Förr hette det prefekt, den hävdvunna beteckningen på den som skulle ”leda” en universitetsinstitution, åtminstone ta ett administrativt ansvar. Jag minns från Uppsalatiden att ingen av oss knutna till institutionen ville bli det. ”Rekrytera” utifrån? Otänkbart.
Alla ville forska i första hand, därefter undervisa i värsta fall. Prefekturen liknades närmast vid värnplikt, ett föga stimulerande uppdrag som någon bara måste ta på sig. Dock tidsbestämt.
Efter New Public Management införande skulle chefer tillsättas, där det förut varit chefsfritt. Det förväntades leka privatföretag inom offentlig sektor. Individuell lönesättning ett kontrollinstrumenten. Man måste demonstrera att man var en lojal medarbetare, slut med vara en självgående professionell.
Ny högskoleorganisation inrättades bestående av ”akademier” (inte i den klassiska meningen, missvisande term således) och ”avdelningar”. Därefter tillsattes akademichefer och avdelningschefer. Den platta organisationen – den organisationsform som bäst passar en verksamhet som bärs av professionella – hierarkiserades.
Jag förvånades, med Uppsala tämligen färskt i bakhuvudet, över att någon av mina kolleger överhuvudtaget ville bli chef, inte ägna sig åt kärnverksamheten. Den höga lönen en väsentlig förklaring? Kandidater saknades nämligen inte, de stod i kö, ivriga komma ifråga. Nya tider nu, doktor Ekstrand.
Bort med principen primus inter pares. Odisputerade – mumbojumbotalandes företagsekonomiska – kunde plötsligt chäfa över välmeriterade professorer. En absurd situation, historiskt betraktad.
Jag minns med obehag en fullkomligt avstängd figur, bakgrund på SLU i Upsala, i chefsposition på min sista högskola. I och för sig disputerad – om än på en klen avhandling. Hyllvärmare i bästa fall.
Ett extra personalmöte kallades det motvilligt till, efter växande kritik som mullrat i korridorerna men aldrig framförts direkt till chäfen. (Däremot åsattes han fula öknamn.) Han satt där som en stenstod under extramötet, orörligt ansikte.
”Jag hör vad ni säger. Och tar det med mig.” Hans mantra. Vi visste han skulle glömt så fort han lämnat rummet. Inte hade vi nått fram till honom. Han var hal som en ål.
Befordrades till en av de högsta posterna på högskolan. Upprop startades. Misstroendet utbrett. Ganska många, häpnadsväckande nog, vågade skriva på med sitt namn. Ingen som helst effekt. Han befordrades som om inget hänt. Förakt för medarbetarna? Odemokratiskt? Ja – vad annars?
Minns honom när jag ser Reinfeldt i TV4 en morgon. Djurgården hans favoritklubb. Kunde inte bli ordförande i den föreningen, som han hett traktade efter, emedan supporters och medlemmar kraftigt protesterat.
Men nu har han valts till ordförande i SFF. (Efter protester.) Oberörd sitter han där i rutan. Han som uppmanade oss att öppna våra hjärtan och låta migranter utan asylskäl flöda in.
Ur hans mun illavarslande ord om vad han vill med sitt ordförandeskap i fotbollsförbundet. Kommer 51 procentsregeln att bestå? Skall klubbarna ägna sig åt ”integration” och utomsportsliga saker? Allas lika värde? Varningsklockor ringer när han mässar sitt budskap utan att staka sig.
Hur förstå denna bisarra personlighetstyp? Själv skulle jag inte fixa kliva på ett uppdrag efter att nedgörande kritik riktats mot mig. Ännu mer efter att ha ifrågasatts av dem jag skall vara chef för. Jag skulle hålla mig för god. Men inte denna personlighetstyp.
Stark självbild? Nej, jag vägrar tro det. Inte med denna avstängda och frusna framtoning. Levande död, nästan otäckt bevittna. En stelnad rauk bland människor av kött och blod. Bortom dialog och argument.
Kanske från barndomen härrörande, om man dristar sig till att djuppsykologisera. Något slags självförsvar gentemot föräldrarna i en uppfostringssituation där man inte blivit sedd, snarare osynliggjord. Man fortsätter leva som om man fortfarande var det. En solitär, om det inte var positivt laddat.
Varje medarbetare omedvetet uppfattad som ingående i en situation som ständigt upprepas, och där man stänger av sig själv? Vägrar ta till sig feedback, vägrar låta spegla sig, vägrar mötet med en annan.
Bortom förklaringar och förståelse, jag är definitivt inte ute efter att legitimera med en medkännande attityd: en mycket olämplig personlighetstyp i en ledningsposition. Milt uttryckt.
”Ena året chef för Försäkringskassan, andra året chef på Skansen.” Det måste ha varit någon gång i mitten av 1980-talet som jag först hörde talas om denna nya ledningsfilosofi. ”Det går ju inte”, tänkte jag. ”På kassan vet man ju ingenting om apor och glasögonormar.” Men det gick ju bra och därför kunde Dan Eliasson snart förses med pickadoll och sheriffstjärna, å sen sköt man schimpanserna på Furuvik, å sen blev Reinfeldt boss på fotbollsplan.
Hur många miljarder i onödan har dessa (och alla andra) konstiga rekryteringar kostat oss.
Arma Sverige.
Jag tror du är något mycket viktigt på spåren, Lasse E!
Och detta vältäckande ord, HIERARKISERING. Att bygga en ny befälsordning är ju hämtat från själva urtypen för hierarki; militären. Däri ligger allt från ordergivning till rangordning. Vem som befaller och vem som lyder.
Är det inte precis vad som sker runtom i den nyvaknade ”gig”-ekonomin?
Bäste Lasse E, förolämpa inte våra gotländska raukar! I bästa fall blir Hr Reinfeldt en passiv galjonsfigur som låter andra på SVF:s kansli hantera klubbarnas ofta komplicerade tillvaro. T ex samspelet mellan operativ klubbledning, svårstyrda medlemmar/fanklubbar och sponsorer. Som i AIK och Hammarby för att nämna två klubbar, bland andra. (För att inte tala om den infekterade VAR-frågan.)
I värsta fall kommer Hr R. ägna sig åt diverse ”Micromanagement” gentemot klubbarna med katastrofala resultat, i synnerhet om han rekryterar ett gäng ja-sägare på kansliet.
Bäste Hans M G!
Jag ber genast dig och raukarna om ursäkt!
Vad gäller den förre statsministern, kan bara konstateras: Spåren förskräcker. Hans ”linjetal” när han tillträdde som ordförande för SFF gjorde mig sannerligen inte lugnare.