August Strindberg höjde nästan aldrig sina yrkesbröder till skyarna, och för sina skrivande medsystrar hade titanen i regel bara förakt till övers. Med stridsropet ”familjejolm och tantmoraler” brännmärkte han – stilenligt – Fredrika Bremers skönlitterära författarskap från dess första till dess sista bokstäver. Förmodligen är det just Strindbergs ”jolm- och tantfras” som ligger till grund för det sentida uttrycket ”tönt och tantsnusk”.
Dessa omdömen är i alla händelser vilseledande. De är också djupt ohistoriska. Visserligen är det sant att tiden sedan länge har sprungit förbi huvuddelen av Fredrika Bremers litterära kvarlevor. Försedda med stenåldersvarning har de fått respass till lånebibliotekens källar-, magasins- och vindsutrymmen. Men lika sant är att den ständigt verksamma Fredrika, i ädel tävlan med Carl Jonas Love Almqvist och Emilie Flygare-Carlén, var den som lanserade Romanen som konstform i Sverige. På sin tid lästes hon, och älskades hon, av väldiga beundrarskaror i både gamla och nya världen.
Från slutet av 1820-talet kantades Fredrika B:s livslopp av idel triumfer. De erfarenheter som kom att utlösa hennes rastlösa aktivitet och okuvliga engagemang på olika områden var emellertid inte av det muntrare slaget. Inledningsstroferna gick för hennes del samstämmigt i moll.
Med sex syskon och ekonomiskt gynnade föräldrar växte Fredrika upp på spökslottet Årsta i Haninge. Villkoren kunde tyckas idealiska; på det materiella planet fanns allt och mera än så. Men tillvaron förmörkades av att husfadern och brukspatronen, Herr Karl Fredrik, inte precis var någon glädjespridare – fastmer en tungsint, självisk, misstänksam och allmänt oberäknelig gestalt. Hans djupa svårmod och periodiskt återkommande lynnesutbrott satte sin prägel på familjelivet. De exceptionella matvanorna i hemmet gjorde bara ont värre: för att bli vidjesmala och därmed passabla på äktenskapsmarknaden – andra marknader fanns inte för dåtidens unga kvinnor – sattes Fredrika och hennes systrar på svältkost under uppväxtåren. Ett glas mjölk och en liten skiva knäckebröd dukades fram morgon och kväll, därutöver intet. Bara vid middagen erbjöds en någorlunda sammansatt kost.
Till detta kan läggas att Fredrikas begåvning låg avsevärt mer på det huvudsakliga än det handgripliga planet. Hennes håg stod till böcker och skrivdon snarare än till sömnad och broderier, men teoretiska utbildningar var spärrade för kvinnor, och fadern/diktatorn hade ingen förståelse för hennes strävan. ”Lågan i min arma själ”, anförtrodde hon sin dagbok, ”fladdrade ångestfyllt och ville blott ett – att för alltid slockna”.
Det var i detta skymningsläge som allt plötsligt vände. Influerad av Goethe, kanske även av Rousseau, skrev Fredrika Bremer inom loppet av endast 48 timmar (!) en liten brevroman om Axel och Anna och deras förehavanden: Teckningar utur vardagslivet (1828). Skildringen gavs ut anonymt, vann erkänsla inom kritikerkåren och väckte anklang bland läsarna. Fortsättning skulle följa.
Den blygsamma debuten fick en sannskyldig ketchupeffekt. Fram till sin bortgång på nyårsaftonen år 1865 verkade Fredrika B utan avbrott som fredsapostel, kvinnoförkämpe och filantrop, samtidigt som hon utgav en strid ström av romaner med Presidentens döttrar, Grannarna och Hertha (1856) som de mest kända. Det sistnämnda arbetet bidrog till att kvinnorna i Sverige till sist – 1858 – blev fullvärdiga medborgare och fick bättre utkomstmöjligheter.
I 30-årsåldern ägde mamsell Fredrika visserligen mycket goda språkkunskaper, förvärvade i hemmet, men någon egentlig utbildning hade aldrig förunnats henne. Det var i den tidsvändan som en viss Per Johan Böklin anmälde sig till tjänstgöring och tog värvning som fröken Bremers mentor i både filosofi, politik och religionshistoria. Den lärde Böklin, då rektor i Kristianstad, sedermera präst i Köpinge, kom att bli den nykläckta författarinnans privatuniversitet och hennes ”andes bästa följeslagare i världen” i närmare fyra decennier. Stackars PJB friade till sin elev men fick beklagligtvis nej; sjutton år gammal hade patronens dotter fattat beslutet att aldrig gifta sig. Spåren förskräckte…
Fredrika Bremer gjorde en serie långa bildningsresor. I två år vistades hon i Förenta Staterna, där hon brännmärkte slaveriet, och 1856–61 gästade hon Schweiz, Frankrike, Italien, Grekland och Palestina. Under sejouren i Rom beviljades hon f ö audiens hos påven. Som reseskildrare tillhör Bremer de stora i svensk litteratur. Inom den genren, och kanske i än högre grad som brevskrivare, är hon fortfarande ett angenämt sällskap.
Men romanerna är som sagt något bedagade. Ändå får man tillstå att den bastanta generalskan, ”ma chère mére”, ägarinna av Carlsfors, är ett sällsynt rekorderligt fruntimmer. Hon fröjdar både våra ögon och öron i Grannarna (1837) och har säkert som amen i predikstolen stått modell för Selma Lagerlöfs Ekeby-majorska i sagan om Gösta Berling. Sämre förebilder kan man välja.
