Den ständigt lika världströtte posören och misantropen Lord Byron hade bevisligen, alla sina later till trots, smak för både sköna kvinnor och utsökt konjak. Odödlig blev han genom sitt satiriska epos Don Juan och sin poetiska berättelse om Childe Harolds Pilgrimage – och inte minst genom sin insats i det grekiska frihetskriget (1824). Men Lord Byron har även, märkligt att berätta, skrivit följande okynniga rader om en av mänsklighetens främsta vetenskapliga bedrifter:
När Newton såg ett äpples fall,
han fann
i denna lätta tankedistraktion
så påstås det – jag själv ej svara kan
för den legendens rim eller reson
beviset för att vi kring solen spann
till följd av något slags ’gravitation’;
sen Adams tid har ingen stått så pall
för mötet med ett äpple och ett fall.
Ett är då säkert: sir Isaac Newtons äpple har visserligen inte nått samma herostratiska ryktbarhet som Wilhelm Tells, men ändå har det förra i långt högre grad än det senare förbättrat levnadsvillkoren här på jorden. Men hur förhöll det sig egentligen med det newtonska äpplets existens? Fanns det i sinne-världen eller inte? Antagligen fanns det inte. Enligt Carl Friedrich Gauss, den tyske matematikern, var äpplet bara ett påhitt av Newton för att han skulle bli kvitt alla dumbommar som för jämnan tröttade honom med frågor om den allmänna gravitationslagen.
Själv hade Isaac Newton en ovanligt fördomsfri syn på alla sina bedrifter:
”Jag vet strängt taget inte hur världen ser på mig”, bekände han, ”men i mina egna ögon har jag bara varit en lekande gosse på havsstranden, som gläder sig åt att ibland uppspåra en slätare sten eller ett vackrare snäckskal än vanligt, alltmedan sanningens väldiga ocean ligger oupptäckt framför honom”.
Tro det eller ej, men jag har faktiskt forskat i saken, Newton och äpplet, och publicerat åtminstone två artiklar, en 2003 i ”Weather”. Klickar ni på ”pdf” får ni hela artikeln. Året efter kom en artikel på svenska i ”Allt om Vetenskap” 2004 (7). Den ligger bakom betalmur, men det relevanta citatet hittar ni här.
Sommaren 1679 tillbringade Newton i sitt barndomshem i Woolsthorpe. Hans moder hade dött och han var där från 27.7-27.11 för att ordna upp kvarlåtenskapen. Sommaren var varm och Newton hade rikliga tillfällen att se äpplen falla från träden. Vi vet att det som upptar hans tankar denna sommar är inte gravitationen utan problematiken kring avvikelsen av fallande kroppar. Vi vet detta därför att det kommer klart till uttryck i en brevväxling [med Robert Hooke] som han dras in i när han på senhösten återvände till Cambridge. Delar av denna brevväxling upptäcktes först på 1900-talet.