![](https://www.lindelof.nu/wp-content/uploads/2017/01/torbjorn-wikland-550x460.jpg)
Jag läser i bladen att det görs försök att på hög svensk politisk nivå formulera någon slags säkerhetspolitisk strategi under ledning av statssekreterare Hans Dahlgren, men det går trögt. Jag är inte förvånad och ska i denna artikel försöka förklara varför.
Så inleder Torbjörn Wikland* en mycket välgrundad genomgång av det absolut grundläggande för vad en svensk försvarspolitisk strategidiskussion måste ta hänsyn till, men som verkar vara ting som inte kan lyftas in på regeringskansliets konferensbord. All information finns, men något sitter i vägen…
Min sammanfattning skulle vara att Sveriges regering och riksdag har bundit sig för en mängd axiomatiska ståndpunktstaganden, d v s sådana som står ovanför all diskussion. När sedan obestridliga fakta inte stämmer in på dessa ståndpunkter, eller tom motsäger dem, så kan inget annat än handlingsförlamning inträda.
Vetenskapligt motsvaras detta av att man försöker göra en Bayesiansk analys med àpriori variansen = 0 (eller sannolikheten = 100%)
Eller mer populärt: när terrängen inte stämmer med kartan så är det något fel på terrängen.
PS: ”Axiom” utmärkes av att de är opåverkbara av observationer, till skillnad från ”hypoteser”, eller välgrundade hypoteser, sk. ”teorier”, som alltid kan modifieras och till och med förkastas, därför att man inte är 100% säker..