En kulturarbetare har gått ur tiden

Dan Söderberg i arbete i mitt torp Stjärnudden

Denna text publicerades första gången 25 april 2014 – för nästan precis tio år sedan. Jag blev påmind om den idag då den automatiskt visades som lästips, vilket var ett märkligt sammanträffande. Dan Söderbeerg renoverade storstugan i mitt torp Stjärnudden i Uppskedika, som jag just idag sålt vidare till en ny ägare. Han var en skicklig yrkesman som kunde renovera gamla torp med kultursväng. Det var kul att han dök upp idag, jag minns honom med stor glädje.

En verkligt betydande kulturperson har hastigt gått ur tiden, så pass betydelsefull att kulturredaktionerna inte hade några färdiga minnestexter liggande. Det var Gräsöbonden Dan Söderberg som plötsligt hittades avliden mitt i sitt vardagliga arbete. Något i hjärttrakten hade satt ett snabbt och obönhörligt stopp.

Han skulle fyllt 69 i juni, men så blev det alltså inte. En månad yngre än jag var han, tre fantastiska döttrar och en beundransvärd kvinna och livskamrat hade han också, precis som jag. I övrigt fanns mest olikheter.

Men vi minns honom, och hela Gräsöbygden minns honom med oändligt stor sorg och saknad.

Han var en skicklig snickare. Han hade den djupa kunskapen och kunde reparera ett helruttet hussvampangripet golv och en hästmyreäten vägg i det torp jag köpte lite för snabbt 2003.

Han var en kulturperson i ordets djupaste och mest ursprungliga mening. Han odlade nämligen allt som kunde växa och få liv. Han förstod det många kanske anar, men tillämpade sina gammelkloga och samtidigt modernt framsynta odlingsidéer i Gräsös många hagar, lät djuren mulbeta, hagade in och stängslade ut, snickrade till och mejslade fram egna konstruktioner på sitt sätt. Han körde och vårdade sin tändkulemotordrivna fiskebåt, som tryggt dunkade mellan grynnor, fiskekojor och hemman på östersidan i denna deras oändligt mångsidiga odlingslandskap.

Många vittnade om hans tekniska genialitet. Han var som humlan som ju har för små vingar för att kunna flyga, men gör det ändå. ”Det man vill kan man”, sa han med glimten i ögat. När vi jobbade ihop trodde han först att skolläraren mest skulle vara i vägen. Men han sa efteråt att jag faktiskt varit till lite nytta och visste hur man slår i en spik. Ett stort erkännande kändes det som.

När den kände språkforskaren Fredrik Lindström kom till Gräsö sökte han förstås upp de dialekttalande bröderna Söderberg. Dan lär ha sagt till den storväxte kändisen när han klev ur SVT-bilen på gården: ”En så reslig karl som du borde väl kunna hålla på med lite kraftigare verktyg än en liten mikrofon.”

Han fann sig till rätta i alla sammanhang. Respekten för överheten var synnerligen begränsad. Har uttalade sig i TV om naturreservat och ”fjärilsfjantar”, tog emot medalj ur kungens hand och åt galamiddag med landshövdingen på Uppsala slott. Allt utan tillstymmelse till underdånighet inför överheten.

Han var skeptisk mot skapandet av naturreservat och visade istället i praktiken hur hagar, vikar och fjärdar skulle brukas. Ingen död hand över odlingen (kulturen), då vissnar den. Så inbillar jag mig att han tänkte.

Dan representerade något stort och mycket värdefullt. Man behöver inte ha känt honom personligen för att förstå att just sådana människor som arbetar hårt för det de tror på – trots att världen runt dem gått i helt annan riktning och förändrats till nästan oigenkännlighet – ändå fullföljer sitt arbete och känner sig nöjda med det, och även övertygar många runtomkring sig om det rättfärdiga och storslagna i att med arbetet hålla sin kultur vid liv. Det är inte skit, som Göran Sonnevi uttryckte det.

Kulturpersoner och kulturgärningar som dessa lever i medieskugga långt under kulturredaktörernas synrand.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Dan Söderberg, Gräsö, Fredrik Lindström