Majd Arandas, 1994–2023, ”Min mormor”, 2022.
Inget humanitärt stödprogram till Gaza är möjligt på kort sikt utan UNRWA:s fulla deltagande, allt annat är en PR-bluff skriver Vijay Prashad på Tricontinental: Institute for Social Research i denna artikel. Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist. Han är en skrivande medarbetare och chefskorrespondent i Globetrotter. Översättning av Henrik Linde
Apokalypsens fyra ryttare beskrivna i bibelns Uppenbarelsebok – Erövring, Krig, Svält och Död – galopperar nu från ena ändan av Gaza till den andra.
Generalkommissarien för United Nations Relief and Works Agency for Palestine (UNRWA) Philippe Lazzarini presenterade sin häpnadsväckande rapport om situationen i Gaza (Palestina) för FN:s Generalförsamling den 4 mars.
På bara 150 dagar, sade Lazzarini, har israeliska styrkor dödad mer än 30.000 palestinier. Nära hälften av dem barn. De som överlevt fortsätter att möta israeliska attacker och är drabbade av krigets trauman.
”Hunger finns överallt” sade Lazzarini. ”En hungersnöd skapad av människor hotar”. Några få dagar efter att Lazzarini gjort sin tydliga bedömning rapporterade Gazas Hälsovårdsministerium att nivån av barnens undernäring i den norra delen av Gaza är ”extremt svår”.
Jamie McGoldrick, FN:s humanitära samordnare för Palestina, sade att ”hungern har nått katastrofala nivåer” och ”barn dör av hunger”.
Mot slutet av första veckan i mars hade minst 20 barn dött av svält. Bland dem fanns 10-åriga Yazan al-Kafarna från Beit Hanoun (norra Gaza) som dog i Rafah (södra Gaza) samma dag som Lazzarini höll sitt tal i FN.
Bilden på Yazans utmärglade kropp slet i världens redan misshandlade samvete. Den ena förskräckliga historien efter den andra tornar upp sig tillsammans med spillrorna skapade av Israels bombningar.
Dr Mohammed Salha vid Al-Hawda sjukhuset, där Yazan dog, säger att många gravida kvinnor som lidit av svält har nedkommit med dödfödda foster eller har behövt kejsarsnitt för att avlägsna dem – utan bedövning.
En vapenvila finns ingenstans inom synhåll.
Inte heller finns något trovärdigt åtagande att föra in hjälp till Gaza. Särskilt inte i norr där hungern har skapat de flesta offren.
Den 28 februari rapporterade Carl Skau, verkställande direktör för UN World Food Program, till FN:s säkerhetsråd att det finns ”en verklig risk för svält (i norra Gaza) i maj månad med risk att över 500.000 drabbas om hotet blir verklighet”.
Omkring 155 lastbilar med hjälp kommer in i Gaza varje dag – långt under överfartens kapacitet på 500 lastbilar per dag – och endast ett fåtal av dem kommer till norra Gaza.
Israeliska soldater har varit hänsynslösa. Den 29 februari när lastbilar med hjälp kom fram till rondellen vid Al-Nabulsi (vid det sydöstra hörnet av Gaza stad i norra Gaza) och desperata människor rusade fram mot dem öppnade israeliska soldater eld och dödade minst 118 obeväpnade civila. Detta är nu känt som massakern vid Flour.
Bombning med mat från flygplan är inte bara otillräckliga, de har även resulterat i olyckor där paket hamnat i Medelhavet och andra krossat minst fem personer till döds.
Som från ingenstans tillkännagav president Joe Biden i sitt State of the Union tal den 7 mars att hans land skulle bygga en ”temporär pir” i södra Gaza för att underlätta införandet av hjälp sjövägen.
Anledningen till beslutet, som Biden förstås höll tyst om, är klar. Israel tillåter inte mer än ett absolut minimum humanitär hjälp att passera via övergångarna till lands och man förstörde hamnen i Gaza stad den 10 oktober. Och Israel bombade Gaza flygplats vid Dahaniya till grus år 2006.
Bidens beslut kom verkligen inte av en slump. Det kom mitt i kampanjen då demokraterna i USA skall rösta i de pågående primärvalen, vilket gör det klart att USA:s skuld till folkmordet kommer att påverka Bidens försök till omval negativt. Även om en brödlimpa är bättre än ingen, så kommer dessa brödlimpor att nå Gaza fläckade av blod.
Läs även; ”Biden’s Pier-for-Gaza Is Hollow Gesture”
Bidens deklaration är mycket ihålig. När hjälpen en gång anländer till denna ”temporära pir”, hur skall den då distribueras? Huvudverksamheten i Gaza för distribution i massiv skala är UNRWA – nu avstängt från betalningar av de flesta västländer – och den av Hamas ledda palestinska regeringen – som västländerna har bestämt sig för att förstöra.
Eftersom ingen kommer att ha möjlighet att distribuera hjälpen på marken (och som Biden sa ”no US boots will be on the ground”), vad skall då hända med hjälpen?
UNRWA har arbetat sedan FN:s resolution 302 (IV) antogs år 1949. Sedan dess har den varit huvudorganisationen för att ge lättnad åt palestinska flyktingar (av vilka det fanns 750.000 när UNRWA inledde sin verksamhet och 5,9 miljoner i dag).
UNRWA har ett exakt mandat. Den måste säkerställa försörjningen för palestinierna, men kan inte arbeta för permanenta bosättningar utanför ”deras hem”, eftersom FN:s resolution 194 ger palestinierna ”rätt att återvända” till sina hem varifrån de fördrevs av den israeliska staten.
Fastän UNRWA:s huvudsakliga arbete har varit inom området utbildning (två tredjedelar av deras personal på 30.000 arbetar i UNRWA-skolor) är det också den organisation som är bäst rustad att hantera distribution av hjälp.
Västvärlden tillät bildandet av UNRWA, inte på grund av någon särskild omsorg om palestinierna. Istället var det för – vilket US State Department noterade år 1949 – att ”tillståndet av oro och förtvivlan skulle utgöra en mycket gynnsam grogrund för kommunism”.
Det är därför västvärlden tillhandahåller UNRWA-medel (fastän sedan 1966 under stränga restriktioner). Tidigt 2024 skar de flesta västländer ner sina bidrag till UNRWA på grund av ogrundade beskyllningar som band anställda av UNRWA till attacken den 7 oktober. Trots att det nyligen framkommit att Israels armé (IDF) torterat UNRWA-anställda med t ex ”waterboarding” och misshandel och på så sätt tvingat fram bekännelser, så har de flesta av de länder som skar ner sina anslag, baserat på dessa påståenden, inte lyckats återuppta utbetalningarna.
Undantagen är Kanada, Sverige och Australien, som nyligen har återupptagit sina finanseringar. EU meddelade i mars att de skulle återuppta stödet och lägga till nödfinansiering. Belgien, Frankrike, Irland, Norge, Slovenien och Spanien avbröt aldrig biståndet.
Under tiden har flera länder från Globala syd – under ledning av Brasilien – utökat sina bidrag till UNRWA.
Filippo Grandi, FN:s high commissioner för flyktingar som ledde UNRWA från 2010 till 2014, sade nyligen att om ”UNRWA inte tillåts att arbeta eller förlorar sina anslag går det inte att finna någon ersättare”. Inget humanitärt hjälpprogram för palestinier i Gaza är möjligt i det korta perspektivet utan UNRWA. Allt annat är en propagandabluff.
När jag läser om svälten i Gaza påminner jag mig en dikt skriven av Wislawa Szymborska (1923-2012) om Szebnie koncentrationsläger i Jaslo, södra Polen, som höll polska judar, romer och sovjetiska krigsfångar från 1941 tills lägret befriades av Röda Armén i september 1944.
Brutalt, fruktansvärt våld utövades av nazisterna i Szebnie, särskilt mot de tusentals judar som där dödades i massavrättningar. Szymborskas dikt ”Svältläger nära Jaslo” (1962) viker inte från det elände som omgav henne. Inte heller från möjligheten till humanism som hon längtade efter.
Write it down. Write it. With ordinary ink
on ordinary paper: they weren’t given food,
they all died of hunger. All. How many?
It’s a large meadow. How much grass
per head? Write down: I don’t know.
History rounds off skeletons to zero.
A thousand and one is still only a thousand.
That one seems never to have existed:
a fictitious foetus, an empty cradle,
a primer opened for no one,
air that laughs, cries, and grows,
stairs for a void bounding out to the garden,
no one’s spot in the ranks.
It became flesh right here, on this meadow.
But the meadow’s silent, like a witness who’s been bought.
Sunny. Green. A forest close at hand,
with wood to chew on, drops beneath the bark to drink –
a view served round the clock,
until you go blind. Above, a bird
whose shadow flicked its nourishing wings
across their lips. Jaws dropped,
teeth clattered.
At night a sickle glistened in the sky
and reaped the dark for dreamed-of loaves.
Hands came flying from blackened icons,
each holding an empty chalice.
A man swayed
on a grill of barbed wire.
Some sang, with dirt in their mouths. That lovely song
about war hitting you straight in the heart.
Write how quiet it is.
Yes.
Målningarna och fotot i denna artikel skapades av palestinska konstnärer som dödats i Gaza under Israels folkmord. De är döda, men vi måste leva och lyfta fram deras historier.
