Lisa Magnusson är idag en mycket uppburen skribent med tillgång till landets absolut främsta opinonsbildningstribun, ledarsidan på Dagens Nyheter. Hon anser att hon fick sparken som kolumnist i Aftonbladet 2010, vilket förstås gav lite extra svikt inför svanhoppet till än mer borgerligt sinnade medier.
Jag läser på Journalistens hemsida att hon 2016 fick ”Liberala skribentpriset” på 10.000 kr med motiveringen:
Lisa Magnusson är en framstående stilist som med sitt personliga tilltal på kort tid har etablerat sig bland landets främsta liberala opinionsbildare. Med sin stora förståelse för opinionsbildningens självklara plats i det digitala formatet når hennes texter en bred publik och får därmed ett betydande genomslag.
Hon skriver snärtigt, men hon begriper inte mycket om liberal pressfrihet och borgerligt demokratiska principer.
”Riktig journalistik”
I en signerad DN-ledare den 23 mars hävdar hon att riktig journalistik endast kan produceras av riktiga journalister. Men vad är riktig journalistik och riktiga journalister?
Apropå att dominerande medier i alternativa medier påstås mörka politiska förhållanden och dansa efter USA:s och EU:s pipa ställer hon frågan: ”Finns det exempelvis en politisk slagsida inom medierna?” Ja, svarar hon sedan trosvisst och förklarar:
Det beror på att journalistik utgår från humanistiska värden, och att de flesta som sökt sig till yrket därför också är vänner av den liberala demokratin.
Läs det där citatet en gång till! Det är omöjligt att förstå henne på annat sätt än att riktiga journalister är med någon slags automatik humanister och demokratiskt sinnade. Det är lika befängt som att all god konst är revolutionär, vilket var en ganska spridd ”vänsteruppfattning” under 70-talet. Så tänker alltså en idealistiskt sinnad och historiskt tondöv ledarskribent på landets största tidning idag. Tablå!
Jag tror dessutom att denna tankefigur är mycket vanlig, har rötter i 70-talets ”medievänster” och har en intellektuell inlåsningseffekt på uppburna mediepersoner med entourage. Känslan bland dem är: Det är vi som förstår sammanhangen, det är vi som kan formulera problemen, det är vi som har allas bästa för ögonen när vi skriver och verkar i våra ”riktiga” medier. Det är vi som gör den riktiga journalistiken.
Att det i verkligheten är en sympatiskt draperad variant på riktigt mossigt ”Pravdatänkande” har självfallet aldrig fallit henne in.
Vidare får vi veta att:
De ”alternativa” lever på den fria pressens existens. Deras egen tillvaro handlar om att upprört reagera på det journalister gör. Med få undantag presterar de ”alternativa medierna” ingen egen journalistik, och när de gör det är det sällan de ens försöker vara objektiva och sakliga.”
Med ”alternativa medier” menar hon förstås de nya uppstickarna på nätet och på papper (Fria tider, Nya Tider och Nyheter idag), de som håller på att bli ett verkligt hot mot den ”riktiga journalistiken”, vars problemformuleringsprivilegium nu satts i gungning.
Alternativa medier?
En liten tillbakablick säger oss att ända sedan Röda rummets dagar har medierna haft ”borgerlig dominans”. Politikens vänstersida har med tiden successivt försvagats, men har dock funnits kvar. Det har startats åtskilliga ”vänsteralternativ” genom åren, som av olika skäl sällan blivit särskilt långlivade. ETC, FiB/Kulturfront och Proletären är tre (sinsemellan mycket olika) vänsterkantsalternativ, som fortfarande lever, men som förstås spelar och har alltid spelat i en helt annan division än de stora: Bonnierkocernen, Shipsted, MTG (Stenbeck) och några till. Vänsterkantsalternativen har visserligen kritiserats för sina ståndpunkter, men deras existensberättigande har aldrig på allvar ifrågasatts (inte ens under IB-affären). Vänsteråsikter finns och bör ha sina språkrör, det har varit grundläggande även för den liberala borgerligheten.
Men denna ”alternativa” press (med eller utan presstöd) ingår av någon anledning inte i Lisa Magnussons ”alternativ”-bild, denna marginella vänsterpress tillhör förmodligen hennes ”riktiga journalistik”. Är det som skrivs på denna sajt ”riktig” eller ”alternativ journalistik” i Lisa M:s ögon undrar jag?
