Vid 24-snåret natten till den 29 december 1566 utbröt ett våldsamt gräl mellan två danska studenter, bägge välborna herremän, under en galamåltid i den tyska staden Rostock. Den ene ädlingen lystrade till namnet Tycho Brahe och blev senare känd i vida kretsar som en av tidernas främsta stjärnforskare och astronomer. Hans tillfällige antagonist hette Manderup Parsberg, i sinom tid riksråd och ledamot av den regim som på 1570-talet, ironiskt nog, kom att stödja Brahes vetenskapliga arbete på ön Ven i Öresund.
Kontroversen denna sena vinterkväll gällde vem som var den mest begåvade matematikern av de två ungtupparna och utmynnade i en regelrätt duell på värja. Under tvekampen, som ägde rum i kolsvart nattmörker, lyckades Parsberg hugga näsan av Brahe och gick därmed segrande ur striden. Den arme förloraren tvingades genomlida sitt återstående liv med en vederstygglig protes på luktorganets plats – en oformlig guld- och silverlegering, som ideligen hamnade snett och alltid fick justeras, i synnerhet under tröstlösa ”Tycho Brahe-dagar”…
Värjduellen i Rostock var emellertid ingen engångsföreteelse.
Att slita personliga tvister, verkliga eller fiktiva, med vapen i hand, har snarare varit regel än undantag alltsedan början av 1500-talet, särskilt i männens värld, framför allt inom de övre samhällsskikten och enkannerligen i Frankrike. Där har en av de solbelysta gläntorna i Boulogneskogen i Paris blivit sägen-omsusad som vädjobana. Bara under Henrik av Navarras regeringstid, 1594–1610, gick närmare 4000 kombattanter döden till mötes på ärans fält i denna skogsglänta. Det innebär i runda tal 0,7 offer/dag i hela sexton års tid.
Inte heller är Tycho Brahe den enda värjfäktare som har riskerat livet av uttalat matematiska skäl.
Även italienaren Lodovico Ferrari (1522–1565), världsberömd för att som den förste på jorden ha löst en fullständig polynomekvation av fjärde graden, hamnade som brådmogen 17-åring i ett passionerat gruff med matematiska förtecken och tog omedelbart upp den kastade handsken. Emellertid gick det lika illa för den gnistrande Ferrari som för den sprakande Brahe. Visserligen behöll den förre sin nasus intakt, men i gengäld miste han alla fingrarna på högerhanden.
I ett senare skede – den 30 maj 1832 för att vara exakt – skildes en av de främsta matematiska natur-begåvningarna genom alla tider från det jordiska efter att ha skjutits genom inälvorna i en pistolduell ”på tjugofem stegs avstånd”, f ö i den ovannämnda gläntan i Bois de Boulogne i Paris.
Den olycklige bar namnet Évariste Galois. Han miste livet i en ålder av blott tjugo år, sju månader och sex dagar men har likafullt gått till vetenskapshistorien som den geniala ”gruppteorins” upphovsman. De exakta omständigheterna kring hans död känner vi inte i detalj, men klart är att uppgörelsen hade omisskännligt amorösa inslag – där en 18-årig professorsdotter framträdde i rollen som katalysator – men också politiska: Galois tillhörde den republikanska vänstern, deltog i 1830 års juli-revolution, satt fängslad i två omgångar och skyddes intensivt av samhällets spetsar.
Duellen som gjorde slut på Galois liv skildras helt flyktigt av ingen mindre än Alexandre Dumas ”père” i dennes memoarer. Dumas i egen hög person (205 centimeter utan skodon) ansåg sig f ö obetvinglig med en florett eller sabel i de kolossala nävarna. Enligt egen utsago deltog han i 30 dueller under sitt 68-åriga liv, och han vann givetvis allihop. Dessutom menade han sig behärska värj-sportens samtliga 12 210 kombinationer, med andra ord alla de kombinationer som existerade inom de befintliga ”åtta positionerna”.
Inte ens père Alexandre själv kan ha trott på detta. Desto mer trodde han och hans växande läsekrets på De tre musketörerna och än mer på d’Artagnan, den fjärde och avgjort vassaste i kvartetten.
