tillrättalagt.
Möjligen att de skulle må bättre utan att ha elitistiskt karriärinriktade föräldrar som jagar på dem hela tiden.
Ojoj. Under ett helt arbetsliv har jag som skolpsykolog fått otaliga tillfällen att fundera över detta med begåvning, intelligens, förmågor osv. Jag trodde att Sverige kommit längre än att en Brunskog bara så där kan haspla ur sig IDEOLOGI (gammal sådan!) utan att det är sakligt underbyggt. Tack för att du uppmärksammade mig på detta.
Leif!
Vad gör inte föräldrar för att mygla in just sina barn till förturer av olika slag!
PS. Det märkliga är att de går iland med det. Som jag ser det kan detta bara skyllas på en sak: att hela det styrande etablissemanget numera strävar efter samma sak, d v s att låta sina barn gå före i kön.
Vilket i sin tur är ett tecken på att de inteckningar i apparaten som arbetarklassen och folkmajoriteten hade under 1900-talets första tre fjärdedelar idag är borta. Idag är det övre medelklassen som styr politiken utan att behöva ta någon som helst hänsyn till någon – ja, det skulle väl vara till kapitalisterna då förstås.
Din okunskap om särbegåvade barns situation i svensk skola är sorglig. Det handlar inte om någon elit, det handlar om att få stöd och stimulans för barn som annars riskerar att fara riktigt illa. Särbegåvade är överrepresenterade när det gäller mobbning och många av dem mår efter några år i svensk skola väldigt dåligt. Som mamma till ett sådant barn gör dina ogenomtänkta ord mig ledsen och beklämd. Jag undrar hur din syn på barn är egentligen.
Färgen på skogen eller lövens art kan vi lämna därhän i debatten. Diktaturer har alltid förtryckt individer med insikter och förmågor att avslöja maktmissbruk och korruption. Högt begåvade individer som vågade uttrycka kritik mot systemet, fängslades eller sattes på mentalsjukhus. Vi lever i en demokrati – vad är så skrämmande med insikten att vi har olika funktionsuppsättningar och förmågor och därmed behöver en annan skolform? Det handlar verkligen inte om att värdera människor olika, tvärtom – varje individ ska ges möjlighet till adekvat undervisning och optimal utveckling.
Du gör löje av skribentens namn, och försöker dra frågan till att handla om fascism. Det är svårt att ta det du skriver på allvar då. Vill du diskutera frågan eller inte?
De bruna skjortorna var tyskarnas, alltså nazismens, och de svarta fascismens/italienarnas.
Ditt inlägg är skriven i affekt och utan kunskap om varken historia eller särbegåvning …
Vore mer seriöst av dig att först ta del av svensk och internationell forskning om särbegåvning.
En hel del särbegåvade barn mår dåligt. Har inte de rätt att få vara sig själva och må bra?
Adina Magnusson!
Barn med särskilda begåvningar är en tillgång för den svenska grundskolan! Att flytta dem till specialskolor är en rent asocial tanke. När det gäller ”vedertagna diagnoser” är det förstås en annan sak, men ”hög begåvning” kan aldrig vara annat än en tillgång. Vad är annars begåvning?
Jag har varit lärare i 30 år och haft många begåvade elever. De har aldrig berett mig eller någon annan i min omgivning några problem, tvärtom. Däremot svagt begåvade med rena inlärningsprobelm får med åren själva problem och bereder den normala skolan också problem. Men om grundskolans förfall nu gått så långt att begåvade pojkar och flickor inte längre finner sig väl till rätta har skolans definitivt misslyckats.
Anna Persson!
Det där med att ”diktaturer har alltid förtryckt individer med insikter och förmågor att avslöja maktmissbruk och korruption. Högt begåvade individer som vågade uttrycka kritik mot systemet, fängslades eller sattes på mentalsjukhus” är ett ovanligt skevskruvat statement. Skulle alltså civilkurage vara något som följde en simpel IQ-hierarki? Nej, snömos!
Eller annorlunda uttryckt, skulle tyska nazister på 30-talet vara mindre intelligenta än svenska socialdemokrater idag? Denna fråga faller förstås på sin egen orimlighet. Det här har mycket lite med begåvning att göra, däremot mera med politik.
Mest av allt ser jag Brunskogs artikel som en asocial utgjutelse. Hur man kan tänka tanken att högbegåvade barn skulle behöva få svårigheter av att vara med jämnåriga helt vanliga (normalbegåvade) barn, är knappast särskilt begåvat. Ja tanken svindlar faktiskt.
