En ljusgestalt med ett varmt klappande hierta

Studentexamen avlade han redan vid 14 års ålder. Som nybliven 19-åring promoverades han 1820 till magister i historia, ekonomi och naturvetenskap vid universitetet i Uppsala. Följande år blev han juris kandidat. Jag talar naturligtvis om mångsysslaren Lars J:n Hierta.

Efter sin akademiska karriär fick Hierta anställning vid Bergskollegiet – motsvarigheten till våra dagars Kommerskollegium – och blev därefter kanslist inne på Riddarhuset i Stockholm. Han var en hängiven tidningsläsare och medverkade ofta i nyhetsbladet Argus med bidrag i den lättsammare genren.

Sin bana som riksdagsman inledde Hierta 1828. Den avbröts först vid hans död 44 år senare.

Precis i skiftet mellan 1820- och 30-talen köpte Hierta ett tryckeri med vidhängande förlagsrörelse till det facila priset 6666 riksdaler banco och blev därmed pionjär i förlagsbranschen. I hans författarstall dvaldes Erik Gustaf Geijer, Carl Jonas Love Almqvist, Fredrika Bremer och förläggarens egen simlärare från Uppsalatiden – Anders Fryxell. Bland utländska celebriteter stod Walter Scott, Washington Irving och George Sand längst fram i kön. Det var också tack vare ägarens ömsint klaffande hjärtgemak som Darwins klassiska bokverk om arternas uppkomst och ursprung kunde distribueras till svenska läsare.

Jag törs nog påstå att tryckeriet och förlagsrörelsen utgjorde själva förutsättningen för och även blev den omedelbara inkörsporten till Aftonbladet – Sveriges första moderna tidning och på samma gång rikets första kvällstidning. Lars Johan tog initiativet, och betecknande nog gjorde han det bara ett par månader efter julirevolutionen i Frankrike.

Det första AB-numret salufördes den 6 december 1830 och hade en ganska karg utformning. ”Värme utan passion och försiktighet utan fruktan” kom att bli den officiella maximen, och på det begränsade utrymmet trängdes allmänna kungörelser med in- och utrikesnyheter, utförliga referat från ”märkliga rättegångar”, annonser, kåserier, litteratur- och teaterrecensioner o s v. Efter ett drygt år belöpte sig den prenumererade upplagan till precis 2500 exemplar. Till detta kom en viss, men ganska beskedlig, försäljning av lösnummer.

Mot slutet av 1840-talet hade abonnenternas samlade styrka ökat till vördnadsbjudande 8650 själar, och tidningen befäste därmed sin ställning som landets största.

Men för Karl XIV Johan och för kretsarna vid hovet var Aftonbladet vida mer än en uppkomlingsfräck nykomling! Tidigt stämplades man som ett vulgärt rabulistorgan och fick utstå dagliga, periodvis även nattliga, förföljelser av Indragningsmakten, i praktiken den kungliga censuren.

Som alla säkert vet, löstes detta intrikata problem med formliga batterier av nya ”ansvariga utgivare” och med ideliga namnbyten: Det nya Aftonbladet, Det nyare Aftonbladet, Det fjärde, Det femte, Det sjätte och, långt om länge, Det tjugosjätte Aftonbladet.

I det skymningsläget hade vår nitiske hovkansler fått nog och kastade in handduken (1838). Ett par år senare upplöstes konungens censurinstitution för gott av Sveriges riksdag.

Hiertas hårdnackade kamp för yttrande- och tryckfrihet under Aftonblads-striderna uppfattar jag som en av hans viktigaste insatser i svenskt samhällsliv med ett bestående återsken ända in i vår egen tid.

Den som hävdar att Hiertas privata familjeförhållanden var anmärkningsvärt originella våldför sig inte på sanningen. Familj i bokstavlig mening odlade han knappast; i realiteten styrde och ställde han över hela två familjer!

Hans tillkommande, Wilhelmina Fröding från Göteborg, träffade Lars Johan mitt i hjärtkamrarna och i mitten av 1820-talet på klassisk mark i norra Östergötland. Mer exakt stötte de båda ihop vid Medevi Hälsobrunn, en gång anlagd av Urban Hjärne, och Hiertas frieri infann sig i form av ett långt brev med (Göteborgs)posten. Frieriet avslogs emellertid – inte av fröken Mina själv men väl av hennes bror och förmyndare som, ironiskt nog, ifrågasatte den välbeställde giljarens ekonomiska status.

Först i december 1833 ägde bröllopet rum. Med i livsboet följde brudgummens ettåriga dotter Carin, framfödd av en, som det kom att heta ’okänd mor’. De följande åren nedkom Mina i jämn succession med döttrarna Hedvig, Bertha, Clara, Ebba och Anna. Det allra mesta andades frid trots den skriande bristen på manliga arvingar.

