I påskhelgen stötte jag av en slump på en 32 år gammal bok, som jag totalt missade när den gavs ut 1988, trots att den 26 år senare trycktes i en nyutgåva. Förlaget är det välbekanta Timbro, författarpseudonymen Harry Winter och boktiteln Operation Garbo. Tydligen är det första boken i en trilogi. På annandagens kväll har jag visserligen bara läst cirka en fjärdedel av första boken, men det ger upphov till många reflexioner. Bland annat frågar jag mig roat varför i fridens namn Timbro gjorde en nytryckning 2014. Borde inte bokserien ha ägnats en lätt generad tystnad?
För säkerhets skull börjar jag med att betona att jag aldrig varit någon ”Sovjetvän” och i dag inte är någon Rysslandsvän. Där avskiljer jag mig alltså från en hel del andra skribenter på den här bloggen.
För den skull kan jag skratta rätt hjärtligt åt bokserien Operation Garbo.
Som militärpolitisk thriller är den kanske spännande, om man gillar sådant. Om man tar den som ren fantasi, kan den alltså vara underhållande. Fast jag antar att författarna (mer om dessa nedan) på allvar befarade att den dramatiska utvecklingen med ett sovjetiskt militärt angrepp på Sverige skulle komma att bli verklighet. De hade därvidlag en märklig världsbild, som präglades av en grov överskattning och en lika grov underskattning:
- De överskattade våldsamt Sovjetunionens militära styrka och förmåga att snabbt få övertaget i ett angrepp på Västeuropa. Där finns det faktiskt vissa likheter med hur vi maoister resonerade 10 år tidigare! SKP planerade en mötesserie i slutet av 70-talet med det dramatiska namnet ”Förkrigstid”. Så vitt jag minns genomfördes aldrig mötesserien…
- Författarna underskattade grovt hela Sovjetsystemets bräcklighet. De insåg inte vilka lerfötter kolossen vilade på, trots att särskilt regimerna i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern hade börjat vackla ordentligt redan 1988, när den första boken kom ut.
Det skulle vara intressant om någon 1992, när kriget i boken sätter i gång, hade frågat författarna hur överraskade de var över händelseutvecklingen 1988-92. Var det ingen journalist eller bokkritiker som tänkte på den saken då? Regimerna i satellitstaterna föll som korthus, Berlinmuren revs, Rumäniens diktator Ceaucescu greps och avrättades, och 1991 säckade själva Sovjetunionens ihop. Med andra ord: Verkligheten utvecklades i direkt motsatt riktning mot vad de förutspådde i bokserien. Det gäller i flera detaljer. Man förutspår att förtrycket i baltstaterna ska hårdna i början av 90-talet, så att en flyktingvåg liknande 1944-45 sätter i gång, och den sovjetiska marinen gör allt den kan för att stoppa flyktingarna. Som bekant blev det tvärtom även i det avseendet: De baltiska länderna blev självständiga 1991 praktiskt taget utan blodsutgjutelse, och i stället för att fly stannade de baltiska folken kvar och byggde upp sina länder.
Det här har inte bara ett historiskt intresse, det handlar inte bara om politisk omdömeslöshet hos författarna och Timbro i slutet av 80-talet (och 2014, när böckerna nytrycktes). En detalj lever kvar än i dag. I boken utsätts Sverige naturligtvis för systematiska kränkningar av sovjetiska u-båtar, något som de plikttrogna militärerna desperat försöker få de naiva politikerna att inse.
Enligt samma kretsar är detta oförändrat. Ryssland kränker systematiskt svenskt territorialvatten med u-båtar än i dag, hävdar de.
Eftersom jag inte är Rysslandsvän och aldrig var Sovjetvän, skulle jag kunna svälja det där. Men i mer än 20 år har jag tvivlat starkt på dessa påståenden. Orsaken är bara ett försök att söka sanningen. Jag anser numera att bevisen för dessa systematiska kränkningar helt enkelt inte håller – och det är, till militärernas och högerns stora förtret, egentligen också det officiella Sveriges ståndpunkt. Den ökända u-båtsskyddskommissionen från 1983, mer eller mindre genomdriven av Carl Bildt, har i senare statliga utredningar i huvudsak dementerats.
