Jag hade en gång en klok, kreativ och påhittig kollega som uttalade den dåvarande ständige – hur kunde han då avträda, undrar genast vän av ordning – sekreteraren i Svenska Akademiens förnamn ”Hor-as”.
Jag behöver nog inte tillägga, att det var menat nedlåtande. Ett, enligt kollegan, fjantigt förnamn som signalerar aristokrati och ”skitnödig” (förlåt bruksmålet) bakgrund. Det är väl ingen vettig människa på denna jord som döper sin son till Horace!
Kollegan var finne, nota bene. Finnar, jag vägrar att ersätta det med finländare, håller som bekant inte på med något joll. Pekka och Pentti går an. Hannu. Lassi. Definitivt inte Horace.
Men jag är inte så säker på att det är fallet, det vill säga att bakgrunden ifråga var så speciellt aristokratisk. Säker är jag dock på att en hel del retar sig på Horace Engdahls högdragna uppsyn och framtoning, han är osvensk i sin image.
Utstickande – med Konformistans trånga mått mätt. Där infösning i opinionsledet är legio. ”Åsiktskorridoren” har blivit ett vedertaget begrepp som speglar ovillkorliga anpassningskrav.
Inte minst irriterade Engdahl feminister och andra, efter att han försvarade, och fortsätter till råga på allt att försvara, sin vän, den fängelsedömde ”kulturprofilen”.
När alla rasade mot fransosen, som inte kunde hålla puppen kvar i byxorna i närheten av ett kjoltyg, så vägrade Engdahl blankt att stämma in. Vänskapslojaliteten en hedersfråga för honom, den otidsenliga gentlemannen.
Engdahl är ingen flockens man. Han vägrar att ”ta ställning” för att behaga någon eller några.
En solitär. Och, självklart, en intellektets elitist. Obekväm i ankdammen Sverige. Kanske önskar han att han vore född någon annanstans och i ett annat århundrade, förslagsvis 1700-talet.
Ödmjukhet häftar inte vid Engdahl, till skillnad från den nyligen bortgångna författarkollegan Carl-Göran Ekerwald och som Knut Lindelöf häromdagen mindes från en intervju (lindelof.nu).
Kompis är Engdahl med Umeåpojken Stig Larsson (inte han med bästsäljarna, stavar förnamnet ”Stieg”). Denne förundrade sig över att när Engdahl gifte sig med litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström slog de, ritsch ratsch filibombom bom, ihop sina respektive privatbibliotek.
Vilket gav som en konsekvens, enligt en djupt chockerad Larsson, att böcker som naturligtvis inte hörde samman ändå hamnade bredvid varandra på hyllan. Läckberg bredvid Horatius, för att visualisera tokigheterna. Nu tror jag dock att varken Witt-Brattström eller Engdahl skulle läsa den förra, inte ens under pistolhot. Det var bara ett exempel.
De är inte gifta längre, finkulturens kung och drottning som de utnämndes till i en tidskrift, uppbrottet blev strindbergskt, trasigt med rejäla efterslängar som nådde offentligheten.
Som utomstående är det naturligtvis omöjligt att ha annat än en mycket spekulativ uppfattning om varför äktenskapet sprack.
Och som kloka familjeterapeuter vet: det är inte ens fel om två träter. Eller som min förra, framlidna, hustru, KBT-terapeut, en gång yttrade om vårt inte särskilt harmoniska förhållande: det krävs två för en tango. Och då avsåg hon inte dansen.
Jag har inte läst särskilt mycket av Engdahl. Men alltid hyst uppfattningen att vad man än tycker om honom i olika avseenden, är han strong som stilist.
Signifikativt det tal han skrev för att ära Ulf Linde i anslutning till en prisutdelning, vilket föranledde den sistnämnde att berömmande utbrista: ”Jag skulle inte ändra på ett enda ord”.
Och då ska man veta att Linde var ingen oäven stilist, han heller. Smickrad, men imponerad.
Nuförtiden läser jag så gott som uteslutande e-böcker. Men jag har bytt från att läsa dem på mobilen till i datorn. För skumögonens skull. Hur det nu blir om aftonen vid sänggåendet, om datorn skall med eller icke i bingen, det är en empirisk fråga, som jag brukar säga.
Kanske får jag låta bli att krypa till kojs. Lika bra det, med min usla sömn. Skrattet är bra, men sömnen en gudagåva, visste Ferlin. Den gåvan har uteblivit i mitt liv. Ända sedan tonåren. Mina nätter har förblivit vita, som di poetiskt anstuckna säger i ”kulturprofilens” hemland.
Nyss läst om Handke (ojojoj, vilken författare!), även Piraten (väcker svår längtan att återse Österlen!), därtill Anders Carlbergs bok om den klassiska musiken i Tredje riket (viktig om medlöperi versus integritet, konstnärerna under en diktatur). Söker ny läsning.
Det landar, efter sondering på Bokus, i Horace Engdahls Spårvagnsresor med Mr Hume (2023). Billig som e-bok, tja relativt. Den får det bli!
Jag hoppar på, utan biljett, och slår följe med Engdahl på linje 10. Det tar bara en hållplats, förlåt jag menar sida, att än en gång konstatera att skriva kan han, intelligensaristokraten.
