En artikel på Russia Insider (’Leaders of the World, Putinize!’) för tanken till en kinesisk paroll från Maos revolutionära era: ”Ena de många för att besegra de få.”
Gamle ordföranden Mao tänkte för övrigt väldigt brett när det gällde enhetsfronter, till och med utanför vår egen planet:
A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won’t go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. For the time being, we will confine ourselves to the question of unity in the Party, in the country and in the world. Our principle is to unite with all those who are capable of doing some good for world peace and the cause of human progress, whether they are foreign Communists or foreign non-Party people.
Detta sade han i ett tal som på svenska kan heta Stärk partienheten och för partitraditionerna vidare. Det var 30 augusti 1956. Texten finns i band fem av Maos valda verk, det senaste (sista?) bandet som officiellt publicerats i Kina. Ytterligare volymer (man hittar dem här) har satts samman utanför Kina, och kan därmed betraktas som mer eller mindre pålitliga, hur man nu vill se det.
Som Mao konstaterade 1956 så är läget dock sådant att det räcker med parti, land och värld att ena sig i. Andra planeter behöver vi inte bekymra oss för. Samma prioritering gäller för Ryssland idag. Det är intressant att notera när, var och hur den ryska ledningen agerar. När, var och varför den inte agerar är också intressant, likaså vem den ser som huvudfienden respektive vilka som är mindre viktiga fiender, och vilka krafter globalt som kan vara möjliga att enas med.
Ta Turkiet, exempelvis. När turkarna sköt ned ett ryskt militärplan kunde en annan sorts rysk statsledning ha tagit detta som motiv för att bomba turkarna sönder och samman – och kanske då ha utlöst en storkonflikt med Nato. Men är det Turkiet som är huvudfienden? När jag putsar på detta inlägg är ett möte mellan Putin och Erdogan på gång. För några månader sedan hade något sådant varit otänkbart.
Eller Ukraina, en riktigt hopplös soppa, bland annat med en officiell hotfull politik mot den rysktalande delen av landet. En rysk statsledning som gav efter för hemmaopinioner som krävde att ryssarna i Ukraina skulle skyddas hade nog kunnat ta över hela området på nolltid – och kanske utlöst en storkonflikt med Nato. Men är det korrupta politiker i Kiev och nazi-anstrukna ukrainska nationalister som är huvudfienden?
Så kan man gå vidare, exempelvis med ett EU där ledarna går i USA:s ledband och uppträder fientligt mot Ryssland. EU röstar gång på gång för sanktioner mot Ryssland. Men vad finns bakom ledarna? – Befolkningar som blir mer och mer skeptiska mot den officiella politiken! Då finns det anledning att agera försiktigt och låta ledarna grillas av sina egna i första hand. Även bland eliterna i EU-staterna finns grupper som är mycket kritiska mot den nuvarande politiken, och därigenom får de lättare att agera på ett sätt som på sikt gynnar både dem själva och Ryssland.
Samma sak ser vi i USA, och där har vi något: det är ledarna, ”eliten”, i USA som är huvudfienden! Inte hela USA, inte hela folket! Det är ledningen i USA som är globalt drivande i kampanjerna mot Ryssland! Utan den drivkraften skulle kampanjen inte finnas! Således är det USA som är nyckellänken i kedjan av aggressioner. Det är den länken som måste neutraliseras, och det görs bland annat genom en mjuk politik mot svagare motståndare samt nära samarbete med andra stater som har konflikter med USA. En motståndare idag kan genom tålmodig diplomati komma ut som mer välvillig i morgon.
Och då kan vi ta och titta åt annat håll och ställa frågan: Vilka är det som Ryssland kan ena sig med, där det finns en gemensam fiende och åtminstone vissa gemensamma intressen? Enligt skribenten i Russia Insider:
Today, if we examine the people Russia relies on abroad, we’ll see a significant, consistent trend. All, without exception are traditionalists, conservatives, and therefore, anti-globalists.
Jag undrar över det där ”without exception”, för det finns ju andra krafter också, Men dessa kanske oftast inte har sådana positioner i sina samhällen att de är något för Ryssland att ”rely on”.
