Nästan alla övriga rollfigurer i skildringen har mer eller mindre autentiska förebilder. Själv känner jag omedelbart igen legitimerade läkaren Rolf Ahlzén men även den nordvärmländske handelsresanden i poetiskt vemod Bengt Berg – som bägge får nöja sig med andrafiolstrudelutter – plus åtskilliga andra.
Men den person som står mig allra närmast i det rika persongalleriet skriver sig Hans Holmström och är mycket riktigt en oavbrutet skrivande människa, inte minst som outtröttlig debattör i lokalpressen. Den milt excentriske Holmströms register är emellertid bredare än så: han är politisk aktivist med ett förflutet i både Vietnam- och Afghanistan-rörelsen, vidare passionerad motionslöpare – sin ansenliga ålder till trots – och uppriktigt sagt något av solitär cyklist, ja, en tillvarons ofrivillige ensamvarg. Dess-utom fick Holmström helt otippad i december 2014 ta emot det prestigefyllda ”Maggan-priset” (eller Morgan-priset, som det heter i Odhners bok) vid en stämningsfull ceremoni i Karlstads Bibliotekshus, detta tack vare sina behjärtansvärda insatser för yttrandefriheten.
Hans H:s improviserade tacktal vid denna minnesvärda seans vittnade kristallklart om hans breda och djupa beläsenhet. Imponerade murvlar och honoratiores på plats skrev gärna under på det.
Dock avslöjas en riktig tavla i allkonstnären Hans H:s CV på sidan 57. Där låter han nämligen förstå att Göran och Vanja skulle vara ”byfånar”, eftersom de på förekommen anledning skänkt hela 19.000 SEK till en romsk tiggerska, Maritza, utanför ett av varuhusen.
På denna punkt, men bara på denna, menar jag att skildringen faktiskt brister i trovärdighet. I mer än 75 år har jag stått i daglig kontakt med Holmström och är därför väl medveten om att han ofta skäller samvetslösa medborgare för idioter, fähundar, slashasar, ynkryggar eller nästan vad som helst – men personer som i oträngt mål donerar 19.000 på ett bräde till en utblottad tiggerska skulle han ALDRIG i livet stämpla som ”byfånar”. Där skulle Holmström tvärtom applådera med bägge händerna. De goda människorna lär ju aldrig bli för många, varken i Karlstad eller annorstädes.
Uppemot 50 procent av Odhners roman handlar om den temapark och upplevelseanläggning (!) som företaget Muminvärlden OY och det blågröna (van)styret i Karlstad planerar ute på Skutberget – eller Smurfparken ute på Båtberget för att tala med Gunnar O. Ämnet är som gjort för slapstick, burleskeri – och satir. Alltså tar författaren ut svängarna och accelererar rutinerat med påslagna blåljus sida upp och sida ner. Två nya partier bildas – Demokratiska Karlstad och Levande Karlstad –, intressegruppen Båtbärgarna tar form, presskonferenserna avlöser varann, och det är en fröjd att leva och överleva.
Men överlever gör långtifrån alla. På hela tjugofyra ställen i berättelsen redovisar Odhner, detaljerat, hur pass många flyktingar – merparten svarta afrikaner – som miste sina liv på Medelhavet i bräckliga farkoster, månad för månad, från och med 2016 till och med september 2018. Det var inte mindre än 9882 stycken enligt mina beräkningar, i verkligheten troligen avsevärt fler.
På denna djupt cyniska smugglingstrafik och människohandel, som lätt hade kunnat avstyras om bara den rätta viljan funnits, tjänar muslimska IS-fundamentalister och al Qaida-inspirerade islamister från 2011 års Libyen-krig mycket grova pengar. Det var dessa sköna juveler och demokratiska ljusgestalter som i första hand England, USA, Frankrike och Qatar stödde i det rättsvidriga kriget anno 2011.
Att kontrastera Tove Janssons frejdiga Mumintroll, Mymlor och Hattifnattar mot döden i Medelhavet framstår som ett effektivt författargrepp. Det är Hans Holmström den förste att erkänna.
