En ruttnande vasallstat

Sten-Åke Cederhök och Tord Tjädersten i Anderssonskans Kalle (1972)

Vad är det som sker i vårt land? Ett samhälle med omfattande social kontroll, där alla vuxna var delaktiga, har ersatts av något obegripligt söderfallande, där inget gemensamt längre finns att försvara. Bertil Carlman reflekterar över denna skrämmande förändring.

När jag var barn på 1950-talet i Halmstad, lekte jag en gång tillsammans med mina kamrater, Folke, Rickard och Klas på gården i det kvartershus som Folke bodde i. Vi var två grupper pojkar som lekte där samtidigt. Vad Folke, Rickard, Klas och jag gjorde, det har jag glömt. Men jag minns tydligt att den andra gruppen pojkar lekte med en fotboll. Naturligtvis kunde man höra ”krasch” efter ett tag när fotbollen träffade en fönsterruta. Alla pojkar rusade ut från gården; alla utom jag. Jag visste inte vem som sparkat bollen på fönsterrutan, men jag visste att det inte var jag. Jag var oskyldig. Efter mindre än en minut kom fru A. utrusande och sökte med blicken efter den skyldige. Han var inte där, men det var den oskyldige och ganska dumme Bertil. Fru A som kokade av ilska gav mig en rejäl utskällning. Jag fick en läxa ”Bertil, du borde också ha sprungit!”

Liknande händelser från förr är otaliga. De berättar att på 1950-talet fanns det gott om hemmafruar som fru A. Många arbetare hade nämligen en lön som räckte för att försörja en familj. Min mor var också hemmafru, och hon, tillsammans med min far, uppfostrade fem barn. Men det gick bra, eftersom far var en högre tjänsteman, vars lön med råge kunde klara en stor familj. Men händelsen berättar också om något annat. Den berättar också om ”den sociala kontrollen”. Den berättar om det fullständigt självklara arbete som vuxna utför när de tillrättavisar barn och ungdomar. Denna kontroll sker alltså inte bara i hemmet och skolan. Denna form av social kontroll finns i alla typer av samhällen, i alla typer av civilisationer; nästan.

Som vuxen har även jag handlat ungefär som fru A. Jag har sagt till barn som betett sig illa mot andra barn, jag har skällt ut barn som klottrat, jag har hojtat på barn som försökt åka gratis på tunnelbanan, och så vidare. Inget märkvärdigt; fullständigt normalt. Lite mer udda var det förstås den gången som en pojke på cirka fem år gick runt i tunnelbanevagnen och plockade med andra passagerares väskor. Alla såg sig irriterat omkring men ingen sade något till pojken. När han kom fram till mig, ropade jag högt till hans föräldrar som satt i andra änden av vagnen, ”Kom och hämta er grabb! Så här får han inte gå runt!”

Är man lärare av barn och ungdomar, är det självklart att arbetstiden också ägnas åt social kontroll. Men visst var det ofta diskussioner lärare emellan, om hur mycket tid man skulle ägna åt arbete som inte var undervisning! Visst har vi vuxna – antingen vi är lärare eller ej – olika syn på hur långt «den sociala kontrollen» skall sträcka sig, och visst har vi olika förmåga att utöva den.

När jag var ganska ny som lärare, satt jag en gång i personalrummet och samtalade med några kollegor, då en annan kollega, Gerda M., som hade rastvakt, kom in i rummet. Hon var påtagligt upprörd och bad om hjälp. En pojke, Kenneth H., som jag inte kände närmare, gick runt och rökte i den korridor där Gerda var rastvakt. Vid tillsägelse vägrade han lyda. Gerda som var ganska späd och mild till sitt sätt, kände att hon måste få hjälp. Jag erbjöd mig och gick ut i korridoren och sade till Kenneth H att släcka cigaretten och gå ut. ”Det tänker jag inte” sade han. Då var jag dum, oerfaren som jag var, och sade ”I så fall släcker jag cigaretten för dig!” ”Det törs du inte!” Jag släckte hans cigarett mellan tummen och pekfingret (det gjorde j*t ont!) och stoppade den i bröstfickan på hans skjorta. Naturligtvis tog Kenneth då upp cigaretten och tände den igen. Nu hade Kenneth och jag kommit en bit på eskaleringens väg, det borde jag ha förstått. Men det gjorde jag inte utan släckte cigaretten igen mellan tummen och pekfingret. Då gav Kenneth mig ett knytnävsslag på hakan så att blodvite uppstod. Tänderna i underkäken hade gjort ett ganska brett sår i underläppen, som måste sys något. Några timmar senare var jag med en kollega hos en läkare. ”Det var ett egendomligt sår. Hur har det uppstått?” När han fått veta vad som skett kom hans kommentar ”När jag var ung som läkare hände det att man fick sy ett öra på något skolbarn efter att en lärare dragit barnet i örat. Nu får jag sy en lärare som fått ett knytnävsslag av en elev!”