Lite historia
Nå, presstödssystemet tillkom på 50-talet efter att antalet dagstidningar minskat kraftigt. För att de stora borgerliga tidningarna inte skulle dominera helt fick ”andratidningarna” (ofta socialdemokratiska) presstöd. Men inte för att de var goda demokrater, utan för att riksdagen beslutat att man på så sätt ville upprätthålla åsiktsmångfalden.
Rätten att starta och ge ut tidningar med – valfri politisk inriktning – är faktiskt grundlagsfäst och således en bärande bjälke i demokratibygget. Märkligt att det verkar ha undgått Lisa M. Som god liberal borde hon istället glädjas över den ökande mångfalden.
Det som Lisa M inte heller förstår är att mångfalden inom ramen för hennes ”riktiga journalistik” krympt ihop till samstämmighet på centrala politikområden. Den monopoliserade mediebranschen går idag i osynliga – men trots allt – ledband. Det är samstämmigheten inom Lisa M:s ”riktiga journalistik” som öppnat upp för ”ny alternativ journalistik”.
Oro för framtiden och viss självrannsakan
Hon ägnar sig även åt försiktig självrannsakan. Ibland blir det fel även för ”riktiga journalister” medger hon, men ”felen är ändå undantag”. Och hon slutar trots allt sitt självrannsakande stycke i en lovsång…
Oftast gör journalister ett bra jobb, ibland ett fullständigt strålande. […] Utan dem skulle oegentligheterna på Transportstyrelsen kanske aldrig ha kommit till allmänhetens kännedom, eller konsulthaveriet på Nya Karolinska. […] Oftast finns emellertid ingen dold agenda, ingen stor konspiration, ingen allseende kraft.
Förvisso gör många journalister ett hederligt jobb på många vitala områden. Så är det för övrigt både i Ryssland och Kina. Men det finns gränser man inte överträder. Men dem kan hon inte urskilja.
Så skriver hon:
Ibland gynnas ett visst perspektiv. Till exempel tidigare rådande konsensus: det politiskt korrekta. Eller för all del Ryssland, som bevisligen försökt sätta både USA och europeiska länder i gungning genom att urholka förtroendet för samhället.
Och just där blir ledbandet tydligt – ”som bevisligen…” – som om det inte funnes en seriös diskussion om Rysslands roll och hur man bör förhålla sig till Ryssland i världspolitiken idag.
När den ledande borgerliga tidningen håller sig med ledarskribenter som inte kan skilja på ett Pravdasamhälle och ett samhälle med åsiktsmångfald är borgerligheten inte längre liberal. Allt vänds upp och ner, vilket känns orwellskt hotfullt.
Jomenvisst! Och därtill ser hon ju så oskuldsfull ut, vilket väl inte kan vara en nackdel i dagens värld.
Knut L!
Det förvånar mig att du inte lagt märke till att hon inte skriver, som du verkar ha läst, att goda journalister ska vara ”vänner av den demokratin” utan av ”vänner av den liberala demokratin”. Konservativa eller socialdemokratiska journalister hamnar alltså utanför!
Anders P!
Nja… Vad Lisa M menar med att skriva ”liberala demokratin” (tror jag) inte utesluter konservativa eller socialdemokratiska journalister (Vad är det förresten?). Det är de ettriga nya högerkantsmedierna som utesluts. Och det är därför även traditionella vänsterkantsmedier kommer att ligga pyrt till efter att riksdagen godkänt ”demokratikriterier”, vilket jag skrivit om förut.
Liberalerna är de nya bolsjevikerna – för dem finns det bara en form av demokrati, liberalismens. Idag är det, vad som i Sverige kallas extremhögern, men ute i världen kallas ”konservativa”, som man vill åt. Vad man ute i världen, med rätta, kallar ”extremhöger” är något mycket värre.
Men vänstern har inte glömts bort. Hur var det med de kommunistiska ungdomarna i Borås som inte fick hyra lokal? Och i dagens UNT förfasar sig en läsare över hur (den socialdemokratiskt och miljöpartistiskt styrda) kommunen under sin ”Demokrativecka” släppt in en kommunistisk ungdomsgrupp (RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom).
Järnridåns fall 1989-91 tolkades av världens liberaler som att de, efter en 70-årig kamp mellan dem och ”socialismen”, utgått som Segrare. Historien hade nått sin slutpunkt.
När ytterspelarna på vänster och högerkanten tystats kan man dra sig in mot mitten tills Liberalismen är den enda existerande politiska ideologin.