Numera bosatt i Göteborg på flott adress, tydligen nära Vasaplatsen enligt hållplatsuppgift från honom, tillsammans med ett nytt fruntimmer efter Witt-Brattström.
Kanske återkommer jag med en längre kommentar. Kanske inte. Det senare skulle Engdahl uppskatta. Inte läsa för att ”göra något” av det. Inte instrumentalisera sin läsning. Lusten, lusten! Leva och läsa under onyttans ledstjärna.
Som en existensens spårvagnsflanör. Eller hur, Horace?
Aldrig läst något av Horace, och det blir nog inte heller av. Men jag erinrar mig att jag förmodligen frukosterat, lunchat och dinerat mer än dom flesta med Horace. Han gjorde nämligen lumpen på tolkskolan samtidigt som jag på S1 och vi åt i samma matsal. Det var visst hårda krav där, stort A i engelska var ett av kraven. Första dagen började mjukt med att lära sig det kyrilliska alfabetet sedan blev det tuffare med ryskan. På S1 tog vi över de som inte klarade tolks krav och dom berättade lite. Men Horace höll tydligen för kravet och om stormakt B (eller A?) kommit skulle han förhört fångar och lurat av dom lite av varje. Enligt konventionen behöver ju en fånge inte uppge mer än namn, grad och förband men många vill tydligen prata av sig.
För e-böcker har jag sett att man ska undvika skärmtid någon timme före sängdags om man vill sova bra. I en forntid fanns det något som hette kura skymning när man drog ner på lyset vid kvällstid.
Ja, det är lätt att hata Horace Engdahl. Särskilt lätt var det under me-too-kampanjen (där även en person som Lena Andersson gjorde sig omöjlig, det finns för övrigt likheter vad beträffar intellektuell resning hos dessa två).
Själv lärde jag mig respektera Horace Engdahl när jag 2008 närläste Karel Kosiks Det konkretas dialektik. I den boken gör den tjeckiske filosofen Kosik det mödan värt att fortsätta läsa Marx. Kosik tar fasta på det den subjektiva, den autentiska, den handlande människan hos Marx (Feuerbachteserna, Den tyska ideologin). OCH! Det är Horace som översatt boken från tyskan. Och! Det är Horace som skrivit det långa och mycket lärda förordet.
Det förordet räcker långt.
Därför respekterar jag Horace Engdahl.
Tack Lasse,
för att du alltid bjuder på en intressant folkbildande läsning och nu med din text, öppnar du finkulturen på glänt till insyn för mig i ”blåställ svidad” välfärdsbyggare som gjorde ”samhällstjänst” då det begav sig.
Numer inte lika aktiv i denna tid men ofta med ett stilla tillbakablickande vemod mot bygget där idéerna vars tillhörande ritningar om dess konstruktion, slarvades bort i girighetens utslagsgivande tecken.
På tal om Nils Ferlin, undrar vilka verser han skrivit i denna ovärdiga tid där orden i maktens demokratiska högtidstal skorrar falskt.
Dessa viktiga kulturpersonligheter med Ferlins förmåga att anknyta till människors vardag, men som av någon anledning numer inte förmår ta plats i offentligheten.
I och för sig ett intressant språkligt ämne i allmänhet om vem som formulerar framtidens dagordningen för den breda massan i rörelse.
I sammanhanget och då inte utan positiv betydelse är vad många duktiga skribenter bidrar med i form av nedtecknat motstånd här på lindelof.nu.
Horace Engdahl bildad borgerlig skriftställare viker inte ned sig för ”vi tycker alla lika” och en nagel i ögat på likformigheten, medlöperiet, och allt det som idag kallas svenska värderingar alternativt ”vår värdegrund” fy fan, och som trängt in i anställningsintervjuer till och med, och i en sådan tid är medborgare med civilkurage oersättliga!
Lasse E!
Bor Horace i Göteborg. Vasaplatsen passerar man ju ibland. H skrev att han ogillar JAG-svaga personer. Ett typiskt uttalande från en övermänniska. Märkligt förhållande mellan Horace och Witt-Brattström. H sa att en del fruntimmer har gröt i huvudet. Men W-B var väl mitt i karriären. H var väl en lämplig språngbräda. Han är ju kompis med Stig Larsson som Jan Guillou beskrev som en person som sprang runt och pratade skit på stan. S L skrev att han gillade 13-åriga flickor. Såg hans film ”Kaninmannen” 1990 och givetvis visades i den nakna tonårstjejer som duschade.
Har läst Nilsson-Piratens ”Bock i örtagård” och lämnat tillbaka. Han var en god berättare och överraskande tog han ställning för Statarna på patron Jon Espings gods. Tillhör väl inte ”Folkets kultur” men ibland kan det vara nyttigt att se hur patroner tänker och lever.
Det är en väsentlig skillnad mellan den unge och den mogna Horace. Det prasslar torrt i den förres textsidor. Lärdomshögfärden uppenbar. Nedlåtande attityd motbokklubbar och läsande allmänhet.
Men den senare får mig alltid på gott humör. En intellektuell med integritet och vida humanistiska utblickar.
I ett kort avsnitt skriver han om sin far sjöofficeren. En man av den gamla stammen, en optimist som älskade muntra kupletter och levde efter sjöofficerens devis. ”Do not leave the ship!:” Horace (vem föreslog namnet?) förefaller ha övertagit något av denna livshållning.