2007 gick jag i pension. Nu, 2024 cirka 40 år efter att min läpp blev sydd, kan man undra hur den sociala kontrollen har förändrats. Låt mig börja med skolan. I lärarnas facktidning Vi lärare nummer 1 för 2023 har omslaget rubriken ”Tystnad! Var tredje lärare vågar inte kritisera sin egen skola – av rädsla för repressalier” Inne i tidningen specificeras denna tredjedel ”Så många lärare anser att det finns en tystnadskultur på deras arbetsplats: 34% kommunal huvudman, 38% fristående, vinstdrivande huvudman, 16% fristående, ickevinstdrivande huvudman”. På sidan 14 finns följande artikel ”Misshandlad av elev – ledningen krävde att hon höll tyst.” ”Caroline A säger att hon är långt ifrån den enda läraren på den aktuella skolan som utsatts av våld av elever. – Men det var inget som det pratades öppet om. Den som berättade ansågs svag som inte kunnat ta hand om sina elever.”

Den 8 maj säger Sveriges skolminister Lotta Edholm i en artikel i SvD. ”Skolverket måste tillbaka till grunden […] Vi har i dag en skola där var fjärde elev inte kan läsa eller räkna ordentligt och där hot och våld i många skolor har blivit vardag. Lärares förutsättningar och arbets­miljö är under all kritik.”

Javisst är det så; men hur skall det gå till att ”komma tillbaka till grunden”? Skolministern vet, precis som alla svenskar att Sveriges ekonomi, precis som ekonomin i de flesta EU-länder, sedan ett antal år innebär en försämrad välfärd. Skolministern, precis som hela den svenska politikerklassen, känner naturligtvis väl till grunden för vad SvD skrev en månad tidigare:

Vad hade då den mördade mannen, Mikael, gjort som ledde till hans död? Han hade tillrättavisat några pojkar som betedde sig illa. Han hade gjort det som jag, och de flesta vuxna med mig, lärt oss att göra. Han hade utövat social kontroll. Om man så vill kan man säga att han visat civilkurage, gjort det som vuxna självklart gör i någorlunda friska samhällen. Precis som fru A. gjorde på 1950-talet då jag var barn i Halmstad.

Högerpopulisten Henrik Jönsson har gjort en illustrativ video till det våld som nu breder ut sig i Sverige. Som rubrik skriver Henrik ”Mord av den mest bestialiska typ plågar Sverige – och allt fler oskyldiga drabbas. Hur ser den svenska kriminalitetsutvecklingen egentligen ut? Vad gör politiker för att bekämpa den? – och vad händer med ett samhälle som hellre döljer än konfronterar systemhotande problem?” Videon inleds med mordet på Mikael, och journalisten på SVT2 frågar sig ”Kommer jag att våga ingripa?”

Någon dag efter mordet på Mikael, talade jag med min yngsta syster om det. Hon berättade då att hon nyligen tillrättavisat några ungdomar som försökt åka gratis på tunnelbanan i Stockholm. En ordningsvakt på stationen hade då vänligt tillrättavisat henne. ”Du vet inte vad du kan råka ut för, om någon av dem blir arg!”

Samma dag, den 11 april, såg en annan rubrik med ingress i SvD ut så här:

”Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetsläget sedan det andra världskriget. Det innebär att Sveriges försvarsförmåga måste öka och att vi måste samarbeta mer med andra länder och organisationer för att stärka vår säkerhet. En viktig del är medlemskapet i Nato som bidrar både till ett säkrare Sverige och ett starkare Nato.” skriver SvD vidare.

Skolministern och försvarsministern, precis som hela den svenska politikerklassen, känner naturligtvis väl till grunden också för denna artikel. De vet alla att Sverige, som andra Nato-länder, nu gör kraftiga omprioriteringar. Sverige skall kraftigt bygga ut försvaret, liksom den svenska fångvården. Den ”säkerhet” som tidningen talar om, och som alla våra ledande politiker har i åtanke, det är inte det svenska folkets säkerhet. Nej det är den säkerhet som USA kräver av sina vasallstater i Nato, för att USA skall kunna fortsätta att bekämpa den nya globala multipolära världsordning som växer fram. Denna USA-imperialismens kamp kräver resurser också av det svenska folket, och det i sin tur kräver en fortsatt avveckling av välfärdsstaten. Avvecklingen leder till att kittet i den borgerliga svenska staten löses upp. Kitt som civilkurage och social kontroll försvinner.

Skolministern vill ”komma tillbaka till grunden”. Det vill förmodligen hela den svenska politikerklassen. Det vill förmodligen också högerpopulisten Henrik Jönsson, eftersom han skriver om ”systemhotande problem”. Grunden, systemet, som de nog alla tänker på, är det relativt idylliska Sverige under 1950-talet då jag var barn. Då talade fortfarande till och med en del socialdemokrater om att de ville förändra det borgerliga Sverige till ett socialistiskt land. Kanske fanns viljan, men varken kraft eller förmåga hade utvecklats. Tillit till den svenska arbetarklassen kunde då inte heller finnas. S-politiker som förre finansministern Gunnar Sträng sade ännu på 1970-talet ”Arbetarna vill att vi gör det åt dom”. Det var inte tal om att bedriva politik med arbetarklassen. Idag 50 år senare fortsätter avvecklingen av det som byggdes upp. Sverige har blivit en vasallstat som ruttnar.