an kunde tro att riksdagen var bekymrad över det katastrofala läget för jordbruket och livsmedelsproduktionen i Sverige, att man skulle samlas till ett extrainsatt möte för att diskutera situationen, lägga partipolitiken åt sidan, demonstrera enighet i viljan att sträcka ut en hjälpande hand och enas om ett åtagande över partigränserna och oavsett valutgången.
Men ingen, inte ens någon ledarskribent eller annan tycker tydligen att det behövs. En skärv är vad regeringen ställt i utsikt. Partierna hanterar krisen som en partipolitisk fråga vilken som helst och tävlar mest om att framstå som mest bekymrade utan att för den skulle utställa några bindande ekonomiska åtaganden.
Inte heller landets djurvänner har något att säga trots att landets tamboskap står inför en mycket svår situation där somliga kommer att fara mycket illa på grund av foderbristen. Producenternas möjligheter att planera utfodring, slakt och avelsarbete försvårar inte bara djurhållningen, djuromsorgen och livsmedelsproduktionen, utan skapar ekonomiska problem för näringen som vi aldrig tidigare sett.
Import av mycket, mycket dyrt kraftfoder och hö från Kanada och andra avlägsna länder, ökad slakt och infrysning av slaktkroppar, sänkta köttpriser för att öka konsumtion och korta slaktköer och hindra djurens lidande, subventionerad nödslakt och destruktionsavgifter, tillfälliga skatterabatter eller generella anstånd, införande av förmånliga statliga jordbrukslån, satsning på stöd och rådgivning istället för bestraffande kontroller, skräddarsydda skatteavdrag på grund av extrema merkostnader orsakade av torkan, etc, etc.
Det finns mycket som kan och borde göras. Men var finns de ansvariga politiker, företag och banker som är intresserade?
Nu börjar resultatet av medlemskapet i EU bli konkret. Koncentration till ytterst sårbara jätteenheter och nedskärningar av infrastruktur, långsamt och mödosamt uppbyggd av generationer monteras ned. All makt utgick från folket och försvann in i Brysseldimman. Svindlande byråkratlöner och avveckling av folkets välfärd. Effekten av klimatförändringen blir nu mycket svår att hantera med avfolkad landsbygd och livsstilsmänniskor sammanpackade kopplade till sina olika elektroniska nätverk. Hur blir det när elektriciteten uteblir?
Persiflagemakare Pettersson tar upp en mycket viktig fråga: statsmannaskap. När Sveriges regering för ett tag sedan började närma sig Nato mer och mer, sade Rysslands utrikesminister Lavrov att detta faktum naturligtvis skulle få hans regering att fundera på en ny inställning till sin militära position i Östersjön. En självklarhet. Vad svarar då t ex Annie Lööf på detta? Jo, att Lavrov riktar ett oacceptabelt hot mot Sverige. Andra partiledare höll med. Detta är typiskt för i stort sett alla partiledare i Europa, total brist på statsmannaskap.
”Man kunde tro att riksdagen var bekymrad över det katastrofala läget för jordbruket och livsmedelsproduktionen i Sverige, att man skulle samlas till ett extrainsatt möte för att diskutera situationen, lägga partipolitiken åt sidan, demonstrera enighet i viljan att sträcka ut en hjälpande hand och enas om ett åtagande över partigränserna och oavsett valutgången.” skriver Pettersson.
Men det kan man inte tro, det finns inte längre något statsmannaskap i Europas regeringar, vilket är en viktig anledning till att de traditionella partierna brakar samman. Hur klarar EU och England Brexit t ex?
I dagens SvD skriver ett antal ”personer av rang” (tf professor, chef Asienprogrammet vid UI, lektor försvarshögskolan samt en koordinator för Stockholms Belt and Road Observatory) ”Sverige bör få EU att ställa tydliga krav på Kina”. Snacka om hybris! Samma tidning har inte ens förmått skriva om det nyligen hållna BRICS-plusmötet som gick av stapeln i Sydafrika. Detta möte och många andra visar klart att det är en stor maktomfördelning på gång.
Det visar också USAs/Natos oförmånga att längre klara sina imperialistiska krig.
Ovan nämnda personer skriver i insändaren ”Ett delmål är att saluföra Kinas auktoritära och statsstyrda modell som ett framgångsrecept för omvärlden.” Och så är det naturligtvis. Men vad har ”demokratierna” att sätta emot?
”Statsmän” som Trump, T May, Macron, A Merkel eller S Lövén? Situationen för 99,9 % av jordens befolkning ser för närvarande inte bra ut. Bristen på statsmannaskap i Sverige är t ex akut och kommer troligen att vara så länge.