– Monarkerna i både England och Danmark har diagnosticerats som obotligt sinnessjuka, och dagens Spanien regeras av drottningens älskare. Parmas statschef är imbecill, markgreven av Baden dåraktig, och furstarna i Etrurien och Neapel lider av svår epilepsi. Sardiniens konung anses vara mjältsjuk. Den oprövade Fredrik Vilhelm i Preussen topprids av sin känslomässigt störda hustru; den unge Alexander i Ryssland pekas ut som fadermördare; den tröstlöse Gustav IV Adolf i Sverige…
I dessa ungefärliga banor löpte Hans Axel von Fersens tankar för 216 år sedan (januari 1802). Ingrodd republikan var han på intet vis. Snarare får vi beskriva honom som den mest okuvlige och principfaste rojalist, som någonsin hyllat ett kungligt majestät. Emellertid hade denne ädling, vid 46 års ålder, haft unika möjligheter att se sig om i världen, och han var en ovanligt samvetsgrann betraktare. Nu gillade han inte längre vad han såg: den tidiga 1800-talsvärlden saknade klass, inte minst typisk Fersen-klass. Förkrossad mindes han svunna tidevarv.
Sedan Birger Jarls tid hade inga svenskar levt ett så dramatiskt och omväxlande liv som greve Fersen, och ingen hade förärats så många uppdrag som han.
Redan som 15-åring utnämndes den unge greven till löjtnant vid ett regemente i Paris, och med tiden avancerade han till generalmajor och generallöjtnant i Sverige. I åtskilliga år verkade han som konung Gustav III:s mest betrodde mullvad. Hans ministerportföljer blev efterhand i det närmaste lika många som hans aktieportföljer, och han tjänade som ambassadör på såväl officiell som inofficiell nivå i flera länder. Åren 1780–1783 slöt han upp bakom markisen de Lafayette och stred sedan framgångsrikt på rebellsidan i Nordamerikanska Frihetskriget. Gods och gårdar, slott, borgar och stora herresäten ägde han i överflöd och övermått, bl a i Östergötland (Ljung och Löfstad) men också i Stockholm, Frankrike och Västindien.
Axel von Fersen behärskade sju språk. Oupphörligt talade han med lärde män på latin, däremot högst sällan med bönder på bönders vis, och han gjorde av ohejdad vana skillnad på folk och folk. Wolfgang Amadeus Mozart, Joseph Haydn, Francois Voltaire, George Washington, Napoleon Bonaparte plus en flock andra celebriteter konverserade han på livets stig – men han växlade strängt taget aldrig ett ord med de fattiga och elända.
I strumplästen mätte denne herrskapskarl vid pass 190 cm, och mängder av kvinnor i alla väderstreck formligen dyrkade honom. ”Bildskön” är ett attribut med omisskännlig Fersen-klang. Men han väckte också ont blod i vida kretsar. Belackarna dömde ut honom som arrogant, högfärdsgalen och självgod. Vännerna replikerade med bestämningen ”officer och gentleman”.
Greve Fersens livsprojekt stavades Marie Antoinette. Hon bar Frankrikes drottningkrona, residerade i Versailles, hade 4.000 betjänter, ansågs oemotståndlig och blev, någon gång på sent 1770-tal, kvinnan framför andra i den svenske riddarens hjärtkammare och dito förmak. Att hon redan var gift med den föga intagande Ludvig XVI generade varken den rågblonde ädlingen, drottningen själv, hennes många betjänter – eller ens konung Louis.
Hans Axels känslor för Marie Antoinette var djupa och ömsesidiga. När hon och övriga kungafamiljen sattes i husarrest efter 1789 års revolution, gjorde von Fersen allt för att befria dem: riskerade sitt liv, skrev petitioner, organiserade Europas kontrarevolutionära truppstyrkor, satsade ofantliga belopp ur sina egna välfyllda övreståndsfickor o s v. Framför allt iscensatte han den tragikomiska flykten sent på natten mellan den 20 och 21 juni 1791.
De flyende utgjorde en gigantisk skara. Förutom majestätet, drottningen och deras båda telningar (av vilka den sexårige prinsen möjligen hade svenskt blod i ådrorna) rymde dussinet knektar och kungliga tjänsteandar i skydd av juninattens ljusa mörker. Vidare fanns inte mindre än 136 kamplystna hästar i de sammansvurnas följe. Förgyllda pottstolar och tonvis med kläder ingick dessutom i rekvisitan. Som mästerkusk fungerade givetvis den behjälplige greven själv.
Men helt nära Varenne slog blixten ner från de leende sommarskyarna: en revolutionär postmästare, monsieur Jean-Baptiste Drouet, kände igen drottningen, slog genast larm och satte därigenom punkt för hela flyktäventyret. Drygt två år senare besteg Marie Antoinette schavotten och giljotinerades. Då var hon, 37 år gammal, redan vithårig.
Österrikaren Stefan Zweig har tecknat hennes livshistoria med varsamma penseldrag. Denna biografi är en av de klassiska i genren och en stor läsupplevelse.
Greve Fersen kom att förbanna den 20 juni, olycksdygnet, i hela sitt återstående liv. Genom en ödets nyck blev hans egen hädanfärd lika våldsam som Marie Antoinettes. Under en begravningsceremoni i Stockholm stenades, pryglades och mörbultades han till döds av en rosenrasande pöbel. Rak i ryggen och med orubblig min höll den angripne stilen in i det sista. Officer och gentleman!
”Det fersenska mordet” ägde rum år 1810 – enligt kalendern onsdagen den 20 juni.
Att denne överklasspersonlighet deltog i det amerikanska kriget på rebellernas sida, kan det också säga något om den amerikanska ”revolutionens” verkliga karaktär? Med andra ord ett uppror lett av slavägare som visserligen ville ha en republik, men inte demokrati. Alltså ingen makt för de människor som von F. förmodligen inte ville prata med!
Björn N!
von Fersen deltog nog på amerikanarnas sida därför att Frankrike gjorde det! Redan på den tiden insåg imperialister att det kunde tjäna deras intressen att understödja befrielserörelser, verkliga eller förmenta, som hade udden emot en av deras egna imperialistiska rivaler.
Sedan bör vi när det gäller den amerikanska revolten inte löpa händelserna i förväg. Sant är att revolten delvis riktade sig mot brittiska försök att inskränka slavhandeln, men i ett vidare perspektiv riktade den sig mot monarkier. USA blev ett föregångsland som REPUBLIK och tjänade som sådan som inspiration för den franska revolutionen.
von Fersen blev lynchad, oklart vilka som egentligen stod bakom, misstänkt för att haft livet av den nye svenske tronföljaren, den danske (!) prinsen Karl August.