Ryssland kan när så krävs agera snabbt och beslutsamt (tänk på Krim!), men ofta är det lugnt, eftertänksamt, noggrant och försiktigt. Och det ger utdelning. Kuppen i Turkiet, där USA åtminstone delvis var inblandat, har gjort att den turkiska regeringen lägger kursen närmre Ryssland, men längre från USA och Nato. Följer man resonemanget i artikeln så ligger ett närmande till Ryssland mer i den lokala turkiska traditionalistiska och konservativa elitens intresse än att fortsätta försöka uppvakta EU och ta order från USA. – Och även inne i USA finns stora grupper som kan betecknas som ” traditionalistiska och konservativa”, vilket gör att Ryssland kan driva en sorts enhetspolitik även där.
I en global enhetsfront (som kanske aldrig proklameras officiellt men praktiseras ändå) kommer det givetvis att finnas en massa motsättningar mellan grupper och länder. En del lokala eliter kommer att vara svaga och förrädiska, och låta sig köpas upp eller skrämmas till underkastelse under huvudfienden. En del kommer hellre att slåss inbördes än att uppträda enigt.
Men med en ledare som Putin, som är beredd att lugnt samtala med alla som är intresserade av att samtala, kan det bli resultat med anpassning till de lokala omständigheterna. Detta till skillnad mot huvudfienden som ryter ut order och kräver underkastelse utan diskussion. Eliten i USA, den är ”de få” som ”de många” kan enas emot och besegra. Hur det sedan blir när/om USA avvecklas som supermakt, det är en annan fråga. Det finns ju alltid risken att enigheten bland segrarna upphör när den sammanhållande kraften försvinner. Men vi får ta en sak i taget.
Denna försiktighet kan naturligtvis, som i artikeln i Russian Insider, förklaras med att Putin har tillägnat sig judo-filosofin. Men det är ganska ytligt tänkande. Ett exempel på samma mentalitet i sovjetisk politik ser vi i augusti 1939. Japan invaderade Mongoliet, men slogs tillbaka av sovjetiska styrkor vid Khalkin Gol. Den sovjetiska militären ville förfölja in på japanskt område i Manchuriet, men fick nej på det. Japanerna hade fått nog och angrep inte Sovjet igen. Resultatet blev att Sovjet slapp vidare krig i öster tills man själva var redo att slå till 1945. De sibiriska divisionerna kunde sättas in vid Moskva 1941 i stället, vilket kan ha avgjort andra världskriget i Europa. Det var i väst Sovjet hade sin huvudfiende, inte i öst.
Bra inlägg och bra sammanfattningar av det internationella läget i stort. Du redogör på ett balanserat sätt för hur Ryssland de facto har agerat, genom en lugn och stillsam analys baserad på fakta.
Putins reaktion på nedskjutningen av det ryska stridsplanet, den som helhet rätt så balanserade strategin i Ukrainakrisen och övriga saker du beskriver, bekräftar den återhållsamhet Putin och regeringen präglats av. Till och med Hultqvist och därmed Sverige har inbjudits till säkerhetskonferens med Finland för att få möjlighet att medverka till ett bättre säkerhetspolitiskt läge.
Regeringen verkar helt ställda av denna inbjudan. Har inte svarat ens, vilket är häpnadsväckande och inkompetent. Såväl Frankrike som Tysklands utrikesminister Steinmeyer har signalerat att EU behöver närma sig Ryssland för dialog och lägga ner allt vapenskrammel. EU splittras delvis i grunden av den här frågan. Sanktionerna är på väg ut, det kan man nog utgå från. Det kostar för mycket för enskilda länder inom Europaunionen och det räcker då man samtidigt genomskådat att det enbart handlat om USA:s säkerhetspolitiska intressen, för att söndra och härska på de europeiska kontinenten.
Du har helt rätt när du säger att det är den amerikanska politiska ledningen som är globalt drivande i kampanjerna mot Ryssland. Utan den drivkraften skulle kampanjen inte finnas.
Kampanjen är delvis irrationell och vilseledande och har sitt ursprung i att USA vill hålla Ryssland och EU i låsta positioner genom att driva tesen om att det krävs ett krig i området, för att krossa de ryska ambitionerna.
