En inte så tjusig epok

ren kring 1980 slog det postmodernistiska betraktelsesättet igenom. Ingenting gick att framställa klart och tydligt. Inom arkitekturen favoriserades stilblandningar, det var en lek med former. Det förflutna framställdes som berättelser, ingen kunde överordnas den andra. Det viktigaste med franska revolutionen var inte vad som faktiskt hände, framhöll en postmodernistisk profet; kanske hände inte så mycket. Viktigt var hur det som hände betecknades: förändringen blev normaltillståndet, beteckningen frigjordes från den betecknade. Politik kunde tolkas som språkspel, maktförhållanden kändes som en tröttsam fiktion. Talet frigjordes från syftet med talet, målet från meningen. A linguistic turn!

På ett ytligt plan kunde postmodernismen uppfattas som en upprorsrörelse, med den reservationen att uppror av upprorsmakarna själva uppfattades som futilt och narraktigt. Något framsteg, klivet från A till B, var inte längre att tänka på. Det fanns heller inga helheter att beakta, endast fragment och spillror av föreställda visioner, brutna tankelinjer, eroderade bastioner. De litterära uttrycken förlorade sin förståelsepotential, fast kunskap relativerades och ersattes av kunskapssyner, kunskapsobjektet blev någonting annat, en tankekategori, än det fysiska eller ideella föremålet för kunskap.

Institutionaliserad vetenskap kunde beskrivas som någonting totalitärt. Och det fanns nästan ingen samhällelig motståndskraft mot den postmodernistiska störtfloden. En tidigare tongivande vänster å sin sida sträckte vapen och lämnade banan.

I efterhand är det så tydligt att postmodernismen var en högerströmning, en protest mot marxism och andra teoretiska fastlåsningar. Den ingick en de facto-pakt med de krafter som motsatte sig ett strukturerat och långsiktigt samhällsbygge, motsatte sig all social ingenjörskonst och ett empiriskt studium av olika verkligheter. Det moderna projektet hade varit en motvikt till och en vägran att acceptera ostyrigheter och anarki i de rådande systemen, ett fullföljande av upplysningens tro på förnuft i mänsklig sammanlevnad, i samhällsplanering, och på förklaringar enligt orsakslagen. Voltaire’s Bastards hette en kultbok (av kanadensaren John Ralston Saul) som gjorde upp med teknokratiskt expertvälde och sjöng individualismens höga visa. Professionernas beprövade erfarenheter och lärdom misstänkliggjordes, var det inte lika bra att improvisera sig fram?

Nu gavs paradoxerna fritt spelrum, retoriker och karismatiker intog scenen, det träliga vardagsarbetet och en konst som återgav motsättningsdrivna livsprocesser kunde förlöjligas som någonting fullkomligt otidsenligt, rentav lumpet. Också det akademiska gav ganska snabbt upp sina sanningsanspråk och sin objektivitetssträvan. Det utvecklades på universiteten en kompromisskultur där man utan svårare konsekvenser kunde ge avkall på principer och kvalitet. En flodvåg av anti-etatistisk propaganda avsåg, och lyckades i viss utsträckning, rubba tilltron till institutionerna. Den traditionella partipolitiken naggades i kanten av tidiga populistiska motreaktioner. Postmodernistiskt tankegods erövrade till slut också en sådan fästning som Svenska Akademien och kröntes med lager och kungliga medaljer.

En efter en abdikerade gamla eliter. Diskursförmåga tog över där en kulturell kanon hade funnits och gjorde det offentliga samtalet alltmer abderitiskt, obegripligt. Samhället började bestå av många samhällen, ”särintressen” hette det innan särarts- och identitetspolicyn helt slagit igenom. Den militära värnplikten och totalförsvarsplikten avvecklades stegvis, och valfrihetsdogmer kom att appliceras också på en fråga som nationens överlevnad. Istället för medborgarsamhället uppstod på det retoriska planet ett civilsamhälle med liten koppling till de offentliga angelägenheterna: ”civilisten” rycktes loss från sin tillhörighet i den allmänna gemenskapen. Valdeltagandet sjönk, den materiella levnadsstandarden steg, inkomstskillnaderna ökade. De socialistiska ekonomiernas fall och systemskiftena i den politiska repressionens landskap blev en triumf för det postmodernistiska seendet. Allt föreföll nu möjligt, var och en sitt eget projekt.

