Juni 1979
Kunskap är verbalnominet till känna/till/. Känna till vad? Städerna i Transsylvanien? Henrik den Sjundes hustrur? Andra entropilagen? Namnen på planeterna? Linnés system? Osäkerhetsrelationen? Estrar och syror? Franskklassikerna? Tang-poeterna?
Jag tror mig veta, utgående från den språkligt slappa användningen av ordet kunskap, vad ni menar med ordet / liksom alla skolfuxar: nämligen vad ni själva lärt er. Ur den enorma mängd av vetande, som mänskligheten har ni plockat ut, vad ni en gång – på skol- och universitetsbänk, fick er itutat och itrattat, och som ni nu, ex professions, mot rundlig betalning åter tutar ut, och upphöjt det till en helig ko.
Jag är nämligen säker på, att många av ”humanisterna” och ”samhällsvetarna” bland er har mycket litet begrepp om atomkärnor, kvantmekanik, kokarreaktorer och halvledare, att ”naturvetarna” och andra är lika ovetande om skillnaden mellan Shia- och Sunni-islam – så viktiga för situationen i dagens Iran, att naturvetarna och humnaisterna vet skäligen litet om sociologiska stratifieringsteorier, Keynes teorier eller socialantropologi och att de allra flesta av er vet näst intill ingenting om modern transformationell språkteori. Och ändå är allt detta viktiga beståndsdelar i vår tids vetande plus oändligt mycket därtill.
Där ni sitter i ert klassrum och tutar ut er lilla bit av mänsklighetens oändliga vetande, så vet ni inget om, och förstår inget av, vad kollegan i nästa klassrum håller på med – och vice versa. Men som de skolfuxar ni är, så upphöjer ni ert lilla kunskapsgebit till ett sinne qua non för vårt lands och varför inte väldens – fortbestånd.
Ni har ofta för länge sedan själva slutat att lära er – annat än små tillskott till det ni redan vet. Lärare är ofta mycket dåliga lärande. Eftersom de oftast har med unga människor att göra, som ännu mindre än de själva, så lever de ofta i en vanföreställning om att sitta inne med stora kunskaper. De saknar perspektiv på, vad som är en levande kunskap i en värld, där dagens sanning är morgondagens lögn. Just detta föränderliga kunskapsbehov skrämmer dem – vilket som sagt lärare i allmänhet avskyr – dels skulle göra den lilla kunskapsmängd, som i skolan upphöjs till något heligt, värdelös och därmed beröva dem deras födkrok.
Ni borde begrunda det visa i vad den mycket ”bildade” stora tyska diktarinnan Elisabeth Langgässer en gång sade: ”Min obildning har vissa luckor.”
I denna reaktionära syn på Kunskapen – med stort K – möts gamla och nya reaktionärer. De gamla reaktionärerna, borgarna, som i alla tider, i sin bornerade uppblåsthet, har upphöjt sin ”kunskap” – salongskunskapen – till ”bildning”, och den nya, ”vänstra”, á la herr Myrdal, som likt vilken bildningskälkborgare som helst blir förbannad, när ungdomar visar sitt ointresse för Balzac eller vad det nu var, som han hade mutat in som sitt lilla kunskapsbebit, eller som i någon slags leninistisk – elitistiskt – översitteri vill pracka på arbetarklassen sin förstuckna borgarbildning. – Reaktionärerna till höger och vänster möts i skolornas personalrum som i SACO-strejkerna.
Skall vi återigen ha små snälla statarbarn, som rabblar drottning Kristinas liv / God natt, jord /? Var det denna kunskap som så småningom fick bort statarsystemet? Var det Puschkin, som lärde Petrogradarbetarna storma Vinterpalatset? Var det med sin kunskap om klassisk kinesisk poesi som Mao omdanade det kinesiska samhället? Vad är det för kunskap, som vi behöver, för att klara lågenergisamhället, anomiproblem och arbetslöshet? Inget svar. Det gäller ju inte kunskap om något – bröd och vin. I ert fall: en födkrok, vars ihålighet skulle kunna avslöjas.
Det skulle kunna avslöjas, att människor faktiskt kan klara sig utan att kunna tyska, standardavvikelse eller Tegnér. Men då skulle ni ju bli arbetslösa!
