Transatlantic Trade and Investment Partnership är hela namnet på det så kallade TTIP-avtalet. Vad som är det officiellt deklarerade syftet och något av de farhågor som framförts emot avtalet kan du läsa om via ovanstående länk.
I tre år har man försökt komma fram till lösningar på de frågor som detta frihandelsavtal mellan EU och USA – det största välden någonsin skådat – gäller. De som skulle tjäna mest på detta avtal är de stora inom metallproduktsindustri, livsmedelsindustri, kemisk industri och bilindustri. De har för länge sedan nått taket på sina marknader och vill nu riva alla hinder för att kunna expandera ut på nya marknader. För USA är Europa den jättemarknad man först vill inkorporera för att få sin industri på fötter. Europeiska storindustrier skulle också få tillgång till USA-marknaden, så de vill förstås också ha TTIP. Argumentet för avtalet är att det skapar jobb, ger billigare produkter och möjliggör en ökad konsumtion. (Inte en tanke på råvarukriser, energikris, miljökris, klimatkris …)
Men produktionsförhållanden skiljer sig mycket kraftigt mellan USA och EU – som ju består av 28 olika länder med sinsemellan vitt skilda produktionsförhållanden. Dessutom krisar milt uttryckt den ”fria marknaden” inom EU.
I och med att Storbritannien nu lämnar EU finns plötsligt en ny oberoende stor ekonomiska aktör med en stor marknad som kan agera självständigt och sluta egna avtal. Det gör att Tyskland och Frankrike förstås måste se mer till sina egna intressen i detta nu uppseglande handelskrig.
I konkurrens med den inträngande amerikanska livsmedelsindustrin kommer Frankrike att kämpa till sista Champagneflaskan för sin livsmedelssektor. Franska bönder flyttar man nämligen inte på så lätt. Därför bromsar Frankrike idag. Och Tyskland har sina finansiella och industriella särintressen att värna om.
Både Tyskland och Frankrike binds att ett TTIP-avtal till USA, vilket innebär att en tullmur reses mot Ryssland och övriga världen, ty detta avtal är ett trängande ekonomiskt överlevnadsvillkor för USA i kampen mot de uppstigande ekonomierna i Asien och Latinamerika (Brics).
I detta sammanhang bör även USAs viceprecidents Biden uttalande i Stockholm häromdagen – om att vi måste stoppa den ryska gasledningen Nordstream 2 – ses. Alltså USA slåss för sin ekonomiska överlevnad. Alltså, genom att hindra ryska ekonomiska intressen att tränga in i Europa.
EUs handelskommissionär Cecilia Malmström säger nu att TTIP-förhandlingarna inte alls brutit samman, men hon förnekar inte problemen. Dock, vad hon, Gunnar Hökmark (om Nordstream 2 i UNT) och andra svenskar säger har mycket liten betydelse i sammanhanget. Eftersom ovan skissade utveckling är som den är så kommer TTIP att bromsas nu och Obama kommer inte att kunna kröna sitt presidentskap med ett undertecknande.
Om hörnet väntar ovissheten om vem som ska ta över i Vita huset. Det är bara att vänta och se. Inget talar emellertid för att utsikterna för TTIP kommer att öka i framtiden. Och det ska vi vara dj-t glada för, bland annat för att vi ju lever i antropocen.