Men Timbro kanske har lika svårt som många andra att erkänna att de har haft fel?
Till sist ska jag berätta vilka som ligger bakom pseudonymen Harry Winter. Två av dem är i livet i dag: Överste Bo Hugemark och f d SvD-journalisten Lars Christiansson (tidigare statssekreterare hos Carl Bildt). Dessa skulle med andra ord kunna tillfrågas om hur de i dag ser på sina tämligen misslyckade spådomar. De två andra är döda, militärforskaren Ingemar Dörfer och f d (SD)-riksdagsmannen Stellan Bojerud.
Eftersom Lundgren här tangerar ubåtskränkningarna på 80-talet så vill jag påminna om att forskaren Ola Tunanders bok Det svenska ubåtskriget (utgiven 2019) finns att läsa. Det fanns inga sovjetiska ubåtar i svenska vatten efter 1982 enligt dåvarande brittiske marinminister. Hela ubåtshistorien var en gigantisk vilseledande operation för att undergräva den svenska avspänningspolitiken. Man hade uppenbarligen god hjälp av någon eller några höga svenska officerare. En intervju från år 2000 säger fd försvarsministern Caspar Weinberger att västliga ubåtar seglade ut och in svenska skärgårdar. Intervjun är upplysande och finns i SVT:s öppet arkiv.
Du kan ju läsa Ola Tunanders bok Det svenska u-båtskriget. Där blottlägger han hela spelet bakom kränkningarna och det var förstås inte Sovjet och naturligtvis gick Carl Bildt USA:s ärenden sen kan du fundera vidare på vem som stod bakom avrättningen av Palme.
Jag vill kommentera påståendet att många medarbetare på denna blog är eller varit ”rysslandsvänner”:
2003 demonsterade hundratusentals, kanske miljoner människor emot ett krig mot Irak. Enskilda gjorde stora insatser för att visa att de flesta anklagelserna emot Saddam Hussein för det ena eller det andra, var lögner, i synnerhet anklagelserna att han hade massförstörelsevapen som med 45 minuters varsel skulle kunna sättas in emot Europa.
2011 hanns det inte utvecklas samma massrörelse för att stoppa kriget mot Libyen. Men upprördheten var stor och fördömandet av NATOs angrepp som slog sönder Afrikas kanske mest utvecklade stat.
Och dessförinnan har vi alla som var motståndare till NATOs, EU:s och USA:s angrepp på Serbien 1999.
Alla de som protesterade, gjorde de detta därför att de var ”vänner” till regimerna i Serbien, Libyen eller Irak, sympatiska till Milosovitj, Gaddafi och Hussein?
Det finns nog en hel litteraturgren som handlar om elaka Rysslands/Sovjets överfall på stackars oss. Sven Hedin var i farten innan första världskriget. Och redan 1905 (tror jag det var) kom en bok som handlade om att Ryssland skulle överfalla Norge när landet var dumt nog att bli självständigt. Sedan tror jag mig ha sett, men inte läst, svenska böcker av samma typ från 1970-talet (? – äldre än Timbrohistorien i alla fall) där ryssen kommer, möjligen samtidigt som VMA-sirénerna blåser sin månatliga test.
Gissningsvis försökte Timbro ta efter den internationella succén med ett par böcker om Third World War från 1978. (General Sir John Hacket m fl) De blev ju inaktuella efter bara några år. Exempelvis kunde shahen av Iran inte ingripa med sina tusen stridsvagnar på den fria världens (hm?) sida. Dessa böcker har dock aldrig återutgivits, så man kan undra vad Timbro hade för tankar i sitt marknadsliberala huvud.
Ta det här som idé till en litteraturuppsats på lite högre nivå!
Anders Persson, jag kan lugnt besvara din avslutande fråga med nej. Jag tillhörde också de som protesterade mot bombningarna av Serbien, kriget i Irak och interventionen i Libyen – trots att jag anser att Milosevic, Saddam Hussein och Ghadaffi var slemmiga figurer.
