Märkischer Hof. Ett anspråkslöst, utifrån ganska svårupptäckt hotell, beläget på Linienstraße i Östberlin. Typiskt DDR-stuk. Åtminstone när jag frekventerade det, vet att kineser sedan tog över hotellet med ett för mig okänt resultat.
Ingen hiss. Branta trappor. Brunmurrig inredning. Vita spetsgardiner. Schabrak till telefoner att avlyssna. TV som inte fungerade. Parkering på skräpig bakgård.
Annat som det var lite si och så med. Typiskt ”gamla” DDR. Charmigt, kunde en ostalgiker utbrista.
Hyfsad rabatt, eftersom jag bodde på hotellet några gånger och räknades väl in bland stammisarna.
Snett mittemot, på andra sidan Oranienburgerstraße, som sveper förbi hotellet, Tacheles. När det forna varuhuset, i judisk ägo, om jag inte missminner mig, som av de allierade bombades till ruiner under kriget, fortfarande var ockuperat.
Ett sjudande, sprakande Kunsthaus, fullt med kreativa individer av alla de slag. Numera är komplexet utrymt, restaurerat och standardiserat. Kontoriserat. Utslätat och estetiskt avväpnat.
Inte längre ett inspirerande allkonstverk i egen rätt. En slocknad turistattraktion. Tillhörde de populäraste i Östberlin att stanna vid och fotografera.
Jag vet inte vem, eller vilka, som flyttat in i det Tacheles som inte längre är något. Jag vill inte veta. Det berättar något om det förändrade, ”marknadsanpassade” Berlin som jag helst inte vill påminnas om.
Lyssnar jag, när jag av outgrundlig anledning inte kan låta bli, på David Bowies avskalade, nostalgiskt ljuvliga berlinretro ”Where are we now?” genast vemod i sinnet över metropolens gårdag. ”Berlin the place to be” som staden marknadsförs. Ja, på Bowies tid.
Ett par stenkast bort huset där Wolf Biermann bodde innan han exkluderades från DDR. Berövades sitt östtyska medborgarskap under en turné i väst. De, högt upp i den repressiva statsledningen, som avskydde och förbjöd framträdanden med hans sarkastiska visor passade på.
Från lägenheten kunde han blicka ut över Dorotheenstädtischer Friedhof där Brecht och andra kulturella, även politiska, celebriteter vilar. Brechts sista bostad granne med kyrkogården.
Som kuriosa kan nämnas att Biermann sedan unga år var kompis med Margot Honecker. DDR:s verkliga makthavare, som det elakt men kanske sant viskades om henne.
Inte den färglösa figuren, maken Erich, med piprösten. Han med sitt till intet förpliktigande ”Muren skall stå i ytterligare hundra år”.
Undrar hur damen i det blå håret förhöll sig när exkluderingen fästes på dagordningen. Kanske rentav hennes idé?
En jul för många år sedan tillbringade, inte firade, jag i Märkischer Hof. När det kändes som att jag bara ville fly hals över huvud från alla mer eller mindre omöjliga diskussioner om hur julen skulle arrangeras, och som det lätt blir efter skilsmässor. Tror faktiskt att jag var ende gäst på Märkischer.
Vid tjugosnåret på julaftonen plötsligt alldeles tyst och mörkt i det annars av tät trafik brusande kvarteret. Som om någon vridit på en strömbrytare.
Inga bilar. Inga spårvagnar dundrade förbi. Absolut knäpptyst. Nästan kusligt. Jag nöp mig i armen. Hade världen stannat, utan att varsla mig?
Juldagsmorgonen utsattes jag, utan förvarning, för en av mina återkommande djupdykningar. Orkeslös och förbi. Förmodligen ett lägre Hb-värde än annars. Och då ska man veta att mitt blodvärde, efter den omilda behandlingen på Ackis, normalt sett ligger lågt.
Jag är kroniskt trött. Fatigue som den medicinska termen lyder. Nedbrytande, mentalt påfrestande, att aldrig få känna sig riktigt pigg. Och så djupdykningen ovan på det.
Tvekade om jag ens skulle släpa mig ur sängen och försöka få i mig en kopp kaffe. Men så en idé. På med kläder och vinterkängor. Ned till universitetssjukhuset Charité. Promenadavstånd. Blytunga fötter.
Inte många själar i väntrummet. Ganska snart inropad till konsultation med en tämligen ung läkare. Nyfiken på vad jag gjorde i Berlin en julhelg.
Och jag nyfiken på om han kände till att teaterdemonen, den geniale och originelle dramatikern Heiner Müller, tillhört patienterna på hans sjukhus.
Ur detta följde, helt oväntat, ett runt fyrtiofem minuter långt, som om inga övriga patienter existerade, oerhört intressant och givande samtal. Växelvis på engelska och tyska. Om DDR och dess dissidenter. Tyska filosofer och författare. Hegel. Stefan Zweig. Christa Wolf. Walter Benjamin.
Doktorn visade sig vara bildad så där som tyskar, till skillnad från de flesta svenskar, kan vara. En fröjd att samtala med honom. Tror att han också var road av denne besynnerlige svensk, kunnig om DDR, samt om samma filosofer och författare.
Med risk för att bryta mot tystnadsplikten bekräftade han att den cancersjuke Müller hade varit inlagd, sedan avlidit på Charité. Jag kunde för nådige herr doktorn avslöja de kopior på teckningar jag förärades av Folkteatern i Gävleborgs dramaturg Joakim Stenshäll, en hängiven Müller-beundrare.
Den senare bad nämligen en vän teckna av honom som död. Hur kom Joakim över kopiorna? Ingen aning. Vart de tog vägen efter att ha hamnat hos mig? Vet inte. Jag minns att i Müllers döda ansikte stack ut en ordentlig kran. Påminde om den på Karl den XII:s dödsmask.
”Nu ska jag skicka på Herr Doktor Ekstrand en veritabel hästkur som omedelbart får den högt ärade mannen på fötter igen!” Inte vet jag vad brygden innehöll som han resolut injicerade i min arm. Men pigg blev jag! Flög fram efter att ha lämnat Charité. På ett mycket gott humör.
Kanske en smula hög. Speedad. Aldrig har staden varit mer tilltalande än denna gnistrande juldag! Och aldrig har jag känt mig mer som en berlinare.
Innevarande jul, detta onåden och krigens fasansfulla år, är det Holmen i Gefle som gäller. Kalle på SVT1 klockan tre om julafton, förstås. Missar aldrig min idol och hans entourage. Musse och kompani. Bengt Feldreichs sång.
Annars lugna gatan. Nästan som den gången i Östberlin. Tyst i huset. Nedsläckt. Grannarna bortresta till barn och barnbarn.
God Jul!
