Den handel och vandel som kreti och framför allt pleti bedriver på så kallade höst- och vårmarknader är mer utförligt dokumenterad i den svenska litteraturen än nästan allt annat. Påståendet kan tyckas en smula överdrivet men kan enkelt ledas i bevis.
Det var sålunda i kvällningen på Värnamo marknad som ”Per och Kersti” bytte ring med Carl Snoilsky som poetiskt förlovningsvittne, och det var på Knuts-mässan i Örebro som Märta Jansdotter blev det första offret för blåpåsen i Hjalmar Bergmans regi. Vidare har August Strindberg rosat Lövmarknaden i Stockholm, medan Carl Tersmeden har gett Påls-mässan i Hedemora ett fräscht marknadsanlete. Till detta ska läggas att ’Distingen’ i Uppsala gått till historien som Marika Stiernstedts tingeltangelfavorit samt att Ox-helgsmarknaden i Filipstad mutats in av framlidne tivoliarbetaren Nils Ferlin:
Rus och brus och marknadstorg
– Kom och låt oss höra!
Har du varor i din korg
till att saluföra?
Men den särklassigt främsta marknadsundersökningen i svenska litteraturen finns utan tvivel i Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag (utkommen 1932 och filmatiserad 1936). Där arrangeras ett sällan skådat fyrverkeri av vanvettiga upptåg med Kiviks marknad som tummelplats. ”En skånsk Huckleberry Finn!” skrev en entusiastisk recensent i Svenska Dagbladet (12 november 1932) om Piratens BB.
Dessvärre är Skänninge Marknad – vid sidan av Kivik den allra största här i riket – alltjämt ett oskrivet blad i den svenska vitterheten. Bristen går emellertid att avhjälpa; jag har själv bevistat de 74 senaste stormarknaderna på sagda Östergötlandsort- och krimskrams-ställe och länge närt en innerlig önskan om att bli marknadskrönikör. Inte minst fjolårsbegivenheterna är väl värda en mässa. Mina intryck av 2017 års höjdpunkter tänker jag nu avslöja på de följande raderna, låt vara med viss tvekan:
På Stora Torget och Vadstenagatan sköt kommersen fart redan vid hanegället på torsdagsmorgonen.
Trots det myckna regnandet var såväl knallar som knallor i sitt esse och visade ideligen prov på oanad handlingskraft. Nyttigheter av alla de slag gick bort för en spottstyver, och tiotusentals penningstinna besökare kunde äntligen bärga livets nödtorft: kopparpannor från Töcksfors, polkagrisar från Gränna, örngott, sängkläder och kulörta häftstift, råttfällor med inbyggd katt, läckra nätundertröjor, moderna konstverk med gråtande barn samt antika serietidningar av oskattbart värde. Tre vänsterskor i omaka par (alternativt fem stycken högerdito) avyttrades till hugade spekulanter, liksom garanterat verksam medicin mot alla hittills kända sjukdomar i mänsklighetens historia. Ja, allt fanns i lager.
I det alkoholstinkande men luxuösa öltältet vid rådhuset arbetade som vanligt tjogtals genomsvettiga bonddrängar från Normlösa och Ödeshög allt vad tälttygen höll. Det beska mjödet skummade, glasen klirrade och klang, dryckerna tappades från fat till flaska, och köerna ringlade sig i sexdubbla led ända till Linköping över Viby, Skärblacka och Malmslätt. En liter Heineken slumpades bort för en krona, och två liter Dortmunder Actien Bier kostade inte mer än en euro. Höll man tillgodo med Lyckholms lättöl, så fick man till och med betalt.
Den sedvanliga hästmarknaden ägde i fjol rum på anrika Munkgärdet för första gången efter att åren dessförinnan ha arrangerats nere i Idrottsparken.
Också på hästfronten var kommersen minst sagt livlig och många var säkert de ögonbryn som höjdes, när beprövade elittravare som Miss Golden Quick, Västerbo Tristan, Lady Papiljott, Digital Flash och, i synnerhet, Magnifik Brodde helt oförmodat bytte ägare och i stället hamnade i stallet på Bjälbo Gård. Även en flock bruna skäckar och fuxar gick åt som margarin i solsken precis som Hannoverhingstarna, de kenyanska vildhästarna och de mongoliska fullblodskusarna. Vid skymningsdags bjöds den tillresta menigheten samt de stackars fålar, märrar, springare och valacker som förblivit osålda på apelkastad biff på hästhandlarfackets bekostnad. Därigenom vidmakthölls den årliga traditionen.