Men visst finns det skribenter på den här bloggen som är tämligen Rysslandsvänliga; eller mer exakt som verkar tycka att USA-imperialismen rår för i stort sett allt djävulskap i dagens värld, och därmed i varje fall tycker att Putin ”står rätt i huvudmotsättningen”. Den åsikten delar inte jag. Och jag tror inte alls på Crister Olssons och Rolf Nilssons påstående att u-båtsfrågan var en medveten bluff för att ”underminera avspänningspolitiken”. Jag är över huvud taget skeptisk till konspirationsteorier!
Konspirationer är snarare regel än undantag. Några gör upp en plan för att åstadkomma det de vill ha gjort och sedan skyller de ifrån sig på någon annan. Det lär sig barn snabbt och det är en klassisk metod. Att tro att konspirationer inte förekommer i vuxenvärlden och i politiken är naivt. Alla konspirationsteorier är förstås inte korrekta, men de skall synas lika noga som de officiella förklaringarna och då finner i alla fall jag dessa i allmänhet mindre trovärdiga. Politiska mord och false flag-operationer är skolexempel. När hemligstämplarna väl hävs visar det sig. Som i Tunanders utmärkta bok. Det är som alla andra kriminalgåtor.
Benkt L!
Om man ska ta ordet ”Rysslandsvänlig” så måste jag tillstå att jag varit det hela mitt liv och är så fortfarande. Se mina resereportage. Ryssland och dess folk är en stor tillgång här i världen.
När jag 1979 forskade kring vinterkriget för min bok senare på året, ansåg en del finländare min vara ”finlandsvänlig” i den meningen att jag ställde upp på allt vad den finska statsledningen gjorde och hade gjort. Det frestade min diplomatiska förmåga till det yttersta.
En finländsk krigsveteran trodde jag var så ”finlandsvänlig” att han kände sig fri att berätta om alla illdåd han varit med om under Fortsättningskriget. Jag försökte få honom byta ämne, men han gav sig inte.
När han senare fick boken i sina händer lär han blivit topp tunnor rasande och beskyllde mig i vida kretsar för att ljugit och spionerat. Det var ytterliga ett exempel på att man kan råka i mer trubbel om man är diplomatisk än fyrkantigt rättfram.
Men ”finlandsvänlig” är jag dock, till och med ”amerikavänlig”.
Jag har under åren haft flera fysikkolleger som på olika sätt arbetat med ubåtsfrågan, men har själv aldrig läst in mig på problematiken. Jag hörde direkt från den kärnfysiker som gjorde mätningarna på U137 att det fanns ingen tvekan om att den var kärnvapenbestyckad.
En av mina gamla medarbetare, som jag tillbringat hundratals timmar tillsammans med i laboratoriet, och som sedan arbetade med ubåtsproblematiken, berättade hur extremt svårtolkade signalerna är. Knappast förvånande för en fysiker.
Jag skulle vilja utvidga Benkt Lundgrens definition av en ”rysslandsvän”. Mitt tillägg är att man i konkreta situationer, MH17 eller Skripal-fallet, omedelbart utesluter den mest naturliga förklaringen därför att den pekar på Ryssland i skuldfrågan. Alltså, den mest naturliga förklaringen till MH17, att separatisterna sköt ned den av misstag, måste uteslutas. Istället hittar man andra förklaringar, varav vissa direkt strider mot naturlagarna. Inga problem, bara inte Ryssland pekas ut.
Nu blir jag väldigt nyfiken!
”Alltså, den mest naturliga förklaringen till MH17, att separatisterna sköt ned den av misstag, måste uteslutas. Istället hittar man andra förklaringar, varav vissa direkt strider mot naturlagarna. Inga problem, bara inte Ryssland pekas ut.”
Hen som skriver på detta sätt, med ironi och allt, kan inte vara bevandrad i vetenskapliga metoder. A) Varför måste eventuellt separatisternas nedskjutning uteslutas? B) Vilka ”man” hittar andra förklaringar? C) Hur strider de mot naturlagarna? D) Varför är det inga problem om inte Ryssland utpekas?
Om någon av mina elever i årskurs 9 skrivit något liknande hade det varit en bra utgångspunkt för en lärorik diskussion.
Bertil C!