Men på senhösten 1841 anlände en av dåtidens mest fascinerande kvinnor till Stockholm för att söka sin utkomst. Hon stammade från idyllen Nässjö och var prästdotter, ensamstående mor, rikt begåvad och en av den liderlige biskops-poeten Esaias Tegnérs många olyckliga förälskelser – Wendela Hebbe. Hennes äkta make, den lika fängslande Clemens Hebbe, hade nyligen tvingats lämna Sverige och flytt till USA på grund av ekonomiska skumraskaffärer. Nu sökte fru Hebbe upp själve tidningsfursten mitt i dennes egen kula, skrev kontrakt med honom och blev därigenom Aftonbladets kulturchef i mer än ett decennium. Hon blev även kollegan Love Almqvists biktmoder och nära förtrogna – tills denne såg sig tvingad att fly landet och bege sig till Förenta Staterna av delvis samma skäl som Clemens… – men framför allt blev hon Lars Johans nya hjärterdam.

I praktiken, om än inte formellt, kom Hierta att adoptera Wendelas tre döttrar, Fanny, Thecla och lilla Signe (omsider berömd operasångerska) och på alla sätt befordra deras väl och ve. Nu vid seklets och livets mitt hade den oavlåtligt verksamme Aftonbladshövdingen, förutom mycket annat, två fruar och inte mindre än nio döttrar. Lars Johans ende son, döpt till Edvard, kom till världen i södra Frankrike år 1852 och föddes av bihustrun Hebbe under övligt tissel och tassel. Under sin uppväxt kallade den lille aldrig fadern för något annat än ”onkel”.

Åtskilligt kan väl sägas, och det mesta har nog även sagts om Hiertas erotiska eskapader. Men det bör samtidigt poängteras att han konsekvent drog försorg om de sina och som familjefar var närvarande i långt högre grad än frånvarande. Att makan Wilhelmina upplevde bittra tider är dock ovedersägligt – liksom att striderna med henne slutligen kunde avblåsas.

Men yngsta dottern Anna, gift Retzius, förlät aldrig faderns otrohet. Inte utan skäl har Anna R gått till historien som en av vårt lands mest fanatiska sedlighetsapostlar.

Hierta anslog flera årtionden till att industrialisera det svenska bondesamhället.

På senhösten 1839 uppförde han Liljeholmens stearinfabrik och blev därvid en ljusgestalt också i rent bokstavlig mening. De färdiga produkterna överträffade, enligt reklamen, även ”de bästa vaxljus” och sades vara ”hårdare, billigare, vitare och mera glänsande” än dessa. I nästa sväng köpte Hierta in hela Barnängen-området och startade sidenfabrikation med hjälp av mekaniska vävstolar intill Tegelviken. Sedan fick han upp ögonen för trävaru- och ångsågsbranscherna och grundade Sunds AB i Medelpad. Under sin ålders förvinter tog han initiativet till Munksjö pappersbruk samman med tändsticks-gurun Jan Lundström. När sedan de svenska tågen äntligen började rulla, satsade han både sitt engagemang och delar av sitt ansenliga kapital i Gefle-Dalabanan.

I sin egenskap av riksdagsman och politiker tillhörde Hierta de praktiska begåvningarna snarare än de teoretiska. Han brukar karakteriseras som vänsterman, oftast av den mer extrema sorten, men det är en något tvetydig sanning. Faktum är att Hierta angreps hårdare än de flesta av representanterna för den spirande kommunismen i Sverige – inte minst då av pressgrannarna Söndagsbladet och den klart antisemitiska Folkets Röst.

Ingen mindre än Friedrich Engels har också biträtt med giftstämplar. I ett brev till Karl Marx skrev den ännu blott 26-årige Engels att ”huvudredaktören för den avancerade svenska tidningen Aftonbladet” besökt Paris hela två gånger i syfte att vinna klarhet om ”arbetets organisation”. Men dessvärre ”har han ingenting alls förstått och farit lika klok hem som han for ut” (1847).

Det är möjligt att Hierta ingenting fattat, men ändå kämpade han framgångsrikt mot företeelser som husagan, kyrkoplikten och skråväsendet, och han stred som ett lejon för kvinnornas rättigheter.

Dock – mer än allt annat slogs han för en ny folkrepresentation. När den gamla ståndsriksdagen 1867 långt om länge ersattes av tvåkammarsystemet, så hyllades, och så med all rätt, Louis de Geer, Johan Gripenstedt och August Blanche.

Men Hierta var den som drog tyngsta lasset!