Dessa premisser bör inte accepteras utan granskning. Det är sålunda knappast troligt att Nato sänder trupp till ett land som inte är medlem i organisationen – och som inte ser ut att bli det heller; Tyskland ämnar inte godta något sådant. Det som händer i Ukraina är förfärligt för de människor som bor där, men säkerheten för övriga europeiska stater står knappast på spel. En tudelning av landet önskar omvärlden ej. Ryssland vill förvisso inte utsätta sig för vedergällning genom att kränka de Nato-anslutna öststaternas territorier. Det räcker bra med ekonomiska sanktioner, torde ryssen anse. Ryskspråkiga minoriteter i grannstater förefaller heller inte önska ett ryskt ingripande. Flera länder, till exempel Tjeckien, motsätter sig amerikanska offensiver.
Läget kännetecknas alltså inte av en tydlig, skarp frontställning. Icke desto mindre: alarmsignalerna tenderar att klyva den svenska opinionen i två kvasi-krigspartier. Om så verkligen skedde, vore det mycket olyckligt. Ty det påstådda krigshotet pockar rimligen på ett ställningstagande – för eller mot en krigsanstiftare. Det är uppenbart att fredsänglar styr varken i Moskva eller i Washington. I Sverige har den militära alliansfriheten setts som en väsentlig fredsfaktor. Men försvaret för denna undergrävs allvarligen genom en ”ömsesidig partiskhet” vilken riskerar att underblåsa krigspsykoser och sarga nationen. Motståndare mot svenskt Nato-medlemskap bör, enligt min mening, avstå från att hota med kriget.
Till slut. Vad man borde kräva av den svenska regeringen är att den engagerar sig i traditionell förhandlingsdiplomati. Detta bör också fortsättningsvis vara en svensk specialitet.
Anders B!
Den antiimperialistiska kampen – idag kampen mot hegemonen – och kampen för alliansfriheten och mot ett svenskt medlemskap i Nato är två skilda saker. Men som jag uppfattat/uppfattar det så menar du att den förstnämnda ändå stör den senare och att vi därför nu helst borde lägga den förra i malpåse. Är det rätt uppfattat?
De två namngivna bloggiläggen utgörs av två blogginlägg som Pål Steigan publicerat på sin blogg. Han är inte ensam om sin bedömning. Hoppas han har fel. Det finns flera förhållanden som tyder på ökad risk för krig, och i förlängningen möjligen storkrig. Det är viktigt att detta kommer fram.
Pål Steigans blogg hör till de omistliga. Han pekar på företeelser som av någon anledning inte får plats i den ordinarie nyhetsrapporteringen. Steigan är mycket bra på att ta fram underliggande tendenser i skeendet.
Att det råder ”stor oreda” i och kring Ukraina är förvisso ingen hemlighet. Där pågår ett inbördeskrig. Men steget till storkrig förefaller långt. Var inte läget allvarligare under 90-talet på Balkan? Då ingrep ju Nato faktiskt med illegala terrorbombningar över Jugoslavien. Sveriges förutvarande statsminister Ingvar Carlsson fördömde dessa. Han står fast vid sin dåvarande ståndpunkt, framgick det under den intervju jag gjorde med honom för antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Natomedlemskap!
I detta bombkrig deltog Tyskland, ett viktigt Nato-land. Idag går Tyskland inte i bräschen för något antiryskt korståg. Själv publicerade jag på Steigans blogg tidigare under våren en artikel (som säkert inte kunnat få plats i svensk press) där jag försökte se Angela Merkels uppträdande i Ukrainafrågan (i vart fall sedan Minsk 2) som en Bismarcksk realpolitik anpassad till vår tid. Nato-lägret är inte homogent i denna fråga. Inte heller Frankrike eller Italien tycks vara för aggression riktad mot Ryssland.
Detta talar mot att storkriget står för dörren. Europa vill inte ha krig. Man har svårt att se hur USA skulle kunna tvinga européerna till detta.
Även den andra sidan borde man granska och kunna ställa krav på. Ryssland är inte offret, lika litet som man kan se det som speciellt revanschistiskt.(Moskvapropagandan på femtio- och sextiotalet gjorde gällande att förbundsrepubliken var revanschistisk, därför att den inte erkände Polens nya västgräns; detta var knappast trovärdigt.) Men stormaktsfasoner kan man inte frånkänna denna stat. Inte heller detta måste peka på krig. Det krigshot som ansågs utgå från ”socialimperialismen” för en generation sedan var alldeles säkert klart överdrivet; på samma sätt torde dagens russofober överdriva Moskvas aggressivitet.
Bör man ställa in den antiimperialistiska kampen? Jag menar att man ska vara vaksam åt alla håll. Försämras säkerhetsläget i Europa? Det är en tes som drivs till tjatighetens gräns i den försvarspolitiska ”inriktningsproposition” som lades för någon vecka sedan. Naturligtvis beror det på jämförelsepunkten. Min uppfattning är att de flesta européer idag lever tryggare än under kalla kriget.