Hoppas denna länk kan stilla din nyfikenhet.
Skripal tar jag inte upp nu, men länkar en artikel som behandlar ett närliggande ämne.
Om den är vetenskaplig eller inte får Bertil C bedöma.
Man måste skilja på ”rysslandsvän” och ”rysslandsvän”. Benkt L och Anders P använder två olika definitioner. Med AP:s definition är jag också ”rysslandsvän”, men den definitionen är trivial. Fick epost senast igår från Ryssland. Min gode vän konstaterade att Corona-situationen var oklar, men att ingen trodde på myndigheternas uppgifter.
Lite lustigt är det att allt som kommer från Ryssland och Kina misstänkliggörs, som om de alltid skulle ljuga om allt, medan USA sällan kritiserats för detta trots att de så ofta ljugit och bedragit både omvärlden och sitt eget folk. Och med en president som i princip ljuger så fort han öppnar munnen.
Själv tycker jag att vi skall ha ett gott samarbete med alla länder som inte sysslar med krig och regimförändringar och folkrättsbrott.
Jag avviker något från diskussionens tema men hoppas bli förlåten då min nyfikenhet är stor. Mats L berättar för oss att det är möjligt att med mätinstrument konstatera förekomst av kärnvapen ombord på marina fartyg. Kan någon i läsekretsen ha en aning (eller än bättre, vetskap) om huruvida dylika mätningar görs vid andra militärbesök än vid oönskade ubåtsdito?
Mats L!
Det som du kallar ”min” definition av ”rysslandsvän” är nog inte trivial. Den kanske är trivial ur den synvinkeln att vi alla är, eller borde vara, vänner med all världens folk. Men den är inte trivial när det gäller att skilja på rasism och politiska sympatier.
Om man gillar ledningen i Ryssland, en fullt legitim åsikt, skulle det kallas att man är ”putinvän”, motsatsen då ”putinfiende”. Nu finns det dock människor som ogillar ryssar oberoende av landets styre. Dessa ”rysshatare” bör dock skiljas från ”putinfiender” och det gör man bäst med ”min” definition.
Det finns massor med saker som jag gillar med USA och det amerikanska folket. Därför vill jag kunna kalla mig ”amerikavän” utan att det tas som intäkt för att jag sluter upp bakom Vita Husets eller Pentagons politik.
Länken som Knut gav verkar inte fungera, men det är inte så viktigt.
Låt mig säga vad som människor från de ”tre systrarna” ser som ”rysslandsvänner”: visa att du kan sjunga ”Den Pobedy”, naturligtvis inte perfekt, men ändå. Något att träna på inför Segerdagen den 9 maj, 75 år efter segern i det Stora fosterländska kriget.
(De tre systrarna är naturligtvis Ryssland, Vitryssland och Ukraina)
Jag vill nog skruva ner kravet på att vara ”rysslandsvän” till att som minimikrav lära sig det ryska alfabetet i ”upprätt stil”, gärna också det kursiva alfabetet (skrivstil). Den första kunskapen behöver man inte för att inse att en skylt TYALET betyder ”toalet” (jag har här av tekniska skäl använt det latinska L:et), men man kommer i knipa när man i rysk kursivstil ser en skylt där det står något som ser ut som MYALEM.
Jan Peter Stråhle angående kärnvapen. Jag är ingen expert på detta men i ekots lördagsintervju med ÖB Bydén (23/9-2017) säger Bydén att försvarsmakten varken har rättighet eller skyldighet att kontrollera om det förs in kärnvapen i Sverige. Detta med anledning av den då aktuella Auroraövningen. Det finns ingen lag som uttryckligen förbjuder det enligt ekot. Bydén säger att han litar på att Sveriges partnerländer följer Försvarsmaktens uttryckliga begäran att inte kärnvapen förs in. Bydéns framstår som tämligen naiv om han tror att t ex USA skulle bry sig om svenska önskemål. Det är ju därför man inte heller vill skriva under FN:s kärnvapenförbud.
