Mot slutet av 1950-talet fick min far ett anslag för inköp av en kylanläggning för flytande helium till Fysikinstitutionen på Tekniska Högskolan. Ordern gick till ett amerikanskt företag som sände en montör för uppmontering och inkörning av den komplicerade utrustningen. Det var en kortväxt, självsäker person med stubbat hår vilket inte var så vanligt på den tiden. Jag fick veta att han varit stridspilot under Koreakriget, vilket imponerade på mig. Jag hade hittills bara läst Biggles-böcker och byggt modellflygplan.
Om Koreakriget visste jag inte annat än att fotografen Hans Malmberg gjort fotoreportage därifrån som 1950 trycktes i tidningen Se. Sammanlagt omkring femtio sidor fördelade på åtta nummer. Under ett antal år hade fotografering och mörkrumsarbete varit mitt huvudintresse.
Så kom FNL-rörelsen på slutet av 1960-talet och när jag år 1971 flyttade mitt lilla företag till Strängnäs blev det självklart att starta en FNL-grupp där. Som strax följdes av en Folket i Bild-grupp. Samtidigt hade läsning blivit mitt stora intresse. Vid varje Stockholmsresa gick jag runt bland antikvariaten och bar hem så många böcker jag orkade bära.
Nu blev jag ordentligt påläst i såväl historia som politik och samlade kring mig ett välförsett bibliotek med mycket svensk och utländsk skönlitteratur. Att ha en egen boksamling är som att ha ett extra minne. När en fråga dyker upp kan jag plocka fram en bok ur någon hylla och sedan kan tankarna spinna vidare. Kanske blir resultatet en text att publicera.
Vid läsning dyker alltid något oväntat upp. Man tror sig vara väl insatt i ett ämne men så hittar man en ny infallsvinkel och får ett vidare perspektiv på ett skeende. Som när jag nyligen hittade boken En desertörs bekännelse av Joshua Key i bokhyllan. Utgiven av Bonniers 2007 och sedan dess har den förmodligen stått där och väntat på mig.
Min erfarenhet av militära system inskränker sig till en kort soldatutbildning vid ett studentkompani vid LV6. Plus en senare tjänstgöring vid ett malajkompani på K1 och en tid i hemvärnet i Strängnäs. Att ta del av Joshua Keys erfarenheter är därför att förflyttas till en helt annan och extremt mycket hårdare värld.
Joshua Key växte upp under fattiga förhållanden i Oklahoma och hade år 2004 hustru och två barn. Familjen hankade sig fram med diverse ströjobb och hade ständiga problem med att få ekonomin att gå ihop. Joshua var händig och hade lätt att hitta lösningar på tekniska problem. Som en sista utväg såg han möjligheten att gå in i militären för att få ordning på ekonomin och få den utbildning i svetsning han drömde om.
Innan han skrev på kontraktet bad han sin kontaktman på värvningskontoret att en sista gång bekräfta att han inte skulle sändas ut i strid, utan skulle få bo med familjen arbeta för armén hemma i USA.
Som för att försegla pakten såg fanjunkare Van Houten mig i ögonen som en man till en annan. Skakade min hand och sa: ”Du har inget att oroa dig för, soldat. Du kommer bygga broar i kontinentala USA och vara hemma med familjen varje kväll.”
Arton dagar senare skickades Joshua iväg för grundträning i Fort Leonard Wood, Missouri. Dit anlände han tillsammans med ca 150 andra nya rekryter.
”En lång rad drillsergeanter väntade på oss när vi skulle kliva av bussarna. De ropade till oss att vi måste skynda oss av, skrek att vi var värdelösa skithögar och vrålade att vad vi än blivit lovade i kontrakten så kunde det ändras, löftena vi fått var inte luft värda.”
Så följde grundutbildningen präglad av befälens översitteri. Man sa att icke-amerikaner var ”terrorister” och ”sneögon”. De kallade irakier ”sjalskallar” så rekryterna gjorde detsamma och kallade dem också ”sandniggrer”. Under det halvår som följde gjorde Joshua så gott han kunde för att passa in och visa sig på styva linan. Sen var det dags att packa resväskorna. De skulle ut i krig.