Och snacket om olika ”funktionsuppsättningar” som kriterium för olika skolor är som sagt extrem. Det blir sannerligen att ”värdera människor olika” och ge den resursstarke valfrihet i alla lägen för att ”ges möjlighet till adekvat undervisning och optimal utveckling”. Det har gått långt det där med den heliga nyliberala valfriheten.
Det är nazisternas übermensch-begrepp som i historielöshetens landskap börjat snurra runt igen.
Att du raljerar över skribentens namn är lågt, och dessvärre är hela ditt inlägg i den låga ton utan sakliga argument byggda på fakta. Är mamma till särbegåvade söner och är jättestolt över dem, precis som föräldrar är, men det jag är stolt över är deras enorma humor, empati och vågan att vara sig själva. Det är de delarna vi föräldrar har lyft och stärkt hos dem och det finns inte en gnutta av elitism i vårt förhållningssätt till att vi har särbegåvade barn och uppriktigt sagt har jag aldrig mött det hos andra föräldrar till särbegåvade barn heller. Istället kämpar vi varje dag med barn som faktiskt mår dåligt och som blir mobbade, barn som inte klarar av att gå till skolan utan blir hemmasittare. Det är så mångas vardag ser ut.
Om du hade ett jobb där du aldrig blev stimulerad, alltid blev utfryst/mobbad för att du tänker annorlunda, alltid fick höra att du är konstig för att du mår dåligt för du är ju privilegierad. Och du visste att du var tvungen att gå till detta jobb vareviga dag i 12 år, då skulle nog inte du må så bra heller.
Det finns inget elitistiskt i det skribenten skriver, hon har äntligen hittat en skola som fungerar för sina barn, där de mår bra. Hon har inte uttryckt något om att särbegåvade skulle vara mer värda än andra.
Så lyft gärna dina åsikter och farhågor, men gå inte till personangrepp och kolla gärna upp fakta innan du sågar en stor grupp människor utmed fotknölarna.
Förmodligen är de du beskriver som de begåvade elever du haft och som aldrig berett någon några problem, högpresterande och begåvade elever. Bland de som du beskriver som svagt begåvade med rena inlärningsproblem gömmer sig även de man idag kan identifiera som särbegåvade. Några av dessa får inte avgångsbetyg från grundskolan, några svarar ibland fel för att passa in bättre, några uttrycker som mycket unga att de inte vill leva längre. Begåvning är kanske alltid en tillgång i skolan men tyvärr inte hög begåvning. Förhoppningsvis får vi en skola inom en snar framtid som både stöttar elever med inlärningsproblem och elever med extremt snabb inlärning så att alla känner att man vågar och tillåts vara den man är. (Läs gärna på om särbegåvning. Det är ofta inte alls detsamma som att vara framgångsrik i skolan.)
Lotta Salomonsson och Karin Svahn!
Jag är den förste att hålla med om att den svenska grundskolan inte längre håller måttet. Kan den inte hysa alla barn (med undantag för särskolebarnen) har den alltså misslyckats. Då har mörkret redan sänkt sig. Att föräldrar till speciella barn (alla barn är speciella förresten) tappar tålamodet och tron på att deras barn kan passa in bland andra barn gör bara saken än mer tragisk. Men det är i så fall samhällets fel att skolan blivit som den är. Dessa föräldrareaktioner är kanske logiska trots allt. Ett i mina ögon visserligen extremt svar, men på ett stort skolmisslyckande.
Men skolan och våra barns plats i samhället är i grunden också en politisk fråga. Föräldrar äger inte sina barn. Barns valfrihet har självklart gränser, så även föräldrars. Man gör inte vad som helst med sina barn. Man är deras grundskydd och trygghet, men skolan är första steget bort från föräldrarna – ut i samhället. Så har det alltid varit och så hoppas jag att det kommer att förbli. Ska vårt samhälle hålla samman, måste alla människor kunna samsas i skolan åtminstone de första åren.
Läs på lite mer nästa gång du skall debattera ett ämne. Din okunskap i ämnet är upprörande!
Knut Lindelöf har helt rätt i sin vision hur skolan borde vara, d v s blanda barn med olika ”begåvningar”. Men det kräver att alla lärare är lika bra som Knut, eller dom som Knut och jag hade i vår skola på 60-talet. Nu är verkligheten inte så varför jag helt håller med Adina Magnusson.
