Under min vistelse i Republiken Tanzania på 1970-talet besökte jag ofta en ca fem kilometer lång och knappt meterdjup saltsjö ungefär tjugo mil från staden Tabora i mellersta delen av landet.
Denna förtjusande vattensamling hade, och har rimligen än i dag, ett fågelliv så rikt att professionella hornborgare och ornitologer från Sverige skulle brista ut i extatiska jubelskrin, om de funnes på plats. Under mina besök kryllade strandremsan av marabustorkar, pelikaner och intervalltränande strutsar, och uppe i skyn kämpade glador, skrikörnar och slagörnar med as- och smutsgamar om herraväldet.
Men registret var inte uttömt med detta. Vid ett par tillfällen hade jag den stora lyckan att få bevittna hela kolonier av livs levande urfåglar på bara några meters avstånd intill sjöns södra ände.
De första exemplaren av dessa bevingade rariteter anses ha gjort entré här i världen för närmare 160 miljoner år sedan och går i vetenskapliga cirklar under benämningen Archaeopteryx. Med sina typiska gaffelben, vassa huggtänder och sin markerade ryggrad antas Archaeopteryx vara den felande länken mellan våra nutida fåglar och den ”mesozoiska” erans – trias, juras och kritas – gränslösa ansamlingar av dinosaurier.
Det finns av okända skäl hela batterier med vanföreställningar om dinosauriernas levnadsbetingelser, funktionssätt och allmänna status.
Bland annat tror folk i gemen att stegosaurier, ankylosaurier, sauropoder och theropoder – som är de vedertagna namnen på fyra huvudgrupper av totalt sju – i realiteten var en sorts inbitna träskvarelser med formlösa kroppshyddor, ineffektiva leder och bristfällig anpassningsförmåga. På köpet brukar de av mindre nogräknade individer avsnäsas som rena ”skräcködlor” och framställs ibland som patetiska förlorare i det evolutionära racet för tillvaron – något som bevisas, hävdar man, av att de plånades ut från jordens yta till sista exemplaret för ungefär 65 miljoner år sedan.
Men dinosaurierna var bevisligen inga ödlor eller än mindre några skräcködlor.
Dinosaurierna bör i stället uppfattas som högst funktionella urdjur med betydande mängder av fågel-lika egenskaper. Vi skulle kunna säga att vår egen epoks bevingade flygfän inte är någonting annat än skönsjungande sysslingar, bryllingar och tremänningar med storvuxna anförvanter i Jurassic Park. Ja, i strikt utvecklingshistorisk mening är fåglar helt enkelt ”dinosaurier ekiperade i fjäderdräkt”.
Inte på några villkor kan trias, juras och kritas resliga självhärskare dömas ut som asociala enstöringar behäftade med evolutionära defekter och skavanker. Flertalet av dem, inte minst Tyrannosaurus Rex-piraterna, måste tvärtom betecknas som välanpassade. Det hör för övrigt till saken att nya och bättre dinosaurie-modeller uppstod med jämna mellanrum under hela den ”mesozoiska” epoken ända fram till det bittra slutet.
Att djurarter, ätter och släkten går under med hela sin besättning är i sig inte så märkligt. Till exempel har bara ca 10.000 år förflutit sedan mammutar, sabeltandade katter, jättekameler, mastodonter och andra dominanta landdjur tog en oförmodad ”timeout” och begav sig av till högre rymder.
Långt större omfattning hade den så kallade massdöden under perm för 250 årmiljoner sedan just på gränsen till den ”mesozoiska” perioden – trias, jura och krita. Den gången utsläcktes, i ungefärliga tal, 95 procent av allt samtida växt- och djurliv i den mest vittgående kollaps som hittills drabbat vår jord. Orsakerna känner vi inte; 250.000.000 år är en ansenlig tidsrymd.
Också sammanbrottet under kritperioden, kallat ”den senkretaceiska massdöden”, hade katastrofens alla dimensioner. Denna katastrof inträffade som sagt för 65 miljoner år sedan och fick ett nästan lika skoningslöst förlopp som perm-chocken. Inte blott tusen sinom tusen dinosaurier raderades med ens ut ur tillvaron. Även massor av fisködlor, ormhalsade plesiosaurier, skalbärande bläckfiskar, plankton i formliga drivor, tystlåtna havsostron och ryggradslösa landdjur försvann all världens väg.