Mångkulturer, pluralism i termer av ett återupptäckt Europa blev en populär besvärjelse, en omhuldad frihetsfantom.

Förlusten av auktoritativa utsagor, utplåningen av en skarp och tydlig gräns mellan privat och offentligt, intimiseringen av den offentliga sfären, kulten av förebilder eller monster i medialiseringens kölvatten, en kollektiv ovilja att skilja det fiktiva från det faktuella långt innan fake news kom på var mans läppar (är inte allt vi uttalar oss om arrangerade berättelser?) blir särskilt försvårande, om opinionsbildning – som har skett – förvandlas till vardagsvara, en slit-och-släng-produkt och ett forum för gyckel. När värdehierarkierna raserades, blev de reellt existerande hierarkierna mer svåråtkomliga för ögat, de kunde dölja sig i luftiga ordmassor och pråliga kreationer. En barockisering av det representativa infann sig i det sublimas ställe. I vissa folklager blev anspråket på att kunna göra sig gällande, att sticka ut, så pressande att kroppstatuering måste tillgripas. Den är knytblusens undersida. Det paradoxala resultatet: en ny form av uniformitet eller standardisering.

En annan paradox är att det i dagens debatt nästan alltid är vänstern – vad den nu sedan består av – som får klä skott för det flum som har följt i postmodernismens spår, antagligen primärt en följd av dess egen iråkade historielöshet och därmed benägenhet att lockas av den ena
”omstörtande” modefilosofin efter den andra. Vänstern har gjort sig urarva, högern (man talar i Sverige om ”Alliansen”) har tappat orienteringen. Desperat försöker man på ömse håll att ”lyfta” frågor – man väcker inte längre diskussion, ty den pågår hela tiden som ständigt pladder, och pladdret gäller det att tränga igenom med hjälp av strateger och sakkunniga (som mycket sällan är verkligt sakkunniga i ordets grundbetydelse). Ideologier har fått ge vika för ordlekar, reklamspråk, schabloner – man kan till och med ta patent på vissa uttryck, som ”livspussel” – vilka inte enbart fungerar mobiliserande utan bildar den postmoderna politikens väsenskärna. Ideologier sätter ramar, i globaliseringens tidevarv vill man vara gränslös, fri från bindningar och traditioner.

ostmoderniseringen innebar en estetisering och en kolossal avintellektualisering av det andliga klimatet. Idékritiken försvann, det ytliga och utseendefixerade vann terräng. Branding, varumärkesfetischism! Bildning blev ett alltför tungt bagage för den postmoderna människan. Hon begär istället ett aldrig sinande, aldrig tillfredsställt mått av underhållning, fjäsk, också lättja. Den som lutar sig mot konservativa hållningar misstänks genast för onda avsikter. Papper och penna är bakåtsträvande, inte kulturbevarande. Skolan ska vara pyssel och knåp. Och varuutbudet styrs till stor del av rent sensationalistiska förväntningar. Om den nya kommunikationstekniken för hundrafemtio år sedan kunde ge upphov till föreställningen om en nervositetens tidsålder, blir den postmoderna individen nervös om han inte får flacka från plats till, om han inte ges ett permanent tillskott av upplevelser. Han måste sysselsättas, även om verksamheten är av rent terapeutiskt slag. Asyler finns det inte längre för trasiga personer – istället grasserar en mordisk självmordsjournalistik, med bevisligen epidemiska effekter – och reflektion är ingenting som premieras i det nutida produktionslivet, där den konkreta arbetsplatsen flyttas från dag till annan och tanken på tjänsterum, ett refugium, möts med bannbullor.