Du talar om att den svenska grundskolan inte längre håller måttet, undrar över att dess förfall nu gått så långt. Jag undrar hur långt tillbaka du vill gå innan du tycker att grundskolan klarade av att ge särbegåvade barn en harmonisk uppväxt?
Enligt en studie av Roland Persson från 2010 så beskriver 90% av de särbegåvade grundskolan som ett rent helvete.
Min mamma gick i grundskolan på 50-talet. För henne var skolan ett rent helvete.
Jag gick i grundskolan under 70- och 80-talet. För mig var skolan ett rent helvete.
Mina stora söner gick i grundskolan i början på 2000-talet. För dem var skolan ett rent helvete.
Nu står min dotter på tur.
Du raljerar hånfullt över ”stackars ”högbegåvade barn””.
Jag undrar, kan jag slippa höra ytterligare ett barn säga att det inte vill leva längre?
Bara en kort reflektion: Vad anser du om att ett Elitgymnasium Hockey/Fotboll, eller t ex Adolf Fredriks musikskola som har antagningsprov baserat på begåvning? För jag kan personligen inte se skillnad på en skola specialiserad på matematikbegåvning t ex.
Att som sexåring bedömas ha ett logiskt tänk och förståelse i matematik som en 10-åring av skolan själva, och sen få vänta in alla i många år, det knäcker både begåvning och intresse.
Det jämför jag med att som fotbollsbegåvning få prova att hålla i bollen första timmen och känna på hur kul det kan vara, hur roligt det vore att få dribbla, springa, finta – men sen får man sitta på bänken år ut och år in för man är ju så bra på fotboll så man behöver inte träna mer. Kanske rita lite medan man väntar på att andra lär sig dribbla och finta. Vissa kommer aldrig lära sig då de inte har bollsinne. Och utan att träna, blir det ingen stjärna.
Jag lägger ingen värdering i att ha en skola som tränar idrott eller musik, men jag tycker inte heller det vore konstigt att träna t ex matte på samma sätt. Jag upplever att det är vad du skriver och det gör mig mycket ledsen.
Jag skulle gärna se att vanliga skolan fixade att ge matematiska barn extra böcker och stöttning för sin begåvning, men så upplever jag inte att det fungerar. Det är istället kaos i klassrummet och matteintresset hos lärarna på skolan är lågt. Jag skulle gärna byta till matteskola om valet fanns.
Och som sista kommentar; jag är ren o skär bondsläkt och ingen medelklass, men jag tycker såhär ändå.
I början på 1990-talet läste jag och mina kamrater som var behandlingsassistenter utan högskoleutbildning utvecklingspsykologi som vidareutbildning. Där var alla eniga om att sin intelligens var man född med. T.ex hur förklarar man att W A Mozart som vid 6 års ålder komponerade och uppträdde som pianist, annars?
Anders P!
Hur skall då skolan räddas? Är förfallet ohjälpligt? Har det vi idag kallar demokrati gjort sitt? Västerlandets undergång helt enkelt?
I Malcolm Gladwells bok ”Framgångsfaktorn” lanserades ”Tio tusen timmars regeln”, d v s att bara man lägger ner 10 000 timmar på att förkovra sig i något så blir man bra på det (inte nödvändigt en Mozart dock). Det stämmer också med mina egna erfarenheter, men de är begränsade. En kritisk studie av Gladwells regel menar att det bara gäller i vissa discipliner. Man kan också lyckas genom att ha tur eller ”fånga fågeln i flykten”, dvs vara pigg och vaken.
Skolan i Finland har högt anseende, men mina finska bekanta är lite behärskade i sin entusiasm. Det myckna inlärandet passerar lätt en punkt där eleverna blir en konformist, d v s har svårt att ta till sig nya angreppsvinklar som ligger utanför just det de har lärt sig. Disciplinen i klassrummen är bra, men kan också bidra till en tendens till auktoritärt tänkande, d v s det viktiga är inte vad som sägs utan av vem.
För det första: Att ”läsa på lite mera” som jag uppmanats till, kan bara komma från nyfrälsta. Området är gammalt och litteraturen däromkring är så omfattande att den räcker för att hålla mig sysselsatt resten av livet. Området inbjuder till att läsa något av någon trosviss person som appellerar till ens eget liv, så vet man allt.
