1928 startades Viggbyholmsskolan av en enastående personlighet och elsjäl vid namn Per Sundberg. Han var en kombination av dåtidens moderna radikalism och sin egen barndoms trygga gemenskap i hemmets kväkarpräglade religiositet. Sökandet efter en livsuppgift genom studier, kroppsarbete, hantverk och kontorsarbete förde honom till idén om en helt ny form av skola för barn och ungdom, radikalt annorlunda än vad Sverige dittills skådat. Experiment fanns i England och Tyskland som Sundberg besökte och studerade. Skolan växte, utvecklades och anpassade sig till nya förhållanden under nästan fem decennier.
Minnesboken En otrolig tigerkaka om Viggbyholmsskolan har sammanställts av en grupp gamla elever från föreningen Viggans Vänner. Där kan boken beställas.
Mest typiskt för skolans pedagogik var att olikheter människor emellan sågs som en tillgång och inte ett problem. En liberal och optimistisk syn på barn och ungdom fanns i grunden. Pojkar och flickor skulle gå tillsammans, vuxna och barn skulle vara mänskligt jämställda och säga du till varandra. Friheten skulle vara stor, men ”under ansvar”. Betyg, läxor och andra formalia fanns, men togs inte på så stort allvar. Skolk och rökning bland elever var vanligt, men bestraffades inte. Kort sagt, skolan präglades av en antiformalism som den traditionella folkskolan och realskolan mest av allt bekämpade. Det var mycket oordning, men ännu mer kärlek och omtanke.
Det här passade förstås ganska många elever på den tiden. Bråkiga rotlösa överklassbarn, bohemiska konstnärsfamiljers barn, flyktingar undan nazismen under andra världskriget med flera. Och Stockholms barnavårdsnämnd placerade ”problemelever” på Viggan, som enligt en senare genomgång visade sig ha givit mycket gott resultat.
Många av dessa ovanliga barn och ungdomar har medverkat i boken och berättat minnen. Flera personer känner jag eller känner jag till. Jan Stolpe, Lennart Grosin, Jan Guillou, Susanne Osten, Sandro Kej Åberg, Ulrika Knutsson, Gunnar Brusewitz, Karin Boye, Teodor Kallifatides, Peter Torbjörnsson, Sven Lundin och Anna Wahlgren hör dit. Dessa är otvivelaktigt röststarka personer, men jag tror kanske inte att det säger så mycket om själva skolan trots allt. Men Viggan blev ett andra hem (inte sälla ett första) för många under sina nästan 50 år. Sammanhållningen var säkert unik.
Vad många även framhåller som viktigt för skolans framgångar var de hantverksmässiga och konstnärliga momenten som alla deltog i. Lerslöjd, träslöjd, textil, bild, teater, musik, dans och fester med uppträdanden som alla var delaktiga i. Alla sinnen skulle vara med. Huvudets och handens arbete och förmågor utvecklar sig tillsammans. Det var grundbulten i Per Sundbergs pedagogiska program. Alla kan utveckla sina goda sidor och bli en tillgång för andra. Och! det här är inte önsketänkande, utan realiteter som i alltför liten utsträckning tas till vara och tillämpas i dagens teknokratiserade skola. Människan är ju hel.
Kan inte heller avstå från att åter nämna dyslektikerna. Jag är ju en av dem. Vi är många fler än vad jag trodde när jag gick i skolan. Häromdan talade en person om för mig, som just läst min bok, att han var dyslektiker. Och i Vigganboken berättar plötsligt även pedagogikforskaren Grosin och flera andra om sin dyslexi, eller ordblindhet som man sa då. Viggan väjde inte för detta, utan tog itu med problemet, utbildade lärare i Tyskland och ordnade extrahjälp för de ordblinda. Många som i andra skolor dolt sin ordblindhet med spralligt sätt fick här sitt problem taget på allvar och möjlighet att utveckla egna framgångsrika strategier för läsning och skrivning. Det här var inte skit.
Viggan var en protest mot ett försoffat, förstelnat och formaliserat parallellskolesystem före andra världskriget. Jag ser enhetsskolereformen och senare grundskolereformen som en öppning mot alla elever. Viggan var en avantgardistisk föregångare till grundskolan – ”en skolan för alla”. 1972 lade skolan ner och det vackra glest bebyggda området hårdexploaterades av bostäder.
I grundskolan blev så småningom ”elevinflytande” och ”jämställdhet mellan lärare och elever” självklara och högsta skolmode. Det blev frågan om vem som skulle ha makten, lärare eller elever. Viggans nyckelord ”frihet under ansvar” gick ut på att alla måste få komma till tals och bli tagna på allvar, vilket faktiskt är helt väsensskilt från den oreflekterade elevinflytandevåg som sköljde över oss på 70- och 80-talen. Synd att ingen förde Viggans erfarenheter föll i glömska då.
Viggan var trots allt inte helt unik i Sverige. Själv gick jag i en privatskola, Göteborgs Högre Samskola, som bildades redan 1901. Den byggde delvis på samma idéer som Viggan, men var ingen internatskola. Pojkar och flickor tillsammans, alla klasser ända till studenten, liberal religionsfrihet, modellering (lerslöjd), bokbinderi, trä- och textilslöjd för alla. Man sa dock inte du till lärarna, men av någon anledning Tant till de kvinnliga och Magistern till de manliga. Det var lussefester med folkdräkter och danser som var mycket uppskattade. Där blev jag kär första gången och drack min första fickljumma klunk alkohol. Rökte gjorde alla på rökrutan när man nått realskolan. Lärarna var personligheter och humanister, en del blev legender.
Samskolan förlorade liksom Viggan sin pedagogiska särart efter grundskolereformen, men Samskolan bestod och fick behålla sin privatskolestatus med terminsavgifter. Därmed blev den – enligt min mening – även socialt ointressant. Den lockade nu endast de kulturellt och ekonomiskt kapitalstarka familjernas barn och blev en ren snobbskola. Viggans sociala ambitioner med placeringar från barnavårdsnämnden var dem helt främmande.
Min mammas mans yngste son tog studenten på Viggan våren 1966. Efter att ha fått problem på det stora Hvitfeldska Läroverket i Göteborg flyttades han till Viggan. Så klarade han sin student. Jag var med där utanför matsalen och tog emot honom. Han fick en ljusblå Volvo PV i studentpresent av sin fader, en av de allra sista som rullade av bandet sas det.
