Måndagen den 31 mars 1958 sjöng sopranen Hanna von Wallenstein, som de flesta troligen kommer ihåg, Mozarts kröningsmässa under ledning av Igor Markewitch i Paris inför dryga tusen entusiastiska åhörare.
Måndagen den 31 mars 1958 var också dagen när snösmältningen på fullaste allvar tog fart i Uppsala. Långt om länge nalkades våren igen, och solens strålar lekte tafatt för glatta livet på Övre Slottsgatan och nere i Observatorieparken. Men unge herr G, ännu blott tjugoett år på sitt tjugoandra, råkade ha annat att tänka på och lade inte märke till vårens ankomst. På nutidssvenska skulle vi kanske säga att G var på G – mera precist till docent Sören Halldén för att tentera i praktisk filosofi på trebetygsnivån (60 poäng). Att G oroade sig inför konfrontationen med den spränglärde docenten är ingen överdrift; hans känsliga nerver hade varit spända till bristningsgränsen i åtskilliga dygn.
Seansen inleddes hur som helst i ganska så lättsam ton. Dr Halldén visade sig vara en oväntat fridsam existens och ställde inga egentliga frågor, något som självfallet gjorde G alltmer förbryllad. Men snart var filosofie kandidaten och hans examinator inbegripna i en lika sinnrik som invecklad diskussion om den tyske matematikern Gottlob Frege och den symboliska logikens grunder – förutom hela serier av närbesläktade spörsmål. Mycket vänligt om än en smula reserverat försåg de varann med ovärderliga tråd- och uppslagsändar, tunna som skivade luftpastejer, alltmedan tiden bara gick. G kände intensivt hur paniken sakta smög sig på honom. Med smått vibrerande stämband undrade han till slut, om inte själva förhöret kunde börja någon gång.
Halldén besvarade frågan genom att slå upp rad 3 på sidan 31 i G:s tentamensbok. Därefter skrev han med sirliga bokstäver in högsta betyget, laudatur, i boken och föreslog en gemensam långpromenad i den grönskande vårprakten. Sin tentamen hade unge herr G klarat med en glans som endast vårsolen överträffade.
Typiskt nog var G ingalunda medveten om sin begåvning och sina unika utförsgåvor här i den bästa av jämmerdalar.
I svåra ögonblick kände han sig rent av bottenlöst misslyckad och hyste ett intensivt agg mot, framför allt, sin egen fysionomi. Ja, det är faktiskt ingen överdrift att hans speciella utseende förföljde honom dagligen och stundligen. Trots sin ringa ålder hade G nämligen tagit för vana att bombardera de stora drakarnas huvudredaktioner med skarpsinniga debattinlägg, insiktsfulla kulturartiklar och överdådiga kåserier – och när dessa texter kom i tryck, åtföljdes de nästan alltid av upphovsmannens välliknande porträttbild. Sedan var den dagen förstörd – för G.
Ty ingenting förmörkade G:s tillvaro som dessa ohyggliga porträtt. Ingen tycktes heller veta något om deras härkomst; antagligen var fotografierna av ockult natur.
Första året påminde G:s konterfej om en glasögonorm med akut blodbrist, inte helt olik en vicepastor eller extra lärarkandidat. Sedan blev det etter värre: andra året tonade G fram som ett snedmynt och okänsligt missfoster från skärseldens innersta krets, ja, som ett glosögt monster i människohamn, lika skrämmande som vederstyggligt. Det var i detta läge, som G fattade sitt strategiska beslut att anlägga helskägg. Det täta och kraftiga skägget såg ut som pälsen hos en skogsbjörn och blev förmodligen G:s räddning; med skäggets hjälp kunde han äntligen avlägsna sig från den publika bilden av sig själv. Alla de hemska monsterporträtt som beledsagade hans tidningsartiklar föreställde plötsligt någon annan!
G:s otålighet var ett kapitel för sig, och hans glupande aptit trotsade all brevskrivning.
Faktum är att G ägnade sig åt ett närmast oavbrutet födointag alltifrån uppvaknandet vid 6-draget på morgonen till sänggåendet vid 24-tiden. En hårsmån, aldrig mer än så, skilde honom från den yttersta svält. I den mån han inte lyckades försäkra sig om en stadig tillförsel av wienerschnitzlar, plankstekar, hamburgare, fläskkotletter, ost- och skinkmackor och tekoppar stora som handfat under dygnets alla vakna timmar, så råkade han nästan ofelbart i ett överretat tillstånd. Detta tillstånd övergick vanligen i raseriutbrott och slutade för det mesta i letargi och likgiltighet.
I boken Herr Gustafsson själv (Aldus/Bonniers, 1971) kan trägna lust-läsare följa den egensinnige herr G:s eskapader ifrån dag till annan och från pärm till pärm. Handlingen är av det obetalbara slaget och romanen garanterat en av de mest dråpliga som finns på svenska språket. Den skrevs för nästan 50 år sedan av en ung författare – herr G, även känd som Lars Gustafsson (1936–2016) – med glimtar i sina bägge ögonvrår och vid tidpunkten för berättelsens tillkomst alltjämt i besittning av ett gott omdöme och merendels sunda värderingar.