Skolfrågan kan inte diskuteras utifrån enskilda fall. Allra sämst funkar det att bedöma skolan och diskutera skolan i allmänhet utifrån erfarenheterna med ens egna barn. Därför måste diskussionen om t ex specialskolor för specialbarn lyftas till ett generellt plan. Och märk att jag diskuterar den obligatoriska skolan (åk 1-9), ingenting annat.
Alltså! Om det nu vore så att man enkelt och med precision kunde fastställa vilka barn som var ”högbegåvade”, alltså skilja ut den procentenhet som det i så fall gäller, kunde det se ut som att frågan vore möjlig att hantera. Och, i så fall, skulle man inom den ”högbegåvade” procenten behöva fastställa vilka som har sin begåvning på olika områden; i matematik, musik, bild, minne … för att ordna små specialgrupper, och skaffa specialutbildade lärare för varje liten grupp. Alla Mozartar och Einsteinar måste ju få utveckla sina specialiteter, eller hur?
Dessa specialgrupper – inom procentenheten alltså – hamnar förstås på promillenivå. Så i samhällen med mindre än 1000 barn (låt säga i tre årskullar) blir det aldrig fråga om mer än några enstaka elever i behov av sådan specialskola. Det skulle alltså bli fråga om långa resor morgon och kväll för dessa barn. För de mest trängande fallen skulle det förstås bli fråga om hemundervisning. Och vad dessa barn skulle gå miste om (utan en större krets skolkamrater) är förstås något dessa barns föräldrar måste ha i åtanke.
Men, allt ovan gäller bara i det tänkta fallet att det funnes ett sätt att fastställa högbegåvning på att någorlunda objektivt och trovärdigt sätt. Min erfarenhet säger att dessa olika VISC-test för att fastställa intelligens inte duger. Eftersom testen bygger på språk och språkförståelse (svenska) fungerar de inte på barn med svaga svenskkunskaper (invandrar-/flyktingbarn). Det här diskriminerar testen i stor utsträckning i mina ögon.
Testen är till råga på allt mycket omfattande, tidskrävande och måste utföras av specialutbildade personer (psykologer). Det är inte en rättighet att få genomgå ett sådant test. Här råder alltså inte valfrihet, vilket vi ska vara glada för.
VISC-testen slukar alltså skolpsykologernas arbetstid till förfång för annat viktigt arbete de också behöver utföra på sina skolor. Trycket på diagnostisering ökade mycket de senaste åren jag jobbade i skolan (fram till 2005) på grund av att VISC-test måste göras på skolan innan dignosutredning kunde dras igång på någon specialinstitution.
Diagnostiseringstrycket för diverse mer eller mindre lösaktiga bokstavsdiagnoser (det finns också evidens-trovärdiga) och kategoriseringar i begåvningsskikt är definitiva stickspår för svensk skola. Dessa krav kommer att än mer slå sönder den förnuftiga intellektuella nationella gemenskapen som ändå fanns under många år (ca 1962-1990) i svensk grundskola.
Visst finns det mycket forskning, men har du ens läst skolverkets stödmaterial angående särbegåvning? Det tycks inte så när man läser vad du skriver, t ex
”hög begåvning” kan aldrig vara annat än en tillgång. Vad är annars begåvning?
Jag har varit lärare i 30 år och haft många begåvade elever. De har aldrig berett mig eller någon annan i min omgivning några problem, tvärtom.”
Om du vore påläst skulle du inse att detta snarare är högpresterande elever och att risken är stor att du missat att fånga upp många av de särbegåvade elever som du varit lärare för.
Bäste Johan!
Under mina 30 år som lärare har jag inte koncentrerat mig på att skilja ut vilka som är ”högpresterande” och/eller ”särbegåvade”. Mitt mål har alltid varit att ta vara på alla så att de trivs och lär sig väsentligheter i skolan. Att vara lärare är att vilja delge väsentliga berättelser. Det är alltid ett framgångsrecept. Men du måste ha något att berätta och utveckla dessa dina berättelser. Letar du primärt efter elevernas brister kommer du att fastna i detta. Lärare är kulturarbetare, inte psykologer eller terapeuter.
Hejsan Knut!