Alla amerikanska resurser mobiliseras nu för upptrappningen i sydkinesiska sjön, där enorma gas och oljefyndigheter ligger samt världens största sjöhandelsled. Området är redan säkrat militärt av kineserna och de har helt kontroll över området. Eftersom USA är ekonomiskt förintat och måste agera i Sydkinesiska sjön med nya krediter i en eventuell upptrappning är det inte mycket som talar för en allvarlig öppen militärkonflikt. Osvuret är dock bäst, då det finns starka krafter i nationen för att ta striden, inte minst från försvarsindustrin.
Men som du skriver Björn, vad händer med enigheten bland segrarna när världens supermakt går under? Den sammanhållande kraften mot USA idag manifesterad av det militära samarbetet Kina och Ryssland, exempelvis deras gemensamma flottmanövrar i Sydkinesiska sjön nu i september. För övrigt den tredje gemensamma övning inom kort tid, senast i Medelhavet.
Blir det balans i det nya systemet eller kan det finnas imperialistiska ambitioner hos de ryska och kinesiska ledarna?
Hans A!
Det finns säkert ”imperialistiska ambitioner” hos de ryska och kinesiska eliterna. Men den dagen den sorgen. De som med sympati för det franska folket sjöng med i ”Under takåsarna i Paris” 1942 hade ingen anledning att ångra sig 10-20 år senare när Frankrike bar sig nedrigt åt i Algeriet.
Svar till Hans’ avslutande fråga: det finns imperialistiska ambitioner hos båda makterna, om man därmed avser kapitalexport för att erövra och kontrollera nya marknader – samt att denna expansion kan understödjas med militära medel om så anses nödvändigt. Den imperialistiska konkurrensen hänger på att det finns kapitalistiska stater som konkurrerar om herraväldet. Särskilt Kina har ju stora resurser och köper in sig på många håll, både i Tredje världen och i Europa. Kina har en del militär under FN-flagg i Afrika, och kan därmed träna in manskap på strid i den miljön. Dessutom bygger man i militärbas i Djibouti.
Hur skulle förhållandet mellan Sverige och Ryssland se ut? – Vågar inte gissa. Kanske ryssen fortsätter att betrakta svensken som en hysterisk knäppgök som man inte behöver bry sig om, men som det ändå går att göra affärer med.
Att sovjetisk militär ville fortsätta in i Manchuriet efter segern vid floden Chalchin-Gol 1939 tror jag inte på. Chalchin-Gol var en logistisk mardröm för Röda armén, med närmaste järnvägsstation 65 mil bort och dåliga vägar.
Japan och Sovjet hade olika uppfattning om var gränsen mellan Mongoliet och Manchuriet gick, något som ledde till nästan ständiga gränsstrider under 1939.
Sovjet uppnådde sina syften genom segern vid Chalchin-Gol, och japanerna valde efter detta en ”sydlig strategi”. Att den sovjetiska militären efter den stora segern skulle velat ge sig på något så vanskligt som en invasion av Manchuriet låter helt osannolikt.
Jag vet att Jan Myrdal i sitt tal på Segerdagen i Stockholm i maj i år hävdade just detta, men jag har aldrig kunnat hitta något belägg för det.
Har just återkommit från en semestervecka i Ukraina i en av Sovjetunionens fyra ursprungliga Hjältestäder. Av tre personer med god inblick i vad som händer mellan Ryssland och Ukraina, som jag pratade med och känner sedan länge, trodde två att ett kraftig eskalering av kriget från Rysslands sida är under planering.
Notera följande sekvens: 28 juli, Krims federala distrikt upphör att existera; 9 augusti, Putin och Erdogan träffas i St Petersburg; 10 augusti, Putin ändrar helt tonläget gentemot Ukraina efter en minst sagt märklig, påstådd ukrainsk terroraktion riktad mot Krim.
Jag ska inte här gå in på de olika tecken som finns, men det finns all anledning att noggrant följa utvecklingen.