Ferdinand Lassalle hette en annan yngling som togs av daga i blomman av sin ungdom. Året var 1864, månaden augusti, platsen staden Carouge vid franska gränsen och den pricksäkre banemannen ingen mindre än furst Yanko. Kärlek, heder och sårad självtillit var de faktorer som låg bakom tragedin.
Lassalle var en dominerande gestalt i den tyska arbetarrörelsen under 1800-talet, ofta klassad som nr tre efter de samstämda frontgestalterna Karl Marx och Friedrich Engels. Bland åtskilligt annat tog han initiativet till Allgemeiner Deutscher Arbeiterverein på senhösten 1863. Som organisatör och praktisk politiker hade Ferdinand L knappast några jämbördiga konkurrenter. Numera vet vi att han dessvärre spelade under täcket med järnkansler Otto von Bismarck, till yttermera visso på ett ovanligt skamlöst sätt. På samma gång var han gränslöst självupptagen och fåfäng, lät sig villigt hyllas i alla tonarter och talade vitt och brett om ”mina proletärer”.
Följaktligen var det i nära anslutning till Lassalles duelldöd vid 39 års ålder, som begreppet personkult myntades i den tyska och den internationella arbetarrörelsen. Att betrakta Josef Stalin och ordförande Mao som innovatörer och föregångare i kultgenren är således historiskt felaktigt; på sin höjd lyckades den nämnda duon utveckla och förfina, det vill säga förgrova, kultseden.
Faktum är att de namnkunniga duellanterna är minst lika rikhaltiga i Nya Tidens historia som de onda andarna i Gamla Testamentet. Att hämnas begångna oförrätter, verkliga eller påhittade, har inte bara setts som en rättighet; det har också varit en ärofull plikt alltsedan renässansens dagar.
”En Garde – din helvetes osminkade fähund!” är ett stridsrop som taktfast ekat genom århundraden.
Det torde vara allom bekant att Vasasonen hertig Karl triumferade vid Stångebro en kylig höstdag för nära 420 år sedan. Mindre känt är troligen att samme man också var en durkdriven värjfäktare som, i sin egenskap av svensk konung, utmanade Kristian IV av Danmark på duell för att den vägen få slut på Kalmarkriget.
I strids-hingstarnas spilta finner vi också den amerikanske vicepresidenten Aaron Burr. Det var den 11 juli 1804, som Burr kallblodigt sköt ner och dödade Alexander Hamilton, en av USA:s grundlagsfäder, på The duelling field i Weehawken, New Jersey, och därefter flydde västerut i tempo furioso.
Närmare etthundra år senare – den 10 februari 1900 – drabbade den ansedde teaterkritikern Edvard Brandes samman med den lika aktade scenartisten Robert Schyberg en bit norr om Köpenhamn. Den gången utlöstes enviget av en outhärdligt besk tidningsrecension, skriven med Brandes vassa penna.
Inte heller stålmannen Bismarck, nämnd här ovan, vilade på lagrarna. Alltför ofta ilsken och hetlevrad utmanade han vid ett tillfälle cellular-patologen Rudolf Virchow, en av samtidens ledande medicinska auktoriteter, på duell med valfri bestyckning. Rudolf V kände ingen djupare sympati för järnkanslerns tilltag och föreslog öppenhjärtigt att de båda kämparna skulle avnjuta varsin korv, den ena infekterad med trikiner, den andra inte, varefter lotten skulle fälla avgörandet. I det läget grep krigsminister von Roon in och satte stopp för den kulinariska fejden.
Under 1900-talet hade duellkonsten en kortare blomstringstid i Benito Mussolinis Italien och i kansler Hitlers tusenårsrike, men kan i dag nästan uteslutande ses som ett historiskt fenomen. I allt väsentligt beror nog detta på att stoltheten, värdigheten, hedern och den ovanskliga äran, främst i sina manliga uppenbarelseformer, inte längre värderas lika högt som i forna tider.
Väsentligt är också att vår tids privata uppgörelser och vendettor som regel har ett annat innehåll än gårdagens och utspelas på valplatser belägna långt från The duelling field.
Ja, vanligtvis långt, mycket långt, därifrån.