Visst behöver barnen lära sig läsa, skriva och räkna. Om det behöver inte ordas. Men utöver detta behöver de lära sig en sak: att vi lever i ett klassamhälle, där ord som kunskap, intellektuell, antiintellektualism etc. har klasskaraktär. Visst behöver de kanske lära sig en hel del, som är värdefullt. Men framförallt behöver de kanske lära sig borgarnas och skolfuxarnas kunskap för att genomskåda den, genomskåda dess klasskaraktär, genomskåda, att mycket av det, som idag har utnämnts till kunskap, är det, därför att borgarna och skolfuxarna bestämt spelreglerna för ”kunskapsspelet”. Det är de, som har bestämt, att Tegnér är kunskap men inte Kazantzakis, Gibran eller Beckett, att latin är kunskap men inte arabiska, att filosofi är kunskap men inte modern språkteori, att Sveriges industrier är kunskap men inte jordförhållanden i Sydamerika eller nykolonialism, och att bridreaktorer, protons och relativitetsteorin bara är kunskap för ”naturvetare”.
Ni talar om demokrati, men det är en demokrati på borgarnas villkor, där medborgarätt som heter pengar har förbytts i den medborgarrätt som heter kunskap – borgarkunskap.
Ni vet mycket litet om en revolversvarv, en elmotor och målarfärger, mycket litet om arbetsriskerna i hamnen eller i en asbestfabrik, mycket litet om hur en verkstadsklubb arbetar eller ett AMU-center eller en arbetslöshetskassa fungerar, men ni kräver att andra skall falla på knä för era katederkunskaper. ”You are a humbug, Sir”.
Till sist: ni skyller på SÖ för era misslyckanden. Vad fan har SÖ att skaffa med vad som sker i ert klassrum? Där är ni ju kungar. Ingen kan lägga sig i vad ni gör. Läroplanernas luddiga formuleringar lämnar ett nästan totalt fritt spelrum.
Men ni sköter klassamhället i ert klassrum. Ni möter borgarbarnen, som snällt slickar i sig vad ni säger, därför att ni talar samma språk som deras föräldrar. Och ni möter underklassens barn, som inte förstår er därför att deras livserfarenheter är så olika era.
Men eftersom ni, liksom alla reaktionärer, är naiva – annars skulle man ju inte kunna vara reaktionär – eftersom ni inte begriper att samhällskrafter och klassförhållanden är något som slår igenom överallt i ett samhälle, och som inte försvinner genom påbud från SÖ eller genom att elever hänger med näsan över boken, så söker ni syndabockar: sossar, SÖ, byråkrater etc. Ni är själva ett exempel på, hur litet den typ av kunskaper ni predikar har med verklig kunskap att göra: tvärtom, era halv- och kvasikunskaper hindrar er – genom sin pöseffekt – för att skaffa er verklig kunskap: insikt i människans villkor som samhällsvarelse.
O tempora – o mores – lamentationerna har alltid funnits och kommer alltid att vara med oss. Dom har ännu aldrig betytt något: historien har fortsatt sin gång dom förutan.
Reaktionärer i alla katedrar – och av alla kulörer – förenen Eder – gärna. Sverige lär nog överleva – er!
Hälsningar
Manlig von Namn
lektor Namnförtydligande
Gatuadress 4
Lidingö
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: bok, kunskapsrörelsen
Is this what he meant? The difference between knowing the name of something or knowing something?
Richard Feynman’s father Melville Feynman encouraged his son’s fascination with science in all possible ways. While not pushing in any particular direction his father would explain things about the way the world worked. Melville taught his son at a very early age ’the difference between knowing the name of something and knowing something’. To quote one of Richard’s oft-quoted anecdotes about his father who often took him out in the forrest looking at birds and telling about them:
The next Monday, when the fathers were all back at work, we kids were playing in a field. One kid says to me, “See that bird? What kind of bird is that?” I said, “I haven’t the slightest idea what kind of a bird it is.” He says, “It’s a brown-throated thrush. Your father doesn’t teach you anything!”
“But it was the opposite. He had already taught me: “See that bird?” he says. “It’s a Spencer’s warbler.” (I knew he didn’t know the real name.) “Well, in Italian, it’s a Chutto Lapittida. In Portuguese, it’s a Bom da Peida. In Chinese, it’s a Chung-long-tah, and in Japanese, it’s a Katano Tekeda.”
“You can know the name of that bird in all the languages of the world, but when you’re finished, you’ll know absolutely nothing whatever about the bird. You’ll only know about humans in different places, and what they call the bird. So let’s look at the bird and see what it’s doing—that’s what counts.”
In this way Richard Feynman learned very early the difference between knowing the name of something and knowing something.