I motsvarande mån decimerades markens grödor till ett avsevärt beskedligare artantal än tidigare.
Men allt detta skedde inte i ett enda slag. Hela processen var utdragen och pågick under tiotusentals år eller möjligen hundratusentals. Vissa paleontologer laborerar rent av med än större tidsintervaller.
Den som vill förklara massdöden och dinosauriesläktets svanesång under krita-eran gör troligen klokt i att lämna både meteoriter och kollisionsbenägna himlakroppar därhän. Orsaken är enkel: om något slags kosmisk skräll verkligen ägt rum här på jorden eller i vårt omedelbara grannskap för 65 miljoner år sedan, så hade dödskampen rimligen blivit väsentligt kortare. Dinosaurierna och alla deras samtida skulle ha tvärdött inom loppet av några månader eller år. Det gjorde de inte.
Katastrofen hade antagligen ganska triviala orsaker. Utslagsgivande var att havsnivåerna sjönk i slutet av mesozoikum, varvid utrymmena på torra landbacken med ens blev mycket större. Detta ledde i sin tur till gigantiska folkvandringar – eller snarare till omfattande djur- och dinosaurievandringar – bland annat över det torrlagda Berings ”Hav”, som forcerades på nolltid. På så vis kom ett interkontinentalt artutbyte till stånd. En konsekvens blev att nya parasiter och sjukdomsalstrande kryp blandades ihop med gamla till fasansfulla brygder enligt känt mönster, för övrigt inte olikt det europeiska 1300-talets digerdödsmönster. I den processen dog både kreti, pleti och otaliga dinosaurier som flugor.
Men än är evolutionsloppet inte kört. Jag är klippfast övertygad om att dinosaurierna erövrar vår jord åter en stjärnklar afton i maj och griper makten med fredliga medel. Då kommer agnarna äntligen att skiljas från vetet, fåren från getterna och djuren från odjuren…
Om jag inte är felunderrättad så har forskarna nu, efter en tids hattande fram och åter, bestämt sig för att dagens fåglar är avkomlingar av dinosaurierna. En del dinosaurier var ju små, det var inte bara flermeterhöga bjässar som vägde ton. Och jag tror att man hittat spår av fjädrar på rester av dessa småttingar. När man idag går förbi en gräsmatta där ett gäng vanliga stadsduvor går och pickar, skulle man lika gärna föreställa sig att där går ett gäng smådinosaurier och pickar!
Jag kan bara acceptera vad kunniga forskare säger, men att enorma nedslag av stenar från rymden inte skulle påverka Jordens flora och fauna märkbart (som med jättlika stoftmoln i atmosfären under flera år) låter väl inte så troligt. Åtminstone skulle väl livsformer som inte behöver så mycket ljus gynnas, medan de riktiga ljusälskarna skulle få det svårt.
Jätteintressant, men jag saknar en referens. Under ganska många år har tveksamma forskare lutat mot att den stenbumling (med en mils diameter och en hastighet på hundratusen km/h) som slog ned i Mexiko för 65 miljoner år sedan blev orsaken till att dinosaurierna dog ut; en process som tog just månader. Hade detta inte skett skulle däggdjuren troligen fortfarande vara marginaliserade till smala skrevor och Sapiens ännu ej sett dagens ljus.
Det är denna hypotes som f n får stöd i t ex Wikipedia som brukar vara snabb med att fånga upp genombrott inom naturvetenskaplig forskning. Men här rör vi oss uppenbarligen med nya rön – vilket är källan?
Det är inte säkert att sista ordet är sagt beträffande orsaken till massutdöendet i slutet av Kritaperioden, men dagens ”normalvetenskap”, som stöder jättemeteorithypotesen, har en förklaring till att dinosaurierna synes dö ut gradvis i slutet av Krita. Nämligen att det är en ”synvilla” orsakad av att stora djur som dinosaurier inte påträffas i fossil form så ofta. (Därför att stora djur alltid är fåtaligare än små, t. ex. djurplankton.) Sannolikheten att fossil av en viss dinosaurieart ska påträffas ända fram till den lagerföljd som utgör slutgränsen för Krita (och där spår av meteoritnedslaget har påträffats) är därför rätt liten, även om de i verkligheten dog ut just då.