Att skriva är att tänka. När jag skriver märker jag var tankarna inte hänger samman, utan kanske bara lurar mig tro att jag vet något jag inte vet. När jag så läser det jag först tänkte kan jag lägga till rätta och se till att jag åtminstone begriper själv. Om andra begriper är en annan sak.
Jag kan skriva för mig själv, men ofta har jag en tänkt läsare framför mig. Vem som är denna läsare får alltid stor betydelse för hur jag låter orden falla ut på pappret. Vadå papper? Fast jag sitter med min laptop i knät tänker jag papper. Det jag nu skriver kommer förmodligen aldrig att komma på papper. Kanske på min blogg som ytterst få kommer att läsa. Men någon annan blir det kanske. Förmodligen någon jag redan känner. Kanske denna någon får en ny glimt av mig eller sig själv genom dessa ord. Det är i alla fall en stimulerande tanke.
Jag gick genom den höstligt gråvåta skogen. I fjärran ekade en motorsågs morrande skrik. Runt mig var det alldeles stilla. Inga fåglar eller annat levande, bara ruttnande grenar, löv och vilande växtlighet. Förunderlig dvala med tanke på den sprängande livskraft med sin nästan skrämmande demonstrerande övermakt mot dig som ibland kämpar med ogräs i rabatten. Sågen tystnade.
Mitt lokalsinne ledde mig i en runda vid sidan om stigarna genom vattensjuka hjulspår från tunga skogsmaskiner vidare genom tätplanterade granbestånd som släpper kalla vattendroppar innanför kragen och ända ner i stövelskaften. Vad ser jag? Är detta en upplevelse? Det ser ju så tråkigt ut, så mörkt fast det är förmiddag, så fjärran från trädgårdens uppodlade kulturlandskap i lågt solljus en kväll i julis första vecka.
Men den enorma rotvältan var ändå ståtlig. Stammen blockerade nästan vägen. En ny liten tjärn blänkte i skuggan av vältans svarta undersida. Plötsligt vänds allt över ända. Tänk om stammen går av, då smäller vältan igen som en tung lucka, den lugnt blänkande lilla tjärnen utplånas som idé med ett frustande brak. Det var i alla fall några spännande tankar där i gråskogen.
Inte förrän jag satte mig med laptopen i knät och knappade dessa rader blev mina tankar tänkta på riktigt. Skriva är att tänka.
Det skadar inte med lite hjärngympa – att man skakar om huvudet och försöker begripa vad som händer omkring en!
När min mormor dog på femtiotalet 80 år gammal (själv är jag bara 77 ha ha) viskade hon ”Akta dig för denna stygga världen”! Ondare än världen är idag har vi aldrig upplevt tidigare! Galningar som styr och säger sig ha demokrati i sikte! Var har kolonialmakterna skapat demokrati? Eller religionerna?
Det är härligt att vara politiskt frälst och tro på ett bättre samhälle!