I DN 19 oktober 2024 rapporterade Anna-Lena Laurén från ett besök hos Dirk Oschmann, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Leipzig. Oschmann uppsöktes med anledning av hans uppmärksammade bok Der Osten eine westdeutsche Erfindung (Öst är en västtysk uppfinning).
Boken, som inte är akademiskt förpackad om än av en till yrket professor, kom ut 2023 och har sålts i förbluffande 180.000 exemplar. Nya upplagor trycks. Och den översätts till andra språk än tyskan.
Oschmann har onekligen, som man säger, slagit huvudet på spiken. Rivit plåstret av ännu ett oläkt, nationellt sår i Tyskland. Temporär hemvist för nazister och stalinister, efterlämnande blodiga spår.
Det land ”där kanonerna blommar” som det heter i en dikt av Erich Kästner. Vars böcker nazisterna kastade på bokbålet.
Förbundskansler Helmut Kohl lovade östtyskarna guld och gröna skogar bara de plockat ner muren och anslutit sig till storebror Väst. Folket jublade entusiastiskt och förhoppningsfullt.
Men inte blev det så. Grå verklighet släckte förväntningarna. Aktuella siffror visar att man i öst tjänar i genomsnitt 80 procent av västs löner. I vissa områden bort mot den polska gränsen endast 40 procent.
I Oschmanns egen hemstad Leipzig ägs de eftertraktade lägenheterna i centrum till 90 procent av västtyskar. De köptes efter återföreningen snabbt upp av dessa som en investering.
Värst är den bestående mentaliteten, uppdelningen i ”wessisar” och ”ossisar”. Från väst ses ned på östtyskarna som betraktas som mindre för sig. Och det trettiofyra år efter återföreningen.
Det är som om ingenting har hänt. Muren står kvar men har flyttat in i människorna.
Om man, för att göra det enkelt, klumpar ihop ”ossisarna” till en enhetlig kategori visar färska siffror att de är markant underrepresenterade bland universitetsprofessorer, statstjänstemän och företagsledare.
Oschmann är för kvotering. Det förtjänar förstås att diskuteras. Men samtidigt förstår jag honom.
I ett samhälleligt läge när AFD (Alternative für Deutschland) inhöstar 30 procent av rösterna i delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg. Forna östdelstater.
Vänstern hyser Oschmann inget hopp om. Den har fastnat i identitetspolitikens träsk. På väg ut från den politiska scenen är Die Linke i Tyskland.
Medan Sahra Wagenknecht och hennes parti, som driver en realistisk vänsterpolitik riktad mot klassamhället, har vind i seglen.
Samtidigt som jag läser detta presenteras Oxfams senaste undersökning vad gäller jämlikhetsindex. Sverige har halkat ner ännu mer, ligger på 24:e plats i jämlikhetsligan, sämst i Norden.
I TV4:s morgonsändning kommenterar Daniel Suhonen från institutet Katalys siffrorna. Mannen med Rasputinskägget ger ansikte åt en frånvarande vänster på blågul botten.
Han har ingenting att erbjuda förutom högst befogade kritiska reflektioner.
FOTNOT. Ända sedan min gästprofessur höstterminen 1993 vid studentrevoltens Freie Universität i Berlin följer jag noga utvecklingen i Tyskland.
Om det skall återförenas så måste man fråga ”på vems villkor?” Det delade Vietnam förenades på norrsidans villkor 1975, och det gick väl ganska bra. I Tyskland gällde västsidan, och där är det alltså tveksamt. Undrar om Korea någonsin blir en enat stat igen, och vem som kommer att bestämma där…
Tack för boktipset, jag ser fram mot att läsa den. Under tiden jag väntar på boken har jag läst några intressanta intervjuer med författaren. Han är alltså själv en ”ossi” var relativt ung (född 1967) när muren äntligen föll. Han i likhet med många unga har klarat omställningen bra medans de äldre så sant kallas de förlorade generationerna.
Vad jag läser i några intervjuer som han gett medger han att boken har en svart/vit polemik. Han tycks vara frustrerad över att så lite händer och han menar att den östra delen har koloniserats. Om nu den delen av landet har koloniserats, varför är det då fortfarande Ossi-Wessi i östra delen?
Kanske skriver han i boken vad som kan göras eller kunde ha gjorts bättre. Jag vet inte ännu.
När muren föll var de ytterst få som levt i en någorlunda demokrati. När Hitler tog makten 1933 borde man vara 15-20 år för att förstå vad som hände. Dessa personer var alltså runt 75 år 1989, ingen av de yngre hade någonsin levt eller arbetat i en demokrati.
Det var ett av grundproblemen i den östra delen av Tyskland. Att hela industrin var fullständigt körd i botten i brist på nästan 50 år av investeringar. Ett annat problem var, den större delen av den östra befolkningen hade i åratal sett västtysk TV med de konsumtionsvaror som fanns tillgängliga där.
När muren väl föll hade Kohl inget val. Östtyskarna måste få tillgång till D-marken. Det handlade inte om att lova vare sig guld eller gröna skogar. Det är lätt att se scenariot fria östtyskar utan användbara pengar.
Östtyskarna fick sina D-mark och Kohl vann sitt val. Sedan strömmade försäljare till öster och lurade de naiva ossisarna på pengar de fått.
Trots allt folkomröstade den östra delen om återförening vilken den västra delen aldrig fick göra. Istället drabbades västtyskarna av skattehöjningar för att bygga upp strukturerna i öst. Det kostar att komma ikapp med femtio år utan investeringar.
Oschmann drar de svaga argumenten att man tjänar mindre i öst än i väst. För mig är det obegripligt. Ingen i väst klagar på att lönerna är högre i Bayern jämfört med Bremen. Inom parantes är det väl känt att löneläget är högre i Stockholm än i vissa svenska avfolkningsområden?
I en interljuv är Oschmann mest överraskad över den skarpa kritik han fått från öst. Mestadels av yngre människor födda på 80- och 90-talet. Utan att ha läst boken ger mig det ett hopp om framtidens Tyskland