Någon har sagt att den vackra Teano – Pythagoras favoritelev och äkta maka på 500-talet före Kristus – var historiens första egentliga feminist, men så pass gamla damer håller jag personligen kort. Också den sakrosankta Hildegard av Bingen (1098 – 1179) faller tyvärr för åldersstrecket, låt vara att hennes helighet rent av lär ha överträffat Birgittas av Vadstena.
Nej, den moderna feminismens verkliga föregångskvinna stammade från en engelsk övreståndsfamilj i visst förfall och skrev sig Mary Wollstonecraft (1759 – 97).
A Vindication of the Rights of Woman (1792) hette den gedigna stridsskrift som per omgående gjorde Mary W:s namn vida berömt och som gett henne en självskriven plats i kulturhistoriens marmorhall. I praktiken är arbetet, som översatts också till svenska – Försvar för kvinnans rättigheter – en svidande vidräkning med (upplysnings-) filosofen J. J. Rousseaus konventionella mansdyrkan och kvinnofientliga idévärld.
Sann, älskvärd, förekommande och allmänt underdånig borde kvinnan vara enligt Rousseau. Sin plikt likmätigt skulle hon följa sin herre och man på livets stigar, laga hans mat, tvätta hans skjortor, borsta hans kängor samt le vitt och brett. Politik, ekonomi och det egna rikets affärer var inget för kvinnfolk, och detsamma gällde intellektuella arbeten av skilda slag. Sådana aktiviteter stred mot kvinnosläktets egentliga natur. Nej, de äkta fruntimren skulle trösta, knyppla, sy och brodera, stå vid spisen, reda till måltider och framföda barn i aldrig sinande skaror samt på uppmaning knipa igen – därutöver intet.
Mary Wollstonecraft gick till storms mot den sortens föreställningar. I sin första debattskrift – Tankar om flickors uppfostran – gick hon också, i egenskapen av nybliven och självlärd pedagog, omedelbart i bräschen för ett mera tidsenligt skolsystem med gemensam och kostnadsfri undervisning i tio år för både flickor och pojkar ur alla sociala skikt.
Wollstonecrafts liv innehöll både dramatik och romantik i väl tilltagna kvantiteter.
Vid drygt 30 års ålder siktade hon in sig på Revolutionens Paris och blev där vittne till hur konungens, Louis XVI:s, huvud avskildes från resten av hans vördnadsbjudande kropp med giljotinens hjälp under extatiska leverop från de blodtörstiga åskådarna (21 januari 1793). Mary förskräcktes och förfärades; som girondist-anhängare uppträdde hon redan på tidigt stadium till försvar för Revolutionens ideal – bland annat i polemik mot den konservative Edmund Burke – men nu drog hon öronen åt sig.
För det ohämmade revolutionära våldet närde hon inga sympatier.
På plats i den franska världsmetropolen förälskade sig Wollstonecraft tyvärr i en amerikansk köpman, ett utstuderat kräk vid namn Gilbert Imlay, med vilken hon fick dottern Fanny.
Som Gilbert Imlays litterära representant for Mary W i nästa skede till Skandinavien (alltmedan Imlay ogenerat roade sig med horder av andra kvinnor). Midsommaren 1795 fick vallfartsorten Mollösund i Bohuslän oförmodat besök av Lady Mary och hennes blott ettåriga dotter, och därifrån styrdes kosan till Göteborg och senare till det Kristiania som numera heter Oslo.
Sina förstahandsintryck från vår karga Nord sammanfattade Wollstonecraft i ännu en läsvärd studie – Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark. Också detta verk finns tillgängligt på svenska och är fyllt av iakttagelser, som än i dag ter sig spänstiga och vitala. Departementet Norge får genomgående högre betyg än Sverige/Danmark; brevskrivaren älskade Guds fria natur.
Efter den ofrånkomliga skilsmässan från rumlaren Gilbert Imlay sökte den försmådda dränka både sig själv och sina sorger i Themsen vid hemkomsten – dessbättre förgäves.
