PÅ SISTONE HAR jag kunnat njuta av att få diverse olika lektioner. Den lektion som jag nu vill ta upp handlar om vad journalistik och diplomati är. Det är en mycket konkret händelse som lett fram till att jag nu tror, att min förståelse för dessa lyfts till en högre nivå. Händelsen det handlar om är hur presidenten från Turkiet, Recep Tayyip Erdogan, först mötte USA:s president Joseph Robinette Biden och därefter Rysslands president Vladimir Vladimirovitj Putin. Det första mötet ägde rum i samband med generalförsamlingens möte. Det andra straxt efteråt i Sochi vid Svarta havet.
För att få lite hum om vad mötena handlat om vände jag mig först till Alexander Mercouris på the Duran.
Jag har vant mig vid att lyssna på AM. Jag tycker han är mycket kunnig och drar självständiga slutsatser. (Redan har jag dessutom hört honom säga hur han haft fel i en del kommentarer). Han meddelade i stort sett att Erdogans möte med Biden, för Erdogan blivit en besvikelse, då Biden inte behandlat honom på ett korrekt (diplomatiskt) sätt. Däremot hade mötet i Sochi varit korrekt och därför också konstruktivt. Den spekulativa slutsats som AM drar (han kallar den så själv) är inte på något vis märklig. Turkiet kan mycket väl, i en inte alltför avlägsen framtid, komma att lämna Nato för att bli medlem i SCO (Eurasia tar form: Hvordan SCO nettopp snudde verdensordenen | steigan.no). Det är definitivt inget märkligt med detta. Nato har en boss som ser andra medlemmar som vasaller, och Nato blir mer och mer obsolet. I SCO däremot behandlar man varandra lika, trots många och ibland ganska stora olikheter, och som Pål Steigan skriver (fast innehållet i artikeln är egentligen av Pepe Escobar) så håller SCO nästan på att vända upp och ner på världsordningen, det vill säga den unipolära håller på att bli multipolär. Erdogan ser naturligtvis detta och tänker på Turkiets framtid.
Detta borde för statsledningar jorden över vara av vitalt intresse, och journalister jorden över borde också inse det, och rapportera om det på ett korrekt vis. Men denna förmåga att verkligen se vad som händer i världen, och handla på ett för det egna landet konstruktivt sätt, den förmågan verkar helt ha försvunnit, inte bara från mindre betydelsefulla stater som Sverige och Norge, utan även från jordens mäktigaste militärstat; ja USA är globalt sett en militärstat, det vet folken jorden runt, som fått lida av USA:s många krig och understödda statskupper. Förmågan har också försvunnit hos de mer publicerade journalisterna i dessa länder, det vi kallar Mainstream Media (MSM).
För att få lite mer synpunkter vände jag mig sedan till AsiaTimes. Där kan man ofta läsa intressanta inlägg i ekonomi och militära frågor. Kvalitén är mycket varierande, liksom perspektiven. Jag läste den här. Redan av rubriken på artikeln kan man se att journalistens (Jonathan Gorvett) sätt att ta itu med sin arbetsuppgift inte kommer att få honom att klara den. Valet av bild från Sochi-mötet är till exempel ganska avslöjande. Varför välja just det av alla dessa möjliga putin erdogan – Bing images?
Den tredje källan jag gick till var RT. Här ser man i artikelrubriken en annan utgångspunkt, pragmatism. Putin och Erdogan har bägge sina respektive länders intressen för ögonen, naturligtvis färgade av respektive presidents erfarenheter. Bägge ser de, att den andre har många uppfattningar som man själv inte delar, men att det också finns många frågor som kan leda till samsyn, och förmodligen är dessa fler. Journalisten, Tarik Cyril Amar från Turkiet, har visserligen valt ett liknande foto som Jonathan Gorvett valt (om fotona nu inte är valda av respektive redaktion) men innehållet har en helt annan och mycket mer fruktbar utgångspunkt. Dessutom skriver Tarik också om hur illa ute många journalister är när de skall redogöra för denna typ av händelser. Han skriver till exempel:
“Kommentatorer Jorden över har varit snabba, och i USA:s och EU:s fall, ibland missvisande. Till en viss del beror det på nyhetscykelns krav på snabbhet. Men det finns också en annan orsak. När det gäller förhållandet mellan Moskva och Ankara, så sätter många observatörer vagnen före hästen, och börjar med att ställa fel frågor.”
Han betonar alltså också att det är vi i Väst, USA och EU, som främst är behäftade med detta lyte. Det betyder att vi, medborgarna i Väst, inte på ett någorlunda korrekt vis får veta vad som nu sker ute i världen. Vi drabbas också av att våra överheter, åtminstone i internationella frågor, alltför ofta ställer upp på de önskningar som demokratin USA står för. Ja just så kallas jordens mesta krigarstat här i Väst (i svensk TV och radio till exempel), samtidigt som Ryssland och Kina omtalas som autokratier, som har regimer, inte regeringar. Detta beror på att vi – även jag – är fostrade i det gamla koloniala synsätt som kom ur de koloniala erövringar som västvärlden startade för några hundra år sedan, och som alltjämt lever kvar, om än paketerade i mindre stötande omskrivningar. Journalister från andra länder än Väst har mycket svårt för att förstå hur det är möjligt att vara så enormt hemmablinda som vi är.
Journalisten Li Jingjing, på kinesiska CGTN, har till exempel svårt för det. Därför är det både intressant och mycket lärorikt att se henne samtala med en verklig expert på sådana historiska frågor, Vijay Prashad. Samtalet är från den 23:e september och på 43 minuter.
Under samtalet mellan Li Jingjing och Vijay Prashad betonar den senare att betydelsen av vapenaffärer inte får underskattas då vi försöker förstå innebörden av nya strategiska allianser. Så skulle man enligt V Prashad bättre förstå den senast torgförda pakten Aukus. I det sammanhanget nämns också av Wikileaks avslöjade svenska ambitioner att förbättra marknadsföringen av JAS Gripen genom att sända ett antal plan till Afghanistan. Detta meddelades bl a på nyhetssajten OpIndia 21 aug i år.