På alliansfriheten.se hänvisar vi till en artikel av överste Jan Wickbom. Där diskuteras Sveriges militära roll i skärningspunkten mellan stormaktsintressen. Den anti-imperialistiska kampen bör ha nytta av sådana genomtänkta inlägg.
Anders B!
Det som skrämde mig i slutet på 1970-talet och motiverade alla mina böcker på Ordfront, var inte så mycket en sovjetisk invasion utan att Sverige hamnade under sovjetiskt inflytande. Det jag fruktade var alla de svenska samarbetsmän jag skulle drabbas av.
Dessa skulle i 95% av fallen inte hämtas ur VPK eller någon annan vänstergrupp utan från socialdemokratiska och borgerliga led. En del politiker ur dessa led skulle visserligen fly till utlandet, andra hamna i fängelse men en hel del göra karriär åt Sovjetunionen.
Jag baserade dessa dystra profetior inte bara på vad som hände under 2:a världskriget, utan vad jag såg med mina egna ögon i Sverige 1974-83, d v s icke-kommunister som i början av perioden blev mer eller mindre öppna Sovjetsympatisörer.
Anders B!
Skall vi alltså nöja oss med att hoppas på Merkel? Inte göra något själva? För det kan underminera vår kamp mot ett svenskt Nato-medlemskap.
Kan det inte vara tvärtom? Parollen ”Nej till Nato-expansionen” kompletterar parollen ”Nej till ett svenskt Natomedlemskap”? Det associeringsavtal mellan EU och Ukraina som Sverige ställt sig bakom inkluderar en skrivning om att Ukraina skall integreras i de västliga säkerhetsstrukturerna.
Anders Persson!
Inte heller jag var oanfäktad av anti-sovjetismen åren kring 1980. Dock, samhällssystemet där var ingenting att bygga på; det lockade ej särskilt många i vårt land. Hur kapabelt var det till offensiver, också propagandistiska? Brezjnevs SSSR måste betraktas som en stat på snabb nedgång då, inte på stark frammarsch. (Den senare synen reflekterade rätt mycket kinesisk fraseologi – från en stat på strategisk frammarsch!)
Bo Persson!
Merkel är inte min hjältinna. Jag har en känsla av att hon har många ruttna ägg i sin korg. Och jag tror att Washington känner till detta och utnyttjar det mot henne. Ändå uppträder hon inte som ett lydigt redskap. Anti-imperialister bör begagna motsättningar i motståndarlägret, inte göra alla motståndare lika sinistra. (Palme och Geijer var faktiskt inte Nixons lakejer.) Tigerberget bör, således, erövras med rätt mycket list.
Anders B!
Det är lätt att idag skratta nedlåtande åt “myrdalisternas” varningar 1974-83 för “socialimperialismen”. Men Sovjetunionen och dess anhängare imponerade tillräckligt för att en hel del sossar och borgare under USA:s svaghetsperiod 1974-80 började ”ro” över till den östra och, förmodade, vinnande sidan.
Att sedan socialimperialismen valde att invadera Afghanistan 1979 visar ju att de var ”på hugget”. I Finland togs saken mycket allvarligare än i Sverige – det hade ju kunnat ha varit Finland istället.
Hade Hitler dött av en hjärtinfarkt 1934 hade GHT:s Torgny Segerstedt idag framstått som löjlig som ens kunnat tro att den fånige tyska Chaplinkopian skulle kunna utgöra ett hot …
PS: Jag ”myrdalisterna” (dit räknar jag också dig!), är evigt tacksam för att ni erbjöd ett vänsteralternativ som var oberoende av den sovjetiska. Det var t ex du som i ”Mot det inre och yttre Ryssland: dokument från folkbeväpningskampen i Sverige” (Ordfront, 1980) gjorde mig uppmärksam på att Karl XII inte alls förtjänade att vara idol bland nynazister och att statyn i Kungsan restes av liberaler (bla. August Blanch) som kritik emot den tsarryska despotismen – inte som en uppmaning till revanschkrig!
Anders B!
Det finns säkert motsättningar i Natolägret. Men hur stark är oppositionen? På Natotoppmötet i Bukarest i april 2008 var såväl Tyskland som Frankrike mot ett ukrainskt medlemskap. Men på toppmötet i Chicago i maj 2012 var de inte det. Vi kan alltså inte komma ifrån att Ukraina idag är en krutdurk och kommer att så förbli så länge den dörr som öppnades 2012 förblir öppen.
På temat diplomati, fred och Sveriges relationerna med Ryssland kan det vara värt att notera Nordens nästan unisona uppfattning och vem som var värd Nobels fredspris 1946 – Aleksandra Kollontaj.
Hon nominerades 1946 av 7 medlemmar av den finska regeringen; 21 finska professorer, riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar; 17 svenska riksdagsledamöter; 23 ledamöter i norska Stortinget; samt 5 namngivna svenskar.