Kort därpå gjorde hon William Godwins angenäma bekantskap. Denne man var, liksom Mary, idealist av födseln, därtill ”a nice guy” på flera sätt, och de två fick några lyckliga år tillsammans. De förärades även en dotter. Men vid födseln tillstötte elakartade komplikationer, och ett grymt öde ville att Mary Wollstonecraft avled bara tolv dagar efter förlossningen.
Men den nyfödda levde vidare och kristnades även hon till Mary. Liksom modern blev hon en erkänd författare i tidernas fullbordan, låt vara inte lika hyllad och mytomspunnen som sin fem år äldre man.
”Mary the Second” kom nämligen att förena sitt öde med skönanden och obotlige romantikern Percy Bysshe Shelley – Poeternas Poet – och har följaktligen gått till historien som Mary Shelley. Det nygifta paret hade en benägenhet att tänka fritt och självständigt. Därför jagades de av maktens hantlangare från det ena landet till det andra och tvingades ideligen fly fältet.
Först i Schweiz och Italien fann de nya fristäder. Men runt hörnet väntade Katastrofen:
Percy Shelley (1792 – 1822) drunknade efter en segeltur utanför staden Pisa i en ålder av endast 29,9 år. Hans kropp brändes sedan rituellt på stranden av Lord Byron och ytterligare ett par edsvurna. Det svenska poesigeniet Erik Johan Stagnelius, prästson ifrån öländska Gärdslösa, gick ur tiden bara några månader senare, 29,5 år gammal. På Stagnelii grav läser vi 1793–1823. Den gudarna älskar dör ung…
Redan som brådmogen 17-åring kidnappades Mary Wollstonecrafts dotter Mary av den målinriktade Shelley. Bara fyra år senare (1818) gjorde hon litterär debut och stor succé med sin makabra skildring av den rubbade vetenskapsmannen och dennes, bokstavligen, monstruösa produkt. Alldeles rätt; jag syftar givetvis på Mary Shelleys Frankenstein, ett av alla tiders mest accentuerade lyckokast i roman-branschen. Inget oävet förstlingsverk av en 21-årig landsflykting! Men långt mer skulle följa under de närmaste 30 åren.
Sir Horace Walpole jämförde vid ett tillfälle Mary Wollstonecraft med ”en hyena i underkjol”. Det var på sitt sätt en avslöjande liknelse: högadliga britter lär vara de enda som har förstahandskunskap om den sortens zoologiska mutanter.
I realiteten hade både svenska och engelska 1700-talskvinnor utomordentligt små möjligheter att dra försorg om sig själva eller att göra professionella karriärer. Endast fyra yrkesdörrar stod på glänt: man kunde bli sällskapsdam, öppna egen skola, slå sig fram som guvernant i rikemansfamiljer – alternativt hänge sig åt det professionella värv som uppges vara det äldsta av alla. Wollstonecraft prövade de tre förstnämnda utvägarna men fann sig aldrig helt tillrätta; författarskapet var hennes stora passion och blev också hennes räddning i ekonomiskt hänseende.
Politiska stridsskrifter varvade hon med tidstypiska romaner (som i dag tycks oss oläsbara…) och med förföriska reseminnen från stora delar av Europa.
Historiskt sett har kvinnokampens representanter outtröttligt motarbetat destruktiv våldsanvändning och i stället sökt främja fred och frihet. Så gjorde även Mary Wollstonecraft. Hon protesterade skarpt mot Bergets och jakobinernas terror i 1793 års revolutionära Paris men fick aldrig uppleva Napoleons krig. Hennes eget föräldrahem tillhörde knappast de rogivande och serena. Fadern hade dessvärre en olycklig tendens att blicka för djupt i flaskan och sedan bruka knytnävarna mot sin hustru, som var en undergiven och känslomässigt inbunden person.
Ja, på ett nog så handfast sätt lärde sig Mary W åtskilligt om både våld och övervåld. Av naturliga skäl blev hon aldrig någon gentleman men däremot en fullödig gentlekvinna – a gentle woman – och som sådan en bundsförvant än i dag.
