Ett mycket märkligt möte avhölls i Uppsala universitets anrika sal IV idag. Socialdemokraterna och Folkpartiet i Uppsala hade bjudit in Bo Malmberg (professor vid Stockholms universitet), Erik Pelling (S kommunalråd), Mohamad Hassan (Fp kommunalråd) och Erik Scheller (Fp-utbildningsdepartementet). Vart har det fria skolvalet och friskolorna fört oss? var kvällens fråga.
Mycket få åhörare hade bänkat sig trots denna glödheta politiska fråga.
En kortfattad sammanfattning av mötet: Bo Malmberg redogjorde klart och entydigt för det fria skolvalet som en stark faktor i den segrigeringsprocess som skett de senaste åren. Se DN 2012-05-20. Tre politiker; en S och två Fp var eniga om att slå dövörat till för hans vetenskapliga sakargument. De gjorde istället vad de kunde för att skylla segregeringen på annat. Möjligen kunde man höra att Erik Pelling hade problem. Han höll med Bo Malmberg om allt, men slutade ändå sina försiktiga inlägg med att det fria skolvalet har kommit för att stanna. Malmberg blev så frustrerad av att tala med dessa hala politiker att han ömsom gestikulerade vilt, sjönk ner djupt på sin stol med armarna hårt knutna över bröstet och avbröt dem gång på gång i vild förtvivlan för att få dem att förhålla sig antsändigt till hans ovedersägliga fakta.
Obehagligt blev det när Erik Scheller undslapp sig kvällens riktiga padda: Problemen i svensk skola (inklusive segregationen) beror på den stora invandringen. Visserligen bedyrade han sin stolthet över regeringens generösa invandrings- och flyktingpolitik, men frågan hände ändå kvar där i luften. Den här fadäsen får jag återkomma till. Bättre lärare och bättre information till elever och föräldrar (för att kunna välja rätt!) så blir det nog bättre tycktes de tre mena. Erik Pelling såg som sagt lidande ut, fastlåst som han är av sin partilednings beslut att fortsätta försvara det fria skolvalet.
Jag hade förberett mig och framförde en avvikande socialdemokratisk ståndpunkt:
Det går inte att förstå skolutvecklingen (friskolor och det fria skolvalet) utan att söka i en mer grundläggande politisk klimatkantring i det svenska samhället.
I skydd av den ekonomiska uppgången efter andra världskriget hade vi råd att inom en demokratisk ram diskutera och prova olika idéer om hur ett rättvist samhälle skulle kunna byggas. Då segrade till slut idén om en allmän, enhetlig och likvärdig grundskola för alla. Det var 1962. (Men märk väl! Förbud mot privatskolor infördes inte, men skattesubventioner var mycket sparsamma.)
Grundskolan byggde på tanken att om alla barn får gå i samma goda skola kommer spänningen mellan samhällsklasserna att minska och ”integrationen” öka. Det fungerade och visade sig dessutom ge goda resultat kunskapsmässigt. Vår grundskola nådde alltså även resultatmässigt hög standard. Det här var självklara idéer i folkhemmets mittfåra.
De idéer som på 50- och 60-talen fått vika undan för den enhetliga grundskolan var den då gamla föreställningen om att de rika i samhället förtjänat sin rikedom och makt genom sin duglighet och att de fattiga faktiskt förtjänat sin underordning. Det var det gamla ståndssamhällets och statskyrkans syn på människan som då trängdes tillbaka.
På 90-talet var det nyliberala idéer om decentralisering, skattesänkningar, valfrihet och inte minst pedagogiskt experimenterande som var på stark offensiv. Grundskoleidén ansågs rejält mossbelupen och trängdes tillbaka. Ingen ville ju ha enhetligt kommunalgrått och standardgardiner längre. Alla skulle vara med och bestämma om allt. Man skulle kunna spetsa till det med att säga: Medan grundskolan avskaffades käbblade man i skolan om de nya gardinernas färg.
Klassmotsättningarna i Sverige idag är minst lika stora som efter andra världskriget. Vi behöver mer än någonsin en gemensam likvärdig och enhetlig skola för alla svenska medborgarbarn. Istället har vi fått tillbaka ett värre parallellskolestystem än det före andra världskriget där grundtanken är diversifiering och splittring – det som man inte vill kalla vid sitt rätta namn – segregation. Utgångspunkten är ett samhälle som drivs framåt av hård konkurrens, att alla barn inte alls har lika förutsättningar, att hög och låg inte ska behöva vistas i samma klassrum (fritt skolval) och att lika barn leker bäst. Det här är ett intellektuellt haveri som även kommer visa sig vara en resultatmässig och ekonomisk katastrof.
Tack för ordet!
Mötesledaren blev irriterad på att jag höll ett regelrätt anförande, det skulle bara vara korta frågor.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bo Malmberg, Erik Pelling, Mohamad Hassan, Erik Scheller,fria skolvalet, friskolor
Angående politiker och “vetenskapliga sakargument” (rad 11 i bloggen) kan ni ju läsa om akademisk ofrihet ett debattinlägg i dagens UNT.
Men vad kunde de vänta sig? Står det inte, sedan länge, ovanför universitetsportalen här i Uppsala “Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”?