Kinas kapitalexport har ökat dramatiskt under 2000-talet. Inledningsvis i det östasiatiska området och i Afrika. 2010 seglade kineserna upp på femte plats när det gäller kapitalexport. USA och Tyskland är de största exportörerna av kapital och Kina ökar konstant sin andel. I förhållande till varuexporten så överstiger den fortfarande kapitalexporten, men Steigan säger att den är på väg att överstiga varuexporten.
Hur som helst är tendensen klar. Vanligtvis är man ute efter billig arbetskraft, men kineserna exporterar parallellt egen arbetskraft som i Libyen. Kinesiska oljebolag på plats, men också tusentals oljearbetare, uppemot 20 000, som hastigt fick lämna landet när Libyen angreps.
Mats L!
Att det var 65 mil till tåget hade inte varit något hinder för Sovjet att placera en armé i vägen för japanerna i östra Mongoliet. Då hade de kunnat göra ytterligare en framstöt, inte så långt, men att förfölja de slagna styrkorna över gränsen en bit.
Som jag uppfattar saken var det den lilla detaljen det hängde på, men Moskva såg den större bilden: en liten framstöt kunde medföra konsekvenser som var svårare att hantera än att så att säga ”låta udda vara jämnt”, och ge större utrymme för att manövrera på den betydligt farligare europeiska scenen. Ungefär som idag, när Turkiet kunde ha fått rejält spö för ett tag sedan, men nu åker Erdogan till Ryssland och tvingas prata om ”min vän Putin”.
Har grunnat på var jag fick uppgiften ifrån, om det var Myrdal eller på annat håll. Men forskningen i Sovjethistorien går ju framåt, och Myrdal kanske helt enkelt ”gått till läggen”, som han väl brukar säga?
Ingen har väl missat att Putin nyligen bytte ut sin stabschef. Gamle KGB-kollegan Sergej Ivanov fick gå för att ge plats åt Anton Vayno.
Det visar sig att denne Vayno skrivit en ”vetenskaplig” artikel som han publicerat i en rysk tidskrift med titeln ”Aktivering av framtiden”. Artikeln är skriven på ryska.
En rysk kollega fäste min uppmärksamhet på artikeln. Han har också
läst den och hans uppfattning är klar: ”crackpott”.
Även New Yorker har uppmärksammat Vaynos artikel men är något mer återhållsam i omdömet än min ryske kollega.
Man undrar hur en person som skriver ”crackpott” kan avancera till
en av de mäktigaste positionerna i Ryssland.
(Om någon läst artikeln och inte håller med om att det är ”crackpott”, skulle det vara intressant att höra argumenten. Det förutsätter dock att man har god insikt i Heisenbergs obestämbarhetsrelation, rum-tiden och Gödels ofullständighetsteorem.)
New York Times framställer sig självt som högst obskyrt när det gör visst nummer av att Anton Vaynos namn blir ”voyna” om man låter ”a” och ”o” byta plats. Och ”voyna” betyder krig!
Men Anton Vaino bör med sin estniska bakgrund (först vid 16 års ålder utflyttad till Moskva) ha hetat Anton Väinö. Och krig heter på estniska ”soda” och på finska ”sota”.
Väinö är vidare ett vanligt namn i Estland och Finland och är en förkortning av Väinämöinen. Denne är i finsk mytologi den viktigaste hjälten i det finska nationaleposet Kalevala. Son till Luonnotar.
Väinämöinen sägs ibland vara upphov till världens skapelse. Mest populär är han dock i de berättelser där han möter stora äventyr och trolldom. Bland annat besökte han underjorden och tog sig levande tillbaka.
Han beskrivs som en vis, äldre man med en kraftfull, magisk röst. I det angränsande Skandinavien delade Oden många egenskaper med Väinämöinen såsom anknytningar till magi och poesi.
Jag tror inte att utnämningen av Anton Vaino innebär att vi står inför något omedelbart ryskt anfall.
Enligt New York Times och andra är Vainos bok formad av en massa mystiska New Age-idéer. Men är de inte desamma som idag, rätteligen, kritiseras av UNT – som dock ännu inte upptäckt den ”putinska” kopplingen.
Sedan har Sergei Ivanov inte blivit skjuten eller tvångsförflyttad till Sibirien. Han lär dessutom tala svenska flytande.