Av någon för mig outgrundlig anledning gick jag i grundskola i nio år. Att det är ett socialdemokratiskt påfund för att hjärntvätta massorna i den socialdemokratiska läran hyser jag till dags datum inga tvivel om. Det enda jag lärde mig i skolan var i alla fall ett förakt mot andra människor av hissnande proportioner. Det var först när jag efter två och ett halvt decennier i detta jordeliv gjorde ett standardiserat intelligenstest som min syn började ändras. Helt plötsligt öppnade nya möjligheter upp sig. Det kanske inte var så att alla i hela skolan var ute efter att driva mig till självmord. Det kanske var så att tvångsinterneringen var så pass lång för att det kanske fanns barn som på riktigt behövde mer än två hela månader av skolgång för att lära sig läsa. Det kanske fanns någon stackare någonstans som inte klarade sig med en vecka för att bemästra multiplikationstabellerna. Jag kämpar fortfarande (flera år senare) med att ha en mer förlåtande inställning till de övergrepp jag utsattes för i skolan, men det är svårt. Hur kan jag förstå att en människa måste sitta och studera hemma något som vi redan har lärt oss i klassrummet? Hur är det möjligt att föreställa sig att de andra individerna inte är latare än Alexander Lukas för att vi måste lägga en massa tid på att studera alla de här sakerna som vi redan lärt oss?
Som synes så är jag av uppfattningen att Sverige inte skulle lida någon större skada om skolan stängdes idag. Skulle det innebära motsvarande skattesänkning så skulle jag rösta för det idag. Det är dock mitt högst personliga perspektiv och alltså inget som jag driver någon sorts argumentation kring. Istället är jag väldigt nyfiken på hur du Knut Lindelöf beskriver framgång? Du menar att du har receptet för en framgångsrik skola så då skulle jag vilja veta hur detta har yttrat sig för dig? Av någon anledning tycks du acceptera särskola som något för de som har svårt med skolan. I mina ögon gäller det åtminstone 60% av alla jag någonsin studerat med under mina 17 år av olika studier. Varför ska man särskilja på vissa av dessa? Nu behöver du inte nämna några namn på elever och jag är absolut inte ute efter att någon av just dina elever ska ha fått nobelpriset. Jag tycker dock det ser ut som att ditt resonemang är baserat på en personlig uppfattning och därför skulle jag vilja höra vilka framgångar du skapat med ditt framgångsrecept.
Mina barn har fortfarande all sin skoltid framför sig så jag hoppas innerligt att det finns vägar framåt för dem som vida skiljer sig från vad jag upplevt, sett och hört av skolan som system. Jag vet att de enstaka individer som lyckas göra ett bra jobb i sin roll som lärare är för få för att jag ska hoppas uteslutande på det. Jag har svårt att stoppa min fyraåring när han vill sätta sig och träna språk och matte med de fria verktyg som finns (duolingo och khanacademy bland annat) när jag vet att hans lust att lära snart kan komma att systematiskt krossas av en skola uppbyggd på att man absolut inte får utvecklas som individ utan skall formas.
Nu försöker du bara slingra dig ur att du egentligen inte har några som helst kunskaper om ämnet där du så gärna sprider din syn till omvärlden i raljanta och dömande ordalag.
Antingen bygger du dina resonemang på egen erfarenhet eller också så bygger du dem på den vetenskapliga expertisen. Eftersom du aldrig har träffat på några barn vars höga begåvning är annat än en tillgång för dem så kan du inte gärna uttala dig utifrån egen erfarenhet vad som är bäst för särbegåvade barn som känner sig ostimulerade och utanför. Såvida du inte har en självbild där du är den helige Messias som alltid undervisat så fantastiskt att de lytta börjat gå igen.
Återstår då att du skriver utifrån vetenskaplig expertis, men där ger du intryck av att vara i det närmaste kunskapsfientlig eller i bästa fall ägnar dig åt flyktig pseudovetenskap. Du argumenterar med svepande påståenden om att saker är ”vetenskapligt synnerligen tveksamt och ifrågasatt”, kan inte ge några referenser som styrker dina påståenden och svarar undvikande på om du läst någon forskning inom området över huvud taget. Forskningsfältet är gammalt som du säger, men har exploderat först på senare år, så du kan fokusera läsansträngningarna där och lämna tegelstenarna från skallmätningarnas glada dagar och det genompolitiserade sjuttiotalets därhän.
Talet om att det är ”socialdemokratins” påfund att vi har enhetsskola som Niklas Hägg ovan ger uttryck för är inte så litet historielöst. Varför får aldrig konservativa som Otto von Bismarck (mannen som förbjöd socialdemokraterna 1878-1890 men i gengäld skapade en allmän socialförsäkring, införde rösträtt för alla arbetande män eftersom det var de som byggde landet o s v) skulden för välfärdssamhällets avarter och brister? De om några har påverkat välfärdsstatens utformning (för den hugade råder jag att slå upp vem det var som myntade begreppet ”Folkhemmet” en gång i tiden).