Christer O, så är det nog. De tekniska möjligheterna finns men viljan saknas. Tanken som allt oftare kommer för mig är att rysskräcken är en fiktion avsedd att skymma underkastelsen, krypandet inför imperiet. Vi är egentligen inte så rädda för ryssen, men tror att imperiet kommer att gå segrande ur kraftmätningen med Kina och vi hoppas få del av smulorna.
Det ska bli spännande att se om vi förmår driva våra rättmätiga krav på återupprättad krisberedskap efter corona-krisen på sådant sätt att det också leder till andra förändringar som gör vår värld litet säkrare.
Jan-Peter Stråhle!
Det finns en dubbeltydighet i det du skriver. Med ”imperiet” antar jag du menar den amerikanskt imperialistiska hegemonin, vilken vi sedan början av 1990-talet lever i. Och med ”vi” förstår jag att du menar den svenska staten, ledd av ännu en s-märkt (Mp har ju ännu inte gjort något mer bestående intryck) regering; i första stycket alltså, i det andra tycks ”vi” ha en annorlunda betydelse, dock inte helt klart vad. Det blir lite svårt att ha synpunkter utan en precisering av detta.
När det gäller frågan om ”imperiet” är den också lite problematisk. Utmaningen från den numera sammanstörtade sovjetiska imperialismen försvann 1989, men även i nutid är den amerikanska hegemonin utmanad. Alldeles klart av Kina, som med en kapitalistisk grundlinje i sin utveckling de senaste 40 åren gjort oerhörda framsteg och lyft större delen av sitt folk ur fattigdom. Grundlinjen gör att staten i Kina inte kan betecknas som ”socialimperialistisk”. Men hur ser motsättningen ut?
Jag är inte så komplicerad Dennis Z. Men du har rätt, så här kommer förklaringen: Vi är du, jag och majoriteten av Sveriges befolkning, alla dragna över en och samma kam. Svepande generalisering av det mest oakademiska slag som tänkas kan. I första stycket är nog sjuttsingen även regeringen inkluderad, ty vi har väl den regering vi förtjänar? I andra stycket går överheten bort, regeringen så väl som kapitalet. Dock förekommer med största säkerhet avvikelser i båda fallen.
”Imperiet” har jag stulit från Bertil Carlman och själv finner jag beteckningen träffande och föga problematisk.
Förut fick jag tillfälle läsa den lysande polske journalisten Ryszard Kapuszinskis långa reseberättelse ”Imperiet” från 1993. Jag kan slå vad om att den inte handlar om ditt, eller i utgångsläget Bertil Carlmans, imperium. Detta påpekande kanske räcker för att se problematiken i detta begrepp, inte minst för oss antiimperialister, och faran med att locka sig till tvetydigheter.
Beträffande din förklaring av de olika betydelserna av ordet ”vi” förstår jag numera hur du tänker. Men du får räkna bort mig i sammanhanget. Jag är övertygad om att Kina inte kommer att förlora i en sådan ”imperie”-konfrontation. Om det kommer att finnas några som helst vinnare kvar efter en sådan är väl helt beroende av med vilka medel den kommer att utkämpas.
Jan Peter, dina funderingar har jag nu tagit till mig. ”Vi är du, jag och majoriteten av Sveriges befolkning” skriver du. Om man som t ex Steigan gör, talar om de 0,001% som äger och helt förfogar över majoriteten av jordens resurser även i form av regeringsinflytande och informationsförmåga, så är dessa senare ”de”. Men när väl den nuvarande krisen, som har många komponenter mer än en pandemisk och en ekonomisk, när den har pågått en tid, då kommer ett annat vi och de att utkristallisera sig. Vi som inser att det kapitalistiska system (i någon form) som nu råder måste kastas över ända för att mänskligheten skall ha en fortsatt chans på jorden, och de som håller fast vid nuvarande ordning. Men någon ändring blir det inte om inte dessa vi är tillräckligt många och tillräckligt starka i sin övertygelse att ”nu får det vara nog!”
En sak är helt säker. Både du och jag har under några månader nu sett hur ”vi” i form av inte bara sjukvårdspersonal jorden över mer och mer kommit till insikt om att det nuvarande systemet, med Imperiet i spetsen, är ett i de flesta bemärkelserna sjukt system.