I Irak blev första förläggningsorten Ramadi, en stad med ca 300.000 invånare. Arbetet bestod av patrulleringar i staden på dagtid och attacker mot hus med misstänkt oppositionell verksamhet nattetid. Joshua, som utbildats till sprängämnesspecialist, fäste en laddning på ytterdörren. När den detonerat stormade gruppen in, alltid med Joshua som tredje man. De män som fanns i byggnaden försågs med handfängsel av hårt åtdragna plastband och transporterades bort.
Sedan vidtog sökning efter misstänkta föremål genom att allt revs ut ur skåp och så mycket som möjligt av inredningen slogs sönder. Man hittade aldrig något misstänkt och nästa natt hemsöktes ett nytt hus med samma resultat. Enda resultatet av räderna var att irakiernas blickar blev alltmer hatiska och att sporadisk granatbeskjutning började uppträda.
I mitten av november fick Joshua två veckors hempermis. Han hade då tjänstgjort i Fallujah, varit tillbaka i Ramadi, sedan också i Al-Habbaaniyah och al-Qa’im. Överallt blev han vittne till samma meningslösa övergrepp mot befolkningen. Sakta växte ett beslut fram att han aldrig skulle återvända till Irak när permissionstiden gick ut. Han skulle bli desertör med alla konsekvenser det förde med sig.
Nya siffror har nu kommit fram om konsekvenserna av USA:s hållning mot Irak. Efter att ha stött Saddam Hussein i hans krig mot Iran blev han deras dödsfiende. Från kriget i Kuwait, över FN:s sanktioner mot landet och angreppet på Irak den 20 mars 2003 med den efterföljande ockupationen. Sammanlagt kan antalet döda överstiga fyra miljoner och landet är förött med all infrastruktur slagen i spillror.
Vietnamkriget kan också ha skördat minst 4 miljoner liv och användningen av växtgifter, minor och olika typer av bomber fortsätter att skörda liv. USA har inte heller för vana att städa upp efter sina krig.
USA:s försök att störta Syriens regering tycks nu ha misslyckats, men man ockuperar fortfarande en del av landet. I stället har huvudmålet blivit Iran, där man inleder med omfattande handelsbojkotter som Europas länder, inklusive Sverige, inte vågar annat än följa.
Med ordern till SAAB att i samarbete med Boeing leverera skolflygplan till USA:s krigsmakt är nu Sverige en del av det militärindustriella komplex som Eisenhower en gång varnade för. Som hjälp för att ro hem ordern har Sveriges försvarsminister lagt en beställning på ett föråldrat luftförsvarssystem kallat Patriot. Svenska riksdagspartier vågar inte längre stå upp för principen att kärnvapen bör förbjudas och USA-ledda Nato välkomnas att öva på svensk mark. Hur kommer det sig att vårt land är helt oförmöget att lära av historiska erfarenheter?
Den tuffe kylmaskinsinstallatören, som jag mötte på 1950-talet, var en av de stridspiloter som ödelade norra Korea. Till slut var all bebyggelse utraderad och piloterna hade svårt att hitta nya bombmål. Sydkoreas förluster uppges vara 1 miljon liv, Nordkoreas lika många och Kinas 600.000 liv. USA lyckas alltid hålla sina förluster nere och förlorade 36.000 man.
Mycket bra genomgång av hur det ser ut i de verkliga och folkrättsvidriga krigen som USA ständigt drar igång. Att Hulterqvisteriet breder ut sig i vårt land är konsekvensen av den ideologiska förruttnelseprocess som pågått i landet sedan 70-talet, om inte längre… Vilhelm Moberg hade kallat det landsförräderi. Nu kommer de som är emot globalisering att kallas antisemiter, nazister och nationalister. Saker och ting har bytt förtecken. Identitet och onda mot goda. Nästa fas blir att misstänkliggöra ordet patriot. Har Löven fått tillräckliga fakta för att agera i fallet Saudiarbien? Merkel hade fakta redan för ett par veckor sedan. Jag trodde de hade telefon.