Vår redaktör skickade mig en artikel från veckans DN. Den handlar om en gosse som enligt artikeln/föräldrarna diagnosticerats med autism, adhd och intellektuell funktionsnedsättning. Samtliga tre diagnoser föregås av ett ”svår”. En psykolog på habiliteringen skriver att den 7-årige pojkens utvecklingsnivå i talet ”motsvarar en 8 månaders bebis”. Nu går han på grundsärskola, eller den Anpassade grundskolan som är det korrekta namnet idag. Artikelns röda tråd är att Österåkers kommun stäms för saker den inte gjort när pojken gick på förskolan. Redaktören ber mig kommentera.
Som yrkesman hade jag gärna diskuterat de nämnda diagnoserna och de metoder som beskrivs. Jag hade gärna fördjupat mig i förskolans val av kommunikationshjälpmedel, synen på imitation och förmågan att peka (allt detta nämns i artikeln). Jag hade även kunnat skriva och tala om den korrekta relationen mellan eleven, föräldrarna och den professionella läraren. Det jag kallar Tango för tre. Om allt detta kan man tala. Och dessa frågor har jag arbetat med och skrivit om i snart 50 år.
Men tyvärr! Detta (som går att vetenskapligt analysera och ha tankar om) är inte huvudfrågan i artikeln. Nej, huvudfrågan rör inte iakttagbara funktioner och funktionsnedsättningar. Det som föräldrarna enligt artikeln nu är upptagna av är ”rättigheter” mot ”strukturell diskriminering”. Därför stäms Österåkers kommun.
Föräldrarna har nämligen sökt kontakt med (alternativ råkat i klorna på) Talerättsfonden mot diskriminering som i sin tur (i detta ärende) sponsras av något som heter Disability Right Defenders Sweden, förkortat till DRDS.
Aktivism eller vetenskap?
Dessa och liknande organisationer är ett nytt samhällsfenomen – de många aktivistiska grupperna som är riktade mot svenska lagar och myndigheter. De dyker upp som svampar ur jorden och växer sig snabbt starka.
Ibland är det kampen mot LVU och svensk socialtjänst, ibland är det #vistårinteut riktad mot Migrationsverket, ibland är det BLM riktad mot ”strukturell rasism”, ibland är det metoo riktad mot tafsande patriarkat, ibland är det ”No nations – no borders” riktad mot legala utvisningsbeslut. Ibland är det ”Skolstrejk för klimatet”, riktad mot svenska myndigheter som gör för lite för att hindra inlandsisen att smälta på Grönland. Ofta har aktivistgruppen en tydlig ”vänster”-profil. Någon gång, fast inte lika ofta, finns andra förtecken. Men listan på kampanjande nätverk kan i alla lägen göras hur lång som helst.
Matrjosjka
När jag googlar på de organisationer som omtalas i artikeln är det som att öppna en rysk docka, en matrjosjka, där den ena dockan innehåller en annan docka – i all oändlighet verkar det som. Många är de, och några saker är gemensamma för samtliga aktivistgrupper. För det första, hatet mot svensk lagstiftning och mot svenska myndigheter (ibland till och med hat mot blåljus). För det andra, ett ointresse att diskutera exempelvis de pedagogiska frågorna ovan utifrån en klassiska vetenskaplig utgångspunkt.
Identitetspolitik
Dessa grupper är nämligen sprungna ur den intersektionalistiska och identitespolitiska världen och har en helt annan agenda. Deras syn på huvudmotsättningen (som vi sa en gång i tiden) går inte längre mellan de som arbetar och de som rövar frukterna av arbetarklassens arbete. Nej, nu handlar det om ”den intersektionella hierarkin mellan privilegium och förtryck”, (Williams). I detta system utsägs vilka som ska lyftas och vilka som ska göra bot. Läs mer här.
Sitter på alla stolar
Det paradoxala är att de som företräder dessa aktivistgrupper på en och samma gång är en del av det offentliga Sverige och i samma andetag arbetar aktivistiskt. De sitter på två (kanske alla) stolar och blir därför ointagliga.
Tydligast är detta är den aktivism som finns runt rättsapparaten där jurister, advokater, polischefer (och en och annan före detta minister) inte bara sköter sina jobb utan även ingår i diverse Hilda-nätverk och andra nätverk för klienters ”rättigheter”. Ena dagen är personen ordförande för Advokatsamfundet – nästa dag sitter hon i EXPO:s styrelse.
Ena dagen är man myndighet och andra dagen knäböjs det och bes om ursäkt för diskriminering och förtryck av ”minoriteter”. Hur trovärdigt är det när den tyskfödde ärkebiskopen går ned på knä för att be svenska samer om ursäkt? Att Mikael Yüksel hatar den svenska LVU-lagstiftningen är ju klart, men att en riksdagsledamot (Snecker) från V ger eldunderstöd är lite mer obegripligt – eller borde vara!
Sverige i skamvrån
Signalen är tydlig. Sverige och den svenska staten ska ställas i skamvrån, be om ursäkt och betala av en skuld för det ena och det andra. Om några år kommer nog staten att gå ned på knä och be alla (utom CIS:arna, det är vi det) om ursäkt för förtryckande assimileringssträvan.
Alltså, två verkligt skadliga företeelser äger nu rum i Sverige. För det första, aktivister agerar för att ersätta lagar och myndigheter; det legala. Och, för det andra, staten lämnar walkover och ber om ursäkt. Detta är tydliga tecken på en bananrepublik i vardande, en samhällsmodell där klaner och #-taggade aktivister tar över. Och bakom aktivisterna står den nya härskarklassen. Och en gosse i Österåker blir ett slagträ, inte ett barn som behöver stöd.
Märkligt!
Oj, vad mycket hellre jag hade velat diskutera hur teckenstöd och imitation kan vara framgångsvägar för barn med autism, adhd och intellektuell funktionsnedsättning. Men det är inte det som aktivisterna vill prata om. Den vill slå ett slag för ”rättigheter i kampen mot diskriminerande strukturer”. Det är det viktiga.
Skov i statsapparaten
Var finns de kloka tänkare (jurist, historiker, statsvetare) som kan beskriva detta skov i den svenska statsapparaten; denna övergång från ett land som en gång vilade på Svea Rikes lag och nu utvecklas till ett land där grupperingar, aktivister och klaner själva definierar vad som är rätt och fel. Och tar makten!
Var finns kampen för Sverige? Nu verkar det mest vara de svensk-amerikaner som deltar i TV-programmet ”Allt för Sverige” med Anders Lundin som är bekymrade över hur Sverige icke-firar sin nationaldag. Det är 500 år sedan Gustav Vasa började bygga Sverige. Det borde vara värt en mässa.
Allt för Sverige!
