I Evert Taubes ”Tatuerare valsen” från 1928 spekulerade Taubes alter ego sjömannen Fritiof Andersson om en yrkeskarriär i land som tatuerare. Han skulle bli en ”stadgad karl”. I hamnstaden Antwerpen hade han tatuerat ”en tre fyra kunder så där varje dag” med ”drakar och ormar kring armar och ben”. Fritiof var dock tveksam till om det fanns en sådan marknad i hemlandet. Han var lite före sin tid.
I Sverige har över tid tatueringarna främst funnits hos fängelseklientel (ofta egentillverkade) samt hos ”luffare” (”luffarprickar”) och sjömän. Hos den senare kategorin fanns också de vackraste motiven ofta tillverkade av yrkesmän i de stora hamnstäderna.
Under artikelförfattarens studietid i Stockholm passerades dagligen stadsdelen Aspudden. Under 1970-talet var det ingen plats för brats och hipsters. Här fanns många ensamstående alkoholiserade män som bodde i de små arbetarlägenheterna. Var tredje invånare i Aspudden var beroende av socialbidrag. Var fjärde Aspuddenbo var registrerad av den dåvarande nykterhetsnämnden.
Idealistiska socialarbetare hade startat ”Aspuddenprojektet” som ansågs vara ”revolution på arbetstid” när det gällde samhälls- och grannskapsarbete. Det lockade till sig studiebesök från hela landet. Några kritiker ansåg dock att socialarbetarna var lika ”flummiga” som klientelet.
Mycket var alltså misär, men det fanns också ljuspunkter som ölkaféet Aspen vid Hägerstensvägen där det oftast var en god stämning mellan servitriser och ”gubbarna”. Idag är Aspudden en helt annan stadsdel. På 1990-talet gjordes smålägenheterna om till bostadsrätter.
Till Aspudden kom 1972 Ove Skogh. Han hade varit till sjöss. Det enda sättet för en kille från arbetarklassen att se världen. Han har seglat kors och tvärs över haven, från öst till väst och från nord till syd. Lastat bananer i Bombay, liftat med en militärbil i Odessa, seglat med pottaska från San Diego till Japan och nästan gått under i stormarna på Stilla Havet. Men hans stora intresse i livet var tatueringskonsten. Det var ett intresse som föddes redan tidigt, hemma i Aspudden i södra Stockholm.
I Indien hade han fått gonorré. I Singapore en tatuering. Oves pappa var arg. Vem som helst kunde få gonorré, speciellt sjömän, men tatueringar hade bara fängelsekunder. Ove öppnade emellertid en tatueringsfirma i Aspudden. Här fanns kundkretsen. Enligt Ove var området fullt med fyllhundar och kriminalitet.
Över tid hände emellertid märkliga saker inom tatueringskonsten. Ove eller ”Doc Forest” som han tog som artistnamn kom att leda en märklig kulturrevolution. För samtidigt som Aspudden genomgick en förvandling till ett attraktivt bostadsområde fick Ove en helt annan kundkrets i sin salong. Hela branschen upplevde högkonjunktur och nu finns en tatueringssalong i nästan alla kommuner. Småorterna kan ha blivit av med det mesta inom service men överallt verkar finnas underlag för en tatueringssalong. Branschen är välorganiserad med gesäll- och mästarbrev.
Nu är snart alla tatuerade. Förskollärare, poliser, fotbollsspelare, IT-konsulter, sjuksköterskor. Vi ser resultaten i varje omklädningsrum och på varje badstrand. Ove Skogh trodde att han under sin yrkeskarriär hade tatuerat 45.000 personer. Han fick kultstatus och blev sommarpratare i radion.
Stockholmarna uppges nu vara världens mest tatuerade folk i konkurrens med något naturfolk. Om ett antal decennier kommer de flesta boende på ålderdomshemmen att vara tatuerade. Ingen kommer att tycka att det är märkligt.
Jo, det är märkligt. Att tatutera sig är att – oftast av aningslöshet – ställa sig på samhällsupplösningens sida. Någon global majoritet tror jag inte det blir; vi som har lite vett kvar är nog flest.
Jag hoppas, att jag någon gång får order av en tatuerad polis i en rutintrafikkontroll. Jag skall vägra hörsamma polisens befallning med motiveringen att han eller hon vanhedrar ordningsmakten. Sen skall jag hävda detta inför domstol, varest jag väl hamnar till slut.
Jag gissar att tatuerarevalsen ligger i Sveriges Radios giftskåp numera, och knappast spelas på radion. Inte p g a tatueringarna, men att Fritiof Andersson kom från Bahia där ’det mest var negrer och skrål och skrik’. Finns dock på Spotify.
Nyligen var jag på min vårdcentral och blev stucken i armen för att skydda mig mot co-vid och influensa. En sköterskan med trevligt bemötande gjorde jobbet och hon var dessutom ”snyggt” tatuerad med ett fint konstmotiv på sin arm.
Inget konstigt med det, ty att tatuera sig har numera blivit allt vanligare och kan upptäckas vart man än befinner sig, i butik eller annorstädes. Inget konstigt med det, menar jag.
Skulle detta vara ett stigma tror jag att vi i allmänhet är; ”fel på det”. Det vill säga en markör på personen i fråga som något av mindre värde.
Förresten är det ett mycket gammalt kulturmönster i andra delar av världen och för dem kanske viktiga traditioner. Vem vet?
Därtill tänker jag på den dåvarande mycket populära Kungen, Fredrik IX av Danmark som också var tatuerad, och vad jag förstår; inte täckte han dessa när han befann sig på ridtur runt sitt Köpenhamn.
Jag känner mig smått beklämd/orolig när jag möter t ex sjukvårdspersonal med demonstrativa tatueringar. Vem har gett dem rätt att pracka på mig detta ”budskap”?