Motiveringen var ”för hennes diplomatiska ansträngningar att få slut på krig och fientlighet mellan Sovjetunionen och Finland under 1940-44” [min översättning från engelska].
Tidningen Ny dag var alltså inte helt fel ute när man hösten 1946 hoppades på ett fredspris till Kolontaj, en förhoppning som dock aldrig uppfylldes.
Jag får lov att kvittera och säga att Anders Perssons böcker om finska frågor (och även den om Tjeckoslovakien) för mig var synnerligen givande. De stimulerade mitt intresse för den europeiska småstaten ur ett historiskt perspektiv och fick mig att etablera fortfarande fungerande kontakter med finska historiker, däribland Max Engman och Matti Klinge, sedermera också Henrik Meinander, Nils Erik Villstrand, Rainer Knapas, Nils Erik Forsgård med flera. Ett av de mera hedrande uppdragen under mitt yrkesliv var att inledningstala om nationsgrundaren J. V. Snellman (1806–1881) på De Finska Historiedagarna i Lahtis, jubileumsåret 2006. Två år senare tackade jag ja till Carl Bildts inbjudan att ingå i Nationalkommittén för märkesåret 1809. Jag har tänkt att jag inte skulle kunnat göra någotdera utan den initiala inspirationen från AP.
Det sagda hindrar inte att man kritiskt bör värdera (vilket inte innebär detsamma som att restlöst förkasta) 70- och 80-talstesen om den aggressiva socialimperialismen. Brezjnevdoktrinen hade förvisso ett offensivt drag (som materialiserades av vansinneskriget i Afghanistan – lärde sig ryssarna inte någonting av 1800-talets Great Game?), men i huvudsak var den till för att ”försvara socialismens landvinningar”. Att den gjorde detta i lydländerna på ett sätt som väckte allmän harm, tyder inte utan vidare på styrka: det kan också ses som tecken på osäkerhet (”den som är rädd”, sade den finske historikern Heikki Ylikangas till mig, ”kan också bli mycket grym”). Lägg märke till att Moskva tvingades avstå från att intervenera i Polen mitt under den period det här är fråga om, under den ”värsta” Solidaritetsoron.
Svenska historiker som Klaus Misgeld och Karl Molin har visat att de nationella koryféerna i Warszawa då aktivt motsatte sig order från Moskva och att det också i Kreml fanns krafter som ansåg détente med USA viktigare än antipolska ”styrkedemonstrationer” som skulle kosta för mycket. (Se deras ”Solidarity despite reservations”. Baltic Worlds 3:2010; även balticworlds.com.)
Kan man inte rentav ställa sig frågan om inte kampanjerna mot socialimperialismen dolde den amerikanska styrketillväxten under samma tid? Förenta staterna försvagades visserligen av motgångarna och nederlaget i Vietnamkriget, men utslaget blev det ej och det handlade inte om samma utmattning som Storbritannien drabbades av efter de bägge världskrigen. Nog förekom det en viss återhållsamhet under Carter- och Reagan-åren, men framförallt handlade det om en kraftfull återhämtning. Helsingforskonferensen (1973–75), där alla europeiska stater var med, utom Albanien och Andorra, visade sig å andra sidan vara en sovjetisk Pyrrhusseger.
Bo Persson stannar vid 2012. Men då har ju den ukrainska krisen ännu inte blommat ut. Därefter sker omorienteringar. Efter att först ha halkat in på ett ”vilhelminskt” bananskal inser den tyska förbundsregeringen mot slutet av 2014 och i början av 2015 att krigföringen i Ukraina inte kan eskalera – i Bismarcksk anda, som jag har tolkat det. (I boken Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk av Alexander Mercouris, Karneval förlag, 2015, beskrivs den tyska omsvängningen.)
Det skulle störa tyska ekonomiska intressen framförallt, liksom även franska. (Samtidigt har Italien, ett av Natos grundarländer, sedan en tid en regering som inte på något vis är anti-rysk.) Tyska näringslivsrepresentanter och äldre statsmän, som förre – socialdemokratiske – kanslern Helmut Schmidt och förre – konservative – presidenten Roman Herzog, har under hela krisen manat till besinning. Dessa markeringar är inte betydelselösa. Inte heller Henry Kissingers förståelse för den ryska positionen saknar betydelse.
Jag kan omöjligen begripa att två stridsberedda läger för ögonblicket står mot varandra. (Det gjorde de inte heller 1934. Och andra världskriget var knappast oundvikligt.)
Sveriges roll i detta läge skulle vara att släcka flammor, ha is i magen, avstå från att liera sig med endera parten. Nyliga uttalanden av Stefan Löfvén och av en av hans företrädare, Göran Persson, som stänger dörren för svenskt Nato-medlemskap, ska inte förringas. (Se alliansfriheten.se.) Men naturligtvis behöver både Löfvén och Angela Merkel uppbackning av en vaken opinion.
Det är gott att på saklig grund växla ord. Nu har jag sagt mitt.
Med detta avslutas denna debatt. Välkommen i nya trådar.