Inte så få högermän, särskilt bland de kyrkligt aktiva såsom präster, pläderade för enhetsskolan en gång i tiden: Gud har skapat oss och som hans avbilder verkar vi tillsammans uppåt åldrarna innan vi går ut i världen på var sitt håll, lämpligen efter konfirmationen då vi går ut för att fylla upp jorden.
Min uppmaning lyder: Varför inte använda dessa nyvunna insikter och kunskaper till att kämpa för något bättre i samhället såsom skolan istället för att gå ut med ressentiment mot en enskild bloggare? ”Ingen människa är en ö” som John Doe formulerade saken, som människa ingår vi alltid i olika sammanhang. Med insikt kommer ett större ansvar för att förbättra vår, mänsklighetens, gemensamma lott; är det inte just det vi ska ha begåvning till? Och tänk, tänk ifall det visar sig att de ”obegåvade” faktiskt får det bättre på grund av den förda politiken, gör det någonting så länge ingen låtsas om något annat?
Herman N!
Om du ska citera mig så gör gärna det. Däremot är det inte acceptabelt att tillskriva mig åsikter eller påståenden som jag inte presenterat eller haft för avsikt att presentera.
Jag har inte sagt att en allmän skola inte fyllt sitt syfte (som till och med arbetarrörelsen än gång i tiden gjort). Det jag sagt är kopplat till hur skolan ser ut idag i förhållande till det samhälle vi lever i.
När jag gick i grundskolan fanns det något som hette särskola. Det var fortfarande en allmän kommunal skola som vilken annan som helst, men särskolan handlade om att ge hjälp och stöttning åt vissa individer som hade särskilda behov på det området. Det är ju precis det som förespråkas av den ursprungliga debattören som i denna blogg angrips på ett direkt kränkande sätt. Att gå till personangrepp mot någon som presenterar att det finns barn med behov av stöd som far riktigt illa i samhället är oerhört provocerande. Jag är väldigt imponerad av lugnet i de kommentarer som finns att läsa här som vänder sig mot de fortsatta övergreppen mot barn som vissa här tycks applådera. (Att även jag är spektakulärt lugn kanske inte framgår lika tydligt, men det beror nog på att jag har en längre väg till lugn än många andra när ämnet är skolan).
Att offra barn för att det kanske är bättre för några andra barn är ett argument som givetvis är helt befängt. Hela utgångspunkten är att vi har barn som far illa i den befintliga miljön och det finns en väldigt stor brist i förståelse för detta. Att säga att vi ska ha kvar systemet för att andra kanske tjänar på det är lite som att säga att varje klass måste ha ett mobbingoffer så de andra kan lära sig att man måste passa in för att inte själv bli mobbad.
Niklas H!
Du menar att dagens svenska skola kanske ändå kan vara bra för några. Själv menar jag att den är dålig för alla. Jag vet inte vad man skall göra åt det. Men jag lutar mer och mer åt att en kultur som det ena decenniet efter det andra kan låta en sådan skola frodas måste vara en kultur i fritt fall. Också Rom gick ju en gång i tiden under.
Niklas Hägg!
Ett intressant svar! Själv utgick jag ifrån ditt första inlägg 2015-11-21 23:29 N.H.: ”Att det är ett socialdemokratiskt påfund [grundskolan] för att hjärntvätta massorna i den socialdemokratiska läran hyser jag till dags datum inga tvivel om” för att visa att grundskolan inte nödvändigtvis måste vara socialdemokratiskt påfund utan mycket väl kan och kunde motiveras annorledes (Bismarck t ex). Nu ska jag visst till att inte lägga ord i mun. Det behöver jag inte ty själv har jag funnit det bäst att låta källan springa ur marken på egen hand och därifrån dra egna slutsatser av det skedda.
Följdsatserna får du gärna utveckla för klargörandets skull: Tillskriver du dem mig eller mot vem och vad riktar du dem mot?
Jag är ledsen, men det är svårt att ta raljerande människor på allvar annat än som reaktiva tradiga typer när anförandet så att säga är raljant och ovanpå detta (och den svåraste synden av alla) begår kardinalfelet att det raljanta faller platt mot det idéhistoriska hälleberget. Om poängen är att vinna så många som möjligt för saken kanske det är till att fundera över ett annat upplägg eller komma med något mer hållbart i dessa miljödiskussionstider.