Uppe vid tivoliområdet halvvägs till Mjölby serverades varm pilsner, spunnet socker, nyfångad röding från Stångån, mörkhyade afrikanbollar och andra läckerheter. I polisens tillfälliga frånvaro körde man också motorcykel uppåt väggarna, sköt med luftgevär och tävlade i kast med liten dvärg. Den verkliga attraktionen var emellertid, för sjunde året i följd, MMA-brottaren och världsartisten Alexander ”The Mauler” Gustafssons närvaro. Redan på onsdagen hade Gustafsson landat med sin privata jumbojet i Månsjöns omedelbara närhet uppe på Väderkvarnsbacken, och under hela torsdagen gick han sedan uppvisningsmatcher mot Ture Lång, Lasse Wede, Sankta Ingrid, Ivar Sixten, mig själv och en rad andra prominenta Skänningebor.
Att ”The Mauler” imponerade med sina väldiga marknadskrafter är definitivt ingen överdrift. Tro mig, för jag vet.
Men allt detta är redan historia, som det brukar heta. I skrivande stund kan jag bara innerligt hoppas att årets upplaga av Skänninge Marknad i början av augusti blir en lika genuin folkfest som fjolårets.
Humor är en svår genre. Det roligaste i det här försöket är måhända den lite enpassangaktiga upplysningen att vår ärarde betraktare bevistat marknaden inte mindre än 74 (!) gånger. Fullt så erbarmligt fruktansvärt som skildringen antyder kan det alltså knappast gå till där, även med hänsyn till att i vart fall de 10–15 första besöken knappast kan ha skett på eget initiativ.
Att hästhandeln med salamifärdiga knarkarvrak från den runt milen avlägsna mer eller mindre konkursstapplande travbanan fortgår som vanligt är heller inte så mycket att höja på ögonbrynen åt.
Vill man bevista en trevligare (om än i stora delar lika kommersialiserad) marknad i Östergötland rekommenderas den i Ulrika, traditionsenligt den andra torsdagen i september och med sedvanlig förmarknad på onsdagen. Där finns även en riktig kreatursmarknad med en myckenhet förströelse och handel i animala objekt.
8 hästar drog det förunderliga kreaturet till marknaden i Skänninge. Landets ledande dam hade blivit förtjust i varelsen som ”gjorde flera konster, hvartill han kommenderades på franska. Dess ögon voro små men eldiga. Dess fötter hiskeligt stora”. Skänningeborna voro också synnerligen begeistrade. Upptända av begär att se varelsen som på något märkligt sätt knökts in i Rådhuset var man beredd att begå brottsliga handlingar. Trots att militär inkallades så ansåg man sig ha rätt att undgå åtal genom den enkla åtgärden att hota med att bränna upp hela staden om så skulle ske.
Simsalabim glömdes stölden av 60 riksdaler bort från den som i Rådhuset ordnat förevisningen mot betalning, en Jean Baptiste. Som alla förstår kan ingen hederlig svensk betala en utlänning för att få se en märklig varelse som kommenderas på ett obegripligt utländskt språk. Tillståndet som borgmästaren visade fram var visserligen på svenska, men med sten löstes den frågan. En helt sann historia om Skänninge.
Det som Tord Björk så förtjänstfullt beskriver i raderna här ovan torde vara några av ingredienserna i det så kallade Elefantupploppet i Skänninge den 11 augusti år 1806 – vid en tidpunkt då marknaden i Skänninge gick under namnet ”Olofs-mässan”.
Faktum är att en köpman från Preussen med hjälp av de åtta hästarna – se ovan! – lyckliggjorde marknadsbesökarna genom att, till den renommerade småstadsidyllen, släpa dit en livs levande afrikansk elefant!! Ett sådant djur hade aldrig tillförne besökt Sverige. Däremot hade vi tidigare erfarenhet av både lejon, geparder och leoparder, eftersom den sortens varelser hystes in i samband med Erik XIV:s kröning i början av 1560-talet.
Jag har i min ägo en trebetygsuppsats, som heter just ”Elefantupploppet i Skänninge”. Den är skriven av en Martin Gustavsson, lades fram på hösten 2006 vid universitetet i Lund – alltså precis 200 år efter upploppet – och av titelsidan framgår att Dick Harrison spelade rollen som examinator.
Den som ville veta mer kan kolla ”Sveriges första elefant”.