”Jimmie är nazist!” har en av ljusets många riddarvakter skrivit med gigantiska bokstäver på en husvägg alldeles invid Tullholmsgymnasiet här i Karlstad. På min väg till centrum har jag dagligen kunnat ta del av det budskapet i åtskilliga månader. Det hade jag rimligen inte kunnat om subjektet varit ett annat, exempelvis ”skolans rektor” eller ”Esbjörn Hagberg”. Då hade saneringspatruller kallats in fortare än kvickt.
Verklighetens drygt 35-årige Per Jimmie Åkesson från Sölvesborg är faktiskt inte nationalsocialist. Istället är han Sverigedemokrat och har de senaste nio åren varit detta partis oomstridde ledare. Hans fjolårsopus, Satis polito (som på ett ungefär betyder ”lagom polerad”), ger klara besked i dessa avseenden men även i flera andra.
Normalt sett skulle jag aldrig kommit på idén att läsa Åkesson. Men två omständigheter ledde in mig på Satis p-spåret: dels blev jag illa berörd av händelserna på Stora torget den 14 maj – då Jimmie Å hindrades från att tala av något hundratal skränande demonstranter – och dels har jag låtit mig inspireras av vad Erik Wijk skrev i DN:s kulturbilaga på två helsidor om SD-ordföranden och hans bok den 10 juni.
Åkesson är en välartikulerad gosse, även om hans stil känns smått mekanisk och manierad. Det första jag lägger märke till är den ymniga förekomsten av de bägge orden ”givetvis” och ”förvisso”, som uppträder på i stort sett alla de 284 sidorna, ibland rent av i samma mening. Tolkningen ger väl sig själv: författarens engagemang är lika starkt som hans politiska trossatser är oryggliga. Inte minst Jimmies premiärframträdande i riksdagens talarstol, 2010, vittnar om det. Där och då fick de valda ombuden för vårt blågula folk lyssna till bland annat detta (sid. 145):
”Det är min bestämda övertygelse att det under de senaste decennierna fattats beslut i den här kammaren som tagit Sverige in på fel väg, en livsfarlig väg. Jag är så övertygad om det att jag ägnat halva mitt liv åt att försöka ta mig in här för att berätta det för er och få er att ändra er. Sverige slits isär, och den enskilt viktigaste orsaken till det är en extrem och ansvarslös invandringspolitik.”
Så talade och sade alltså en yngling, som nyligen fyllt 31. Jag tror mig förstå att vissa åhörare tog illa upp och lät sig provoceras. Alla utmaningar är (förvisso …) inte välkomna.
Det som ytterst driver Åkesson är drömmen om ett folkhem av den typ som Per-Albin Hansson en gång byggde. Ett sådant hem är till sin natur, enligt Åkesson, homogent, sammanhållet och präglat av äkta gemenskap – men tyvärr oförenligt med vad han kallar ”massinvandring”. Den gamle landsfadern Per-Albin får själv klä dessa sanningar i ord i en serie fejkade inledningsstrofer på sid. 11-13. (Varje lektör med självaktning hade genast avlägsnat detta förord med ryggmärgsreflexen.)
Folkhemsdrömmen är SD:s energidepå och nervcentrum och Åkessons eget Klondike. Det bör man ha klart för sig. Dock är jag själv omsorgsfullt vaccinerad mot sådana idéer – Bullerbyn och Sörgården tillhör en svunnen tid – och jag har i alla år stött vår generösa flyktingpolitik. Men jag har fått mer än nog av andrahandsuppgifter och föredrar primärkällor.
Hur låter det, när Åkesson lägger ut texten i lugn och ro, och vad är det han vill intressera oss för?
Det mesta faktiskt. En matematikers försvarstal heter den berömda text som professor G. H. Hardy (1877-1947) skrev för c:a 80 år sedan, och i Satis p-boken talar en ung partiordförande i egen sak och över ett flertal ämnen. Han behandlar ”järnrörsskandalen”, affären William Petzäll, nolltoleranskravet, Eva Brunnes utspel i Storkyrkan (hösten 2010), det herostratiskt ryktbara debattinlägget i AB – ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, som det kom att heta med den övernitiska debattredaktionens goda minne – och han vänder på avsevärt fler stenar än så. Vid läsningen är det svårt att uppfatta Jimmie som osympatisk. Möjligt är väl att han klär i offerkofta; det kan jag tyvärr inte avgöra. Men långt viktigare: till något som påminner om rasism förfaller den lagom polerade sammanlagt noll gånger i boken. På den punkten lyder hans försvar så här:
”… har jag sällan tagit särskilt allvarligt på de obscena beskyllningarna för rasism eller främlingsfientlighet. Den som tar till den sortens epitet gör det antingen för att ta fokus från sitt eget misslyckande eller i brist på sakliga argument.”
Redan som 15-årig grundskoleelev (VM-sommaren -94) anslöt sig Åkesson till Sverigedemokraterna. Man frågar sig varför. Skälen kan ha varit både sammansatta och tillfälliga. Anmärkningsvärda är hur som helst dessa rader i hans Satis p-bok:
”Jag gick in i partiet med ambitionen att förändra det i grunden, och den som idag anser att jag inte har lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.”
I sak ger jag Åkesson rätt: dagens Sverigedemokrater är inte 90-talets. I så måtto är hans utsaga invändningsfri. Men varför slöt han upp bakom ett parti, som han ville ändra ”i grunden”? Det beteendet är knappast normalt, och sanningen, hela sanningen, är rimligtvis en annan. I bilden väger jag in att Åkesson själv kan ha förändrats radikalt under de gångna 20 åren – från intolerant snorvalp till hemvävd Sörgårdenvän. (Att denna tolkning kan vara alltför naiv och välvillig är jag starkt medveten om.)
Det sägs av och till att kristdemokraternas Göran Hägglund är långt bättre än sitt eget parti. Detsamma kan nog i ännu högre grad sägas Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Ja mer än så: Åkesson ÄR partiet. Utan honom funnes det inte i riksdagen.
Sist och slutligen: Den som vill bekämpa Annie Lööf gör inte särskilt klokt i att angripa Centerpartiets hysteriska socialiseringsiver. Vill man göra processen kort med Jan Björklund, så är inte Folkpartiets envisa kärnkraftsmotstånd det självklara angreppsmålet. Don Quijote må slåss mot sina väderkvarnar.
Otvivelaktigt finns mycket att kritisera SD för. Men det eviga malandet på rasism- och fascismtemat är, tror jag, kontraproduktivt. Man får ta strid på saklig grund – och hålla sig till demokratins regler, där yttrandefriheten är en oavvislig beståndsdel. Av självtillräcklighet har vi fått nog, liksom av nidbilder och skenbilder.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Jimmy Åkesson, Satis polito, Per-Albin Hansson
Mats du har stött flyktingpolitiken men har du stött den av SD påstådda massinvandringen?
Ser du att i förlängningen är ”befolkningshärdsmältan på planeten bestämd avsikt att leda till ENHET mellan alla folk och då faller nationskonceptet på grund av sin ”osolida grund” liksom FN.
Allt är i ständig förändring – allt rör sig och om vi inte lär oss att bejaka förändringen och hitta tryggheten, skapar vi oss själva lidanden fysiska/mentala/existentiella låt oss levande (libido) flyta medströms i skapelsens underbara spiralkretslopp – KRAM