Ordet Imperiet för USA har jag från f a flera bloggare från just USA. En av dessa Chris Hedges talar numera om USA som en fascistisk stat, och han är inte ensam. Jag är inte kompetent att bedöma det, och om jag så vore skulle jag nog ändå undvika att använda ordet då det mycket lätt blockerar folks vilja att lyssna.
För själva begreppet imperialism behövs det inte några stora nya undersökningar. Lenin, så illa omtyckt han än är av någon kommentator på denna blogg, gjorde redan för mer än 100 år sedan det grundläggande vetenskapliga arbetet kring det. Men begreppet har fördjupats i sina olika delar. P Steigan har nyss gjort en sammanfattning i sex delar och han och B Andersson (Clarté) har på ett klargörande sätt positionerat sig när det gäller det aktuella läget (slå på steigan.no och sök på Benny Andersson).
Jaha! Källan till benämningen ”Imperiet” (i bestämd form och med stor bokstav till inledning naturligtvis!) visade sig i sin tur ha andra källor; ”flera bloggare från just USA”, d v s otadliga sanningsvittnen. Det senare understryks av att ”en av dessa” talar om USA som ”en fascistisk stat”, vilket Bertil C vill ”undvika att använda” för att det gör att ingen vill lyssna på honom då. I och för sig kan väl detta ha en del att skaffa med att han ”inte är kompetent att bedöma det”.
Nu är det ju inte själva ”begreppet imperialism” vi behöver undersöka utan i stället dess konkreta yttringar. Naturligtvis kan vi utgå från Lenins analys även om detta inte utgör det ”grundläggande vetenskapliga arbetet” kring imperialismen. Själv skulle jag nog betrakta John A Hobson: Imperialism (1902), 14 år före Lenins verk, som mera grundläggande; alternativt Rudolf Hilferding: Das Finanzkapital (1910), således även detta tidigare än Lenins undersökning. Jag ska givetvis även titta på Steigans nya artiklar.
Det är bra att Dennis Zackrisson är kritisk. En av de bloggar jag regelbundet läser är Information Clearing House. På denna blogg skriver bland annat följande tre personer vars omdömen och kunskaper jag sätter stort värde på:
1. Phil Giraldi is a former CIA Case Officer and Army Intelligence Officer who spent twenty years overseas in Europe and the Middle East working terrorism cases. He holds a BA with honors from the University of Chicago and an MA and PhD in Modern History from the University of London.
2. Robert Fisk is The Independent’s multi-award-winning Middle East correspondent, based in Beirut. He has lived in the Arab world for more than 40 years, covering the war in Syria and Lebanon, five Israeli invasions, the Iran-Iraq war, the Soviet invasion of Afghanistan, the Algerian civil war, Saddam Hussein’s invasion of Kuwait, the Bosnian and Kosovo wars, the American invasion and occupation of Iraq and the 2011 Arab revolutions. ”
3. Craig Murray is an author, broadcaster and human rights activist. He was British Ambassador to Uzbekistan from August 2002 to October 2004 and Rector of the University of Dundee from 2007 to 2010.
Tack för berömmet, Bertil C. Jag känner från olika artiklar till Giraldi och Murray, men kanske främst ändå Robert Fisk. Även Chris Hedges har jag läst en del av och han, liksom Giraldi, kan definitivt beskrivas som ”från USA”. En beteckning som nog får karaktäriseras som tveksam när det gäller Murray och Fisk.
Men själva stämplingen är kanske mindre viktig i sammanhanget. Under ett halvårs tid har det förekommit en underliggande strömning i mycket som skrivits och även kommenterats på såväl denna blogg som i FiB/Ks nätupplaga (hemsida). Nämligen att ”ordning härskar i Kina” i dess uppoffrande och rättmätiga kamp mot USA, det som en del (av för mig fortfarande dunkla skäl, inga direkta källhänvisningar görs) vill benämna ”Imperiet”. Min uppfattning är att detta fördunklar den uppenbara motsättningen mellan USA och Kina. Vi är mer betjänta av förklaringar till denna än den vilja till fördummande förenkling som kan skönjas bakom begrepp som just ”Imperiet” och även ”nyliberalism”.