För oss som anser att vi befinner oss på vänsterkanten borde frågan om alternativa högermedias relativa framgång leda till eftertanke. Varför har dessa media viss framgång, medan alternativa vänstermedia trampar vatten? Ännu mer bestickande blir det om vi ser till det högerpopulistiska SD:s, framgångar. Hur kan detta parti ha sådana framgångar medan en vänster värd namnet lyser med sin frånvaro? Till yttermera visso har utbrytarna från SD, Alternativ för Sverige, fått 2% i en opinionsundersökning.
Inför höstens val har vi en Socialdemokrati som närmast kan liknas vid de tidiga moderaterna från 1970-talet. Ett Vänsterparti som med lite god vilja kan kvala in som socialdemokratisk höger från samma tidsperiod. Ett Miljöpartiet har sålt sin själ i utbyte mot några statsrådsposter och är ännu mera flum än tidigare.
Den utomparlamentariska vänstern draperar sig i olika leninistiska dräkter och blir därmed helt ointressanta.
Arne N!
Allt det du pekar beror på att 70-talsvänstern till stora delar redan då, följande sin egen medel- och överklassbakgrund, lät liberalerna bestämma vad som var ”progressivt” och ”reaktionärt”. Det betydde mycket att ”avstickare” (uppstickare?) som Jan Myrdal, Knut Lindelöf, Fib-juristerna och andra inom den ”maoistiska” vänstern tog kamp mot flummet i dess olika former och visade att konservativa jurister, frireligiösa skollärare och gammel-socialdemokratiska fackföreningsfolk i sina åsikter stod närmare det arbetande folket än diverse ledarskribenter och liberala opinionsbildare på Dagens Nyheter. Man drar på mungiporna när man i DN kring 1980 upprört anklagade JM för att vilja dra in Sverige i Nato!
Myrdal, Lindelöf, Fib-juristerna drev dessa frågor, ofta med konservativa, gråsossar och frireligiösa utan att därför själva bli konservativa, gråsossar eller frireligiösa. Man blev visserligen anklagad för detta, men kunde stå emot denna ”guilt by association”-propaganda.
Arne Nilsson skriver: ”Den utomparlamentariska vänstern draperar sig i olika leninistiska dräkter och blir därmed helt ointressanta.” Vad betyder det?
”Ryssland, som bevisligen försökt sätta både USA och europeiska länder i gungning genom att urholka förtroendet för samhället.” Detta är skrämmande skrivit av en av maktens megafoner.
USA och dom europeiska länderna försöker sätta demokratin i gungning genom att smutskasta Ryssland och skapa en icke reell hotbild, hade varit en bättre formulering.
Dom rent rättsligt hållbara bevisen saknas för båda varianterna, men den senare är iallafall, till skillnad från den förra, logiskt hållbar.
Hennes tvärsäkerhet om maktens version liknar kreationisternas tro på skapelseberättelsen och bevisläget verkar också vara av liknande kaliber. Detta är dock det som folket matas med och liknelsen med Pravda är klockren.
Hon vet vad hon skall skriva för att säkra sin framtida karriär och kanske är det ungefär så mekaniken i Pravdaskapandet ser ut.
Sanning och rättvisa är farliga saker som skall undvikas och tystas ner och tyvärr ser det svårt ut att på allvar lyckas ta yttrandefriheten i försvar.
Såvitt jag förstår arbetar hon inte som ”journalist” utan som något helt annat.
Opinionsbildare (ledar- o tyckarskribent) verkar hon vara. Journalistik och journalistiskt arbete är väl någonting helt annat?
Dennis Z!
Allt redaktionellt arbete på offentliga publikationer (under tryckfriheten), även åsikts-skrivande alltså, betraktar jag nog som ”journalistiskt”. Det gäller att inte falla i fällan att det finns ”riktigt” och ”oriktigt” journalistiskt arbete som Lisa M så tydligt gör. Däremot kan man ha åsikter om vad som är bra och dålig journalistik (journalistiskt arbete). Detta diskuterades häftigt i FiB:s barndom. Där stod Guillou med sina supportrar mot Myrdal med sina mot varandra om jag minns rätt. Guillou – den riktige reportern – mot Myrdal med sitt ”två drar den tredje” t ex. Tycker alltså att Myrdal hade rätt då. Mycket har vi lärt oss i FiB genom åren.
Det är bäst att vaska fram det förnuftiga i meningsmotståndarens argument. Lisa Magnusson och hennes meningsfränder har i viss mån haft rätt om vad som har utmärkt uppstickarna i media (inklusive sociala media): snyltande på etablerade medias journalistik; hatiska texter; avsaknad av etik och moralisk kompass; tendens som överordnas sanningssökande och ärlighet (fel som i och för sig även förekommer i etablerade media).
Men i dag utvecklas alternativmedia till en hybrid mellan fnoskigt hojt i marginalen och journalistik som man (med källkritik och en avvaktande hållning) kan nyttja för att informera sig. Ett exempel: bassam.nu, Samhällsnytt (f d Avpixlat), Hanif Bali med flera uppmärksammar att Växjö moské kanske inte håller rågången mot extremismen; etablerade Smålandsposten hakar på! Gränsen suddas ut. Problemet är att etablissemanget bara fortsätter att sätta stämpeln ”hatsajter” (vilken är mer korrekt än vad KL, JM med flera medger) trots att verkligheten förändras. Det kommer att straffa sig.
Jan Arvid G!
Jag förstår inte hur du menar riktigt… ”Problemet är att etablissemanget bara fortsätter att sätta stämpeln ’hatsajter’ (vilken är mer korrekt än vad KL, JM med flera medger) trots att verkligheten förändras. Det kommer att straffa sig.”
Knut L!
Jag menade att du, Jan Myrdal och några till i någon mån underskattar hur förkastlig och undermålig den dåliga sidan av alternativmedias verksamhet är. Nya Tider har knappast varit blott ”en veckotidning med blandat innehåll” som JM sade.
Men det var ingen viktig punkt i det jag skrev, och inte menat att misstänkliggöra dig eller någon, så låt oss inte tvista om det. Jag tar hellre tillbaka den bisatsen. Det jag ville säga var att etablerade media utan nyansering fortsätter att stämpla – av dem ogillade alternativmedia (inklusive bloggar och dylikt) – som ”hatiska”, ”högerpopulistiska” med mera, trots att andelen intellektuellt användbara texter ökar i alternativmedia. Till slut kommer denna skillnad mellan verkligheten och etablerade medias verklighetsbeskrivning att bli ohållbar.
Jan Arvid G!
Ok jag tror jag förstår. Själv vet jag mycket lite om Nya Tider m fl, hinner inte följa dem. Kanske blir det viktigare för att hålla sig uppdaterad på verkligheten, ju mer klimatet polariseras mellan DN m fl och uppstickarna. Har du läst Engellaus Det Nya Samhället? Välskrivet och antietablissemang i förening. Har länkat på ”Missa inte”.
Vi är nog överens om den här klyftan som vidgas. Etablerade media har peststämplat en stor del av den mediaoffentlighet som finns idag, inklusive Engellaus Det Goda Samhället. En huvudledare i DN, ”Det högavlönade hatet”, 21 mars 2016 handlade om bland andra Engellau. Några citat ur ledaren:
”Under ytan lurar barbariet.”
”Mediehatarna vädrar morgonluft. Men under de ’kritiska’ fraserna kan det finnas ett barbari som bara väntar på att släppas löst.”
Många av de informationskällor som en växande, demokratiskt sinnad publik har behållning av (till exempel när lindelof.nu länkar till Engellau) är orubbligt fördömda av etablissemanget. I dag är vi en stor publik som ”samkör” läsning av etablerade medier med läsning av ”förbjudna” medier eftersom man (med kritisk läsning och misstro mot alternativmedias ofta skeva resonemang och osakliga rapportering) kan få mer information på det sättet. Jag undrar vart detta skall leda.
Anders P!
Det är alldeles utmärkt om personer med medel- och överklassbakgrund som Jan Myrdal, Knut Lindelöf med flera ställer sig bakom progressiva krav och är beredda att kämpa för dessa krav. Under resans gång kommer folk med olika bakgrund och olika ideologiska uppfattningar kunna enas i olika konkreta frågor. Då kan man få det mest oväntade resesällskap.
Helt överens med dig då du resonerar kring ”guilt by association”.
Bertil C!
Du undrar vad jag menar med: ”Den utomparlamentariska vänstern draperar sig i olika leninistiska dräkter och blir därmed helt ointressanta.”
De som konsekvent tar till sig Lenins teorier och hyllar hans praktik hamnar i den antidemokratiska fållan. I Sverige idag är det inte möjligt att driva en framgångsrik politik om den inte står på en fast demokratisk grund. Därför måste leninism i dess olika varianter mönstras ut.