Flexibilitet är termen för detta, en påfordrad obeständighet, en idylliserad flyktighet. Metodiska tillvägagångssätt har kunnat utmålas som slö rutin, medan den informella andan i inlärning och utförande ses som individanpassning och kundorientering. ”Flow” var under en tid lystringsordet för dagen. Det genomorganiserade samhället, en paroll med positivt meningsinnehåll under ett par efterkrigsdecennier, stod i vägen för en satsa-på-dig-själv-mentalitet som ingenting hade med meritokratisk strävan att göra utan snarare med en önskan om att få vara lättfärdig och risktagande utan att gå förlustig sitt sociala anseende. I regelverken infördes ändamålsparagrafer som ersatte normstyrning med målstyrning. Gick målstyrningen över styr, kunde den korrigeras med hänvisning till beordrade värdegrunder, ett utomadministrativt förfarande som gjorde invanda myndighets- och företagskulturer långt mer befallande än tidigare. Demokrati och rättsstat var inte prioriterat av postmodernisterna. De ägde alltid tolkningsföreträde.

Erosionen av lagstaten var logisk. Det partikulära tillskansade sig rättigheter. Detta öppnade vägen för en politikens juridifiering. Medias fokusering på skandaler snarare än intressekonflikter underbyggde och förstärkte denna tendens. Framsidan var events och happenings: också partikongresser utformades som övertygelse snarare än överläggande begivenheter. Ytterligare en paradox är att partistaten och dess utväxter under den postmoderna epoken knep poäng, framförallt på bekostnad av den professionella autonomin (akademikers, läkares, lärares med fleras). Sakkompetens fick ge vika för organisationskompetens, ett slags fixarförvaltning upprättades. Om staten drog tillbaka sitt reglerande inflytande över vissa marknader, invaderade den samhällssektorer som tidigare åtnjutit en viss grad av oberoende, exempelvis den kulturella världen i vid bemärkelse (dit universiteten hör). Invasionerna fick mer och mer karaktären av ad hoc-lösningar istället för att vila på ett gediget utredningsmaterial. Och det parlamentariska systemet underminerades genom att rekryteringar till regeringsarbetet kom att få en alltmer teknokratisk och byråkratisk prägel – ytterligare en av dessa postmoderna paradoxer.

Går det att komma ut ur denna återvändsgränd? Mitt syfte har inte varit att peka ut en färdriktning utan att ställa en diagnos. Jag är inte den förste att göra detta. Förmodligen går det att vidga panoramat. Impulsen att ställa en sådan diagnos kom när sammanbrottet för en av de förnämsta traditionsbevararna i landet, Svenska Akademien, var ett faktum. Denna katastrof måste visserligen anses som i huvudsak självförvållad, men den har enligt min mening en stark förbindelse med det postmodernistiska segertåget. Även andra ”progressiva traditionsbärare” har råkat illa ut genom en ny och föga genomtänkt incitamentsstruktur – man tänker på Macchiariniaffären, som vållat massiv internationell publicitet av det negativa slaget, och Nya Karolinska Sjukhuset, med inbyggda osäkerheter i de kostnadsslukande väggarna. En viss turbulens har allt detta fört med sig. Turbulensen borde bli medvetandehöjande. Då kan den bli en samhällelig kraft.

ågra kommer nog att tolka detta som en eländesskildring, alternativt en poetokratisk frihandsteckning. Det är anklagelser som jag är beredd på och tar med ro. Andra kanske lägger märke till att invandrar- och flyktingproblematiken inte har förekommit i min kortfattade analys. Det är här fråga om ett avsiktligt utelämnande. Jag anser att de sociala och mentala kristillstånden i vårt nutida svenska samhälle har mycket djupare rötter än i det senaste decenniets periodvis generösa emigrantmottagning. Svårigheter att hantera den uppkomna situationen kan troligen å andra sidan härledas till de förskjutningar i tidsandan och i den politiska kulturen som det postmodernistiska anloppet har fört med sig. Man – ja, improviserar sig fram! När framstegsoptimismen får sig en törn, devalveras kunskapskapitalet. Idéhistorikern Rune Slagstad noterar i sin bok Lærdom som lidenskap (2016) att andelen statsråd med högre utbildning i Einar Gerhardsens första Arbeiderpartiregering i Norge efter kriget var femtio procent; i Stoltenberg II femtio år senare var den tjugo. Hur har det sedan varit i Sverige?

Ingenting av detta var givetvis kalkylerat, mycket var tillfälligheters spel. Tanklöst, lättsinnigt? Det med. Åtskilligt bör, genom en kombination av vetenskapliga insikter och fri intellektuell åsiktskonfrontation, gå att rätta till, när postmodernismens dimmor väl har skingrats och dess